Känslosvall...

Nu lämnar vi snart sista kurvan och kommer in på upploppet. Viker av mot landningsbanan liksom. Som vi alla vet är upploppet alltid värst. Landningen alltid det kritiska momentet.

Jag är ytterst hängiven mitt jobb. Men inte den här veckan...

Försöker fokusera på kommande semester istället. Och möts av en omöjlig känslomix som säger att jag inte vill ha nån semester i kombination med att jag aldrig behövt den så mycket som nu?!

På fredag åker sonen till pappa och är borta i två veckor. Två veckor... Ytterligare en ny rutin som känns så otroligt konstig. Vi har aldrig varit ifrån varandra i två veckor.

Ledighet känns inte som något jag vill ha för mig själv. Ledighet är något jag vill ha tillsammans med mina barn.

Sedan Storsonen föddes har all ledig tid planlagts för att kunna tillbringa så mycket tid som möjligt ihop med barnen. Ett sätt att kompensera att vi alltid jobbat mycket. Så lite barnomsorg och ensamtid hemma som möjligt för dem, så lång ledighet med någon av oss som möjligt. Så har upplägget varit.

Nu är barnen inte längre små förvisso, de klarar sig själva hemma, barnomsorg behövs inte längre - men att vara ledig utan barn?? Det känns inte som det ska på något vis.

Barnen själva verkar vara tillfreds med upplägget. Mellansonen har fritt tillträde till ledig tid med både pappa och mamma, Lillfisen ser fram emot två veckor hos pappa.

Jag är så förundrad över hur mitt liv kan bestå av kombinationen "så otroligt lycklig" och "så mycket ångest" på en och samma gång!

Någonstans vet jag trots allt att allt kommer bli bra.

Nu ska jag bara kliva över den här veckans ångesttröskel, åka till jobbet och ta tag i det som måste tas tag i.

Framåt augusti kommer jag förmodligen summera det hela till något ganska positivt.

Screw you, ångest! Det är dags för dig att ta semester!

Medges ej...??

Jag är inget stort fan av bankkort och jag är på gränsen till total motståndare när det gäller att handla på nätet med dylika ting - att skriva ner siffror och koder på nätet som ger access till mitt bankkonto bär mig emot.

Hur som helst har jag nu, två gånger på kort tid, försökt köpa grejer på nätet. Ett spel till sonen och en jäkla rengöringsgrej till kaffemaskinen. När jag lyckats knappa mig igenom alla efterfrågade siffror, koder, lämnat ut alla mina uppgifter om mig själv och till slut gör ett ångestladdat tryck på "KÖP" får jag svaret; medges ej...

Nähä?

Proceduren har upprepats med samma resultat.

Snabb koll på internetbanken; kortet är inte spärrat, jag har pengar, kortet är öppet för köp via internet...

Försöker igen men nä.

Nu börjar jag få lite panik. Spelet lyckades jag förhandla bort mot att istället köpa lego men rengöringsgrejen till kaffemaskinen börjar bli ett desperat behov! Sådana säljs nämligen inte i affärerna... Jag har kollat.

"Nä", sa han som jobbade på den stora, kända butiken som hade miljoner Tassimo-maskiner på hyllorna. "Nä, såna kommer bara med maskinen, inget tillbehör vi säljer... Men du fick väl en med maskinen du också??"

Ja, jo... Men jag är också begåvad med en Storson som, hur många högskolepoäng han än samlar på sig har... låt oss säga vissa brister i sin begåvning? och som helt enkelt slängde den där gula plastgrejen i soporna! Sen, förmodligen för första gången i sitt liv, var han så omsorgsfullt noggrann att han t o m gick ut och kastade soppåsen i soptunnan. Soptunnan tömdes dagen innan jag började leta efter den hett åtrådda, gula plastgrejen...

Min kaffemaskin börjar alltmer låta som ett sönderrostat tröskverk, kaffet rinner ut med en hastighet av noll meter i timmen och jag får ett anfall av depression varje gång jag inser att den faktiskt har behov jag inte kan tillfredsställa.

Vi behöver varandra, maskinen och jag. Vi har en relation som inte får förstöras. Utan oss går världen under. Åtminstone vår värld.

Ja, ni hör ju själva; jag är t o m beredd att lämna ut mina bankuppgifter på nätet för att få det att fungera. Ändå är det något som gör allt för att förstöra...

Medges ej...

Deep shit...

Grodan höll sig på rätt sida altandörren igår, kanske för att vi stängde ut den med iläggsskivor till bordet och en tavla. Det verkade funka i alla fall.

