Återinträde i "normala livet"

Nu är det bekräftat, nu vet jag med säkerhet. Mitt naturliga, vanliga liv har återvänt, inte bara i form av hus och boende utan även till alla övriga delar.... Hur jag vet? Ha. Ha. Haaaaa....

Idag hade vi bestämt att åka till IKEA efter jobbet. Vi skulle hämta vår nya madrass, en nätt liten skapelse om 160x200 cm. Sängram finns, något begagnad, även den en kvarleva från tidigare liv. Jag ansåg att det var dags att ÄNTLIGEN införskaffa den där drömsängen jag inte kunnat köpa eftersom jag inte haft plats för den. Å sängbord. Å lampor.

Jag berättade utan omsvep, rakt på sak för älskade Mr T att jag skulle absolut dö på kuppen om jag inte hade en sån säng. Så han tyckte det var ett vettigt alternativ.

Grejen är bara att den finns inte längre. Varken på IKEA Kalmar, Älmhult eller Malmö. Den är slut! Finito! "Finns ej i lager".

Så jag var måttligt grinig när jag körde hem från jobbet, men hade ju ändå bokat släp för hämtning av madrass. Landade i renoveringshuset på vägen där en ytterst trevlig karl höll på att avverka massa träd på tomten. Det kändes helt okej, jag hade bett honom så han fick vara där. "KAN vara så att några pinnar har ramlat ner över telefonledningen" sa han. "Hoppas inte men det KAN vara så".

Därpå messade mellansonen att telefon och internet lagt av...

Kom hem till stugan som är - milt uttryckt - totalt uppochnervänd, telefonen ringde och plingade oavbrutet av människor som a) ville att jag skulle göra något, b) undrade om jag kunde göra något och c) skällde för att jag inte gjort något. Skitdag alltså.

Hunden stack, vägrade komma och sprang runt som en ko på grönbete och jag var vansinnig!

Barnens far hade fixat nytt kort till Lillsonens telefon men fel storlek...

Sambon kom hem - han hade stått och väntat på mig vid renoveringshuset men jag kom ju aldrig...

Vi slängde oss i bilen, susade iväg och hämtade släp, flängde iväg till IKEA och på vägen kommer sambon på att vi skulle in till Bauhaus och köpa trösklar. "Lugnt" sa jag, "IKEA har öppet till åtta vettu så vi tar Bauhaus först!"

Vi lallade väl runt på Bauhaus nån halvtimme, kom ut tio minuter i sju och svängde upp framför IKEA vars välkomnande skyltar berättade att de hade öppet. Till sju. Inte åtta. Klockan var åtta minuter i sju....

Fattar ni hur otroligt tyst och lugnt det är på IKEA en tisdagskväll tio minuter innan stängning? Ja, om man bortser från två idioter som rusar igenom hela jäkla varuhuset för att komma till sängavdelningen, sliter tag i en stackars tjej med IKEA-kläder och frustande pekar på en lapp; "vi ska ha en sån hääääär".

Tjejen är jätteglad, trixar in massa nummer på en skärm och skriver ut en order. "Ta det lugnt" säger hon. "De väntar in er". Samtidigt galer det i högtalarna att "IKEA tackar alla kunder för idag och nu är det stängt".

Vi rusar vidare mot utgången, snappar upp en bäddmadrass på vägen och får ut den stora madrassen i utlämningen. Den väger 320 kilo. Minst. Och den är STOOOOOR!

Kvart över sju sitter vi i bilen på väg hem. Helt klart världsrekord, inget snack om saken!

På vägen hem satt jag och försökte svara på meddelanden i telefonen efter bästa förmåga. Rätt som det är hör jag sambon muttra nåt om "nämen.... var är vi NU då...." och tittar upp.

Vi är på en parkering i Söderåkra. För han tog fel avfart i den gigantiska rondellen där. Han hittar inte hem. Vi ägnade lite tid åt att trixa oss ut med OK´s största släp bakom oss. Nästa gång kör jag.

Och imorgon... imorgon ska jag berätta om hur man baxar upp en 320 kilos madrass för en balkong fyra meter upp i luften med hjälp av två stegar, en snickare, en administratör och en inte jättestor och jättetung 18-åring...

För det orkar jag inte berätta ikväll.