"Någon" med stort K som i Kärlek - det var alltså inte jag - lutade sig över köksbordet, la huvudet på ett tänt stearinljus och är idag aningen mer korthårig än igår. Bortsett från att det luktade som hela lägenheten höll på att brinna ner slutade det lyckligt. Det växer nog ut igen?

Jag skulle hämta en dator på en elkedja med känt namn. Datorn fanns i hyllan men "var inte uppackad på lagret" så jag skulle komma tillbaka efter tre. Tänkte att jag kunde lika gärna betala den när jag ändå var där, så med företagskort och en av chefen nedklottrad kod gjorde jag två tappra försök. Synd att chefen givit mig fel kod bara...

När jag fick tag på honom och fått rätt kod funkade inte kortet längre. Tråkig historia det där...

Datorn skall hämtas idag klockan tio... Jag tar med ett annat kort, just in case. Orkar inte med störningar i maskineriet just nu.

Vissa delar av mitt liv är så vansinnigt underbara och perfekta medan andra innehåller ganska stora brister av samma vara . Kanske en mix som passar mig med tanke på mina svårigheter att handskas med lugn och ro och min läggning åt det rastlösa hållet?

Pratade med en kompis om de förbannade klyschorna "är du inte nöjd så förändra". Det är så lätt att säga. Och jag blir lika trött varje gång. Yttre faktorer som du faktiskt inte KAN förändra påverkar ditt liv mer eller mindre hela tiden. Naturligtvis kan man välja att sälja allt man äger och flytta till Nairobi, segla jorden runt eller plugga till hjärnkirurg.

Men om man tycker man har det optimala, vill behålla det och inte kan på grund av omständigheter över vilka man inte råder - vad ska jag då göra i Nairobi?? Bli bitter över att saker inte blev som jag önskade?

Har jag ett arbete som jag trivs med och egentligen inte vill byta bort men får ett arbetsschema som gör mitt och familjens liv till ett ständigt kaos - hur ska jag hantera det?

Om man har något man vill ha men omständigheterna gör att man inte kan behålla det handlar ju allt, återigen, om pest eller kolera. För att vara hjärnkirurg är säkert jättespännande, det har jag sett på Greys Anatomy (dessutom blir man vrålsnygg i det yrket, det har jag också sett där), men jag gillar inte att karva i folk.

Att förändra sin situation är det självklara svaret om man inte trivs. Men det är också ett utopiskt svar som faktiskt inte alltid låter sig göras.

Ja... det är lite sånt jag funderar över såhär en regnig torsdag. Nu har jag yttre element som pockar på min uppmärksamhet så jag får fundera klart senare. Fast jag egentligen vill fundera NU.

Carpe Diem - in my a**...

Gråttan...

Jag bor i enplanslägenhet, d v s bottenvåning. Med altandörr i vardagsrummet. Vardagsrummet är också mitt sovrum. Det är sommar, varmt på nätterna och därför ganska bra med altandörr i vardagssovrummet...

Eller, rättare sagt, det låter bra. Visst gör det?

Mhm.

För ett tag sedan skulle jag stänga den där altandörren precis när vi skulle gå och lägga oss. I skenet från fönsterlampan såg jag plötsligt skuggan av en råtta som passerade min fot - på golvet. På insidan av altandörren. Det finns onda människor som påstår att jag agerade högst dramatiskt vid denna händelse vilket jag bestämt förnekar. Möjligen var jag något, lite grinig eftersom jag inte gillar råttor men några direkt vilda skrik och hysteriska anfall kan jag inte minnas.

Storsonen råkade förära mig med ett besök just denna kväll och han tog på sig uppgiften att hitta råttan som, såvitt jag kunde bedöma, hade kilat in sig bakom soffan.

Det råa skrattet från samma storson när han konstaterade att det var fråga om en "grooooooda bara" klingar än i mina öron. "Det är ju en groooooda - fast den är stor!"

Hur stor den var vet jag inte, jag kände inget behov av att inspektera inkräktaren utan väntade tills han fått ut den. Bestens artbestämning övergick sedan från råtta - groda - till gråtta.

Så borde väl allt vara frid och fröjd?!

Inte alls.

Igår skulle jag gå och lägga mig igen. När jag sträckte mig efter dörrhandtaget på altandörren såg jag en svart "hög" på golvet mellan altandörren och myggnätet...

Ensam hemma med Lillfisen ville jag ju framstå som den lugna, kontrollerade och coola mamma jag inte är och gick därför lugnt in till honom, med hjärtfrekvens på 420 och sus i öronen, och frågade om han ville hjälpa mig att lyfta ut en groda? Han såg lite överlägset på mig och menade att "meeeen dåååå" och följde med. Inne i vardagsrummet tvärstannade han, tittade på slemhögen på golvet och sa att "oooojdååå, var den sååååå stoooor..." och erbjöd sig att hämta sitt träsvärd...

Jag kände inte att en träsvärdsmassakrerad gråtta var precis vad jag ville ha så jag avböjde hans heroiska förslag till insats och hämtade en sopborste. Med knän som ständigt vek sig och skräckens iskalla omfamnande puttade jag på besten - som larvade iväg mot utgången. Men på vägen gick han fel och befann sig plöstligt stående på bakfötterna/tassarna/fenorna (vad HAR grodor för fötter egentligen) och såg ut att vara på väg att klättra upp på altandörren istället för ut.

Förnimmelsen av att han skulle vända och komma tillbaka fick blodet att försvinna ner i fötterna på mig och lagom svajig pet-pet-petade jag på eländet igen - och han bestämde sig för att ge sig ut i mörkret.

Vidrigt. Fullständigt, komplett jefla asvidrigt.

Ska spika igen altandörren och aldrig mer öppna den.

Må gråttan drunkna i regnet.

Orka.

Nej.

Nej. Nejnejnej.

Så säger man, det har en god vän försökt lära mig.

Övar lite; Nej. Lessen men - Nej.

Tror jag kan det nu. Tänker använda det även om jag inte är så bra på det...

Efter tre månaders turbulens och omvälvande förändringar och därtill den värsta dagen på jobbet någonsin har energin bara tagit semester. Utan förvarning.

Glömde mobilen hemma idag och hade 12 missade samtal. Alla från människor som vill att jag ska fixa, som undrar varför jag inte redan har fixat och som vill ha svar på frågor.

Jag har bara ett ärligt och uppriktigt svar: Nej, jag har inte/kan inte/kommer inte fixa - för jag orkar inte.

På alla andra frågor om fix som ska göras svarar jag nu bara Nej. Nej, jag kan inte. Jag vet att jag sagt att jag ska - men jag hade fel.

Jag ska tanka energi nu. Jag vet inte hur lång tid det tar, men tills jag är klar säger jag bara Nej. Räkna inte med mig.

Nej...

Annars är det bra...

Snart är det oktober!

...nu är midsommarhelgen över och snart kommer den - älskade, älskade oktober!

Sommar i all ära, absolut, men jag menar - oktoooober! Noveeeeember! Kall, hög luft, prassliga gula lövhögar, klarblå himmel och frostbitet gräs utan miljarder kryp och ormar...

Och sen; december och advent...

Nämen stopp där, nu lever jag före min tid igen. Backar och börjar om;

Nu är midsommarhelgen över och magin uteblev inte. En ljuvlig helg med son, vän, kärleken och fullmåne, vad mer finns att önska sig? Möjligen sällskapet av ett par söner till men de finns ju där, även om de var längre bort... Och just det, hunden var också med. Hon uppförde sig som hon brukar, ömsom vin ömsom vatten. Min stora tröst är att det fanns gott om hundar på campingen som uppförde sig ungefär lika illa (och betydligt bättre men det är väl onödigt att jämföra med dem?) Hon tryckte bitvis under bilen och kom hem med en kolsvart fartrand över hela ryggen. Bilen är förmodligen renare än någonsin under!

Åskade gjorde det också och vännen fick ett åsknedslag i örat när hon pratade i telefonen så hon var tyst i flera minuter! Sen kom en karl med fyra schäfrar och förklarade henne sin kärlek (tror jag, han sluddrade rätt bra så det var svårt att höra) innan han reste sig och ramlade omkull utanför vårt tält. Han ville att sonen skulle följa med och klappa hans hästar i hagen bredvid campingen, så sonen fick det - med mamma i täten. När vi stod där i hästhagen förklarade karl´n att det kanske inte var precis just hans hästar så då gick vi därifrån...

Kärleken passade på att fylla år; känslan av det komplicerade i att smyga upp och fixa kaffe på sängen i ett tält gjorde att jag hoppade över den biten. Tror det gick bra ändå.

Sen åkte vi hem och tvättade hela dagen, sonen tog en vändande bil full med kompisar tillbaka till campingen där han befinner sig just nu på ytterligare någon dags tältsemester. Guld för honom!

Själv återvänder jag nu till ytterligare några veckors vardag innan det är dags för nästa ledighet.

Och snart! Snart är det oktober...

Midsommarmagi...

...är väl vad vi står inför just nu...

Denna genom alla tider så otroligt betydelsefulla, magiska, trollbindande och mystiska afton...