Konstaterar bara att mitt liv haft semester i två år och nu är den slut. Tydligen.

Jag reser mig igen

Så. Tre dagar kvar. Tisdag, onsdag, torsdag. Sen... sen är det fredag och vi börjar köra kartonger... Hem.

Det har varit lite turbulent i själen ett tag nu. Vägskäl... dessa ständiga vägskäl. 

Jag är inte precis känd för att behöva analysera mina beslut särskilt djupt, 99 gånger av 100 går jag på ren magkänsla, väljer och börjar gå. Sen funderar jag inte så mycket på om det var rätt eller fel för var det fel kan jag ju ändå inte göra något åt det då. Att gå runt och ångra beslut är bara slöseri med energi och resurser. Men den etthundrade gången kan omständigheter göra att jag faktiskt måste stanna upp och tänka. Och ibland händer det att jag går emot min egen magkänsla och låter förnuft, det praktiska och långsiktigheten bestämma. 

Det är väldigt sällan det blir fel. I slutänden. Men som regel innebär det turbulens i själen...

Ibland vet jag redan med mig att "den här vägen kommer innebära problem men de är inte oöverstigliga - det är problem jag kan hantera och lösa efterhand de kommer så jag tar den ändå". 

Där är jag nu. På en väg som är ganska lång och som kommer innebära betydligt fler problem än den andra vägen hade gjort - men jag kan ta det. Jag känner mig laddad, har energi, är omgiven av gränslöst mycket kärlek överallt och massor av människor som betyder så otroligt mycket. 

Hur jag vet att jag kan?

Ha! Haha... Jag vet.

Har inte den lilla, lilla klicken av människor som gjort det mesta för att konstant göra mitt liv besvärligt lyckats bättre än såhär vid det här laget så vet jag... De kommer inte åt mig. Jag kan förödmjukas, känna mig sådär modernt kränkt, lipa en skvätt, förvägras delaktighet och aktivt motarbetas på alla sätt och bli totalt galet vansinnigt förbannad ett tag - men jag vinner ändå.

Så.

På fredag slutar jag stå vid vägskälet och skuggboxas med människor som inte är värda min energi.

Jag samlar dem som betyder mer än livet och så går vi! Utan att vända oss om. 

Stort tack, Thorsten Flinck...                  Jag reser mig igen

Vakum

Den där känslan när man lever här och snart ska leva där och man bara väntar och väntar på att där ska komma - den är som ett vakum.

Det är ingen idé att göra nåt här för man ska ju ändå bo där - sen - och där kommer finnas hur mycket som helst att göra innan saker faller på plats och det ska ju bli kul men någonstans väcks en känsla av stress och man kan inte göra nåt åt den.

Just den känslan kan vara lite jobbig tycker jag.

Ännu jobbigare känsla; vetskapen om att man ska packa ner hela sitt bohag igen och kånka kartonger och möbler och klädsäckar....

Mitt flyttande skojar man inte bort. Efter att ha flyttat till Karlskrona 1985 har jag packat och packat upp 16 gånger. Detta blir gång no 17. Någonstans borde man ju fått rutin på det här kan tyckas. Det borde ju vara en enkel match. Men eftersom jag inte är en människa med varma känslor till det där med rutiner så har jag inte det. Processen har varit olika varje gång.

Den här gången blir det extra krånglig logistik på grund av omständigheterna. Exmaken ska inte ta med sig allt och fördelning och disponering av prylar och utrymme känns lite oklart. Vad vill vi ha kvar, vad ska vi inte ha kvar och var ska vi ha det? Dessutom har sambon ett halvt bohag på annan ort som aldrig hann flyttas hit...

Och just den biten: vetskapen om vad man har framför sig men ändå inte kunna göra nåt åt det just nu fast man vet att det är på håret att man kommer hinna allt inom utsatta tidsramar när det väl är dags, den är skitjobbig.

Å alla papper.... Ujujuj. Överlåtelser, uppsägningar, flyttningsanmälningar... man leker inte med sånt, det gör man inte!

Det här projektet gör att jag landar i nåt tillstånd där jag inte ens ser vitsen med att städa och tvätta "för vi ska ju ändå flytta" typ... Allt landar i ett ingenting.

Så har jag det just nu. Hur har ni det?