Sju sorters blommor, sju varv baklänges runt en brunn, drömmar om blivande äkta hälfter, förlovningarna och bröllopens dag, älvor som dansar och sol som aldrig går ner - jag menar kan det bli mycket mer förtrollande liksom?

Helt klart är det just precis en sådan dag man ska mula in tre vuxna, ett barn och en hund i ett tält. Absolut! Framför allt känns det optimalt när SMHI hotar med 27 graders värme.
Det är då man ska leva på mat ur kylväska, plocka fram skrynkliga kläder ur en väska i bagageutrymmet och be till högre makter att det inte ska regna. Och om det nu händelsevis inte gör det snackar vi magi på riktigt...

Hur det här ska bli har jag ingen aning om. Jag vet bara att det är långt ifrån mina sedan länge framarbetade traditioner och att det är något nytt. Det, precis som så mycket annat i tillvaron numera.

Men en sak lär ska förbli som det alltid har varit - i huvudet på mig spelas samma text och melodi från det jag vaknar tills jag lägger mig (om jag nu gör det, att lägga sig på midsommarafton är som slöseri på nåt vis)... Riktigt bra midsommaraftnar händer det t o m att jag tänker högt. Då brukar all magi försvinna och alla bli trötta och gå och lägga sig...?

Visa vid midsommartid

Ha en trevlig midsommar - det ska jag ha!

Good parent

Nämen om man skulle ta sig en mil i löparspåret, trycka i sig en spenatsmoothie och välkomna en ny, ljuvlig regnmorgon?

Eller helt enkelt bara lägga sig ner och dö?

Sedan sommarlovet började har jag klivit upp mitt i nätterna (runt klockan sex alltså) och åkt till jobbet. På så vis kan jag sluta tidigare och tillbringa eftermiddagarna med min lediga son. Så tänkte jag!

Sonen tänkte att mammor inte är det coolaste sällskapet på jorden och har istället ägnat mina tidiga eftermiddagar med sin cykel och sina kompisar... Han ramlar in när han är hungrig och det är inte så ofta.

För all del, det är väl så det ska vara. Men just nu, när jag efter tre timmars sömn sitter som en zombie och undrar vem jag är, var och varför, börjar jag ifrågasätta mina beslut. Hur nödvändigt ÄR det egentligen att börja jobba innan morgontidningen ens har kommit?

Mitt upplägg känns som teoretiskt good parenting. En dag, när han blir stor, ska jag minsann tala om för honom vad jag faktiskt gjorde för hans skull. När han gnäller om att jag inte vill passa hans ungar ska jag berätta vilka otroliga uppoffringar jag gjorde när han var liten! "Jag klev upp så tidigt på mornarna att hade det varit vinter hade det fortfarande varit mörkt, körde alla miljoner mil till jobbet i en Toyota, jobbade halvt ihjäl mig och körde hem - och du var ändå inte hemma..."

Då är det pay back time och hans tur att få dåligt samvete.

Minsann!

Frissigt....

Skulle på sedvanlig åtta-veckors-toppnings-klipp.

"Klippa som vanligt" sa jag.

"Meeeen du är ju så trååååkig" sa frissan.

"Va, är jag?" sa jag som haft samma frisyr i typ två år eller nåt... "Är det läge att byta menar du?"

"Ja - du klipper dig var åttonde vecka och ingen ser ens att du gjort det... Ska vi vara lite wild´n crazy idag?"

"Asså... Hur tänker du då?" sa jag.

"Tja... Likadant fast annorlunda!"

"Mhm..." sa jag.

"Klipp klipp klipp" sa hon. Eller inte hon, det var väl mer saxen. Hon och jag pratade om midsommarfirande och ösregn.

Nu ska jag ägna ett par veckor åt att försöka lära mig "få till det" på samma sätt som hon gjorde. När jag väl lärt mig har det blivit för långt och då funkar det inte ändå.

Jojo. Har väl varit wild´n crazy förut...

Nu är jag väldigt wild´n crazy - fast en korthårig variant...

När jag är tuff...

...hård och obeveklig bara för att jag bestämt mig för att vara just tuff, hård och obeveklig så brukar det funka ganska bra.

Man kör inte med mig och definitivt inte över mig liksom. Typ. Situationer jag inte gillar lämnar jag. Japp! För det har jag bestämt. Jag behöver inte nån, jag kan själv. Svider det så går det över. Jag kan ta det! Jajamen! Får jag inte som jag vill och det inte hjälper att stampa med foten så stick och brinn. Inte gör det mig nåt!

Öh... Hm.

Ja, det VAR så i alla fall. Men sen blev jag kär - det är de där jäkla ögonen... Fan också.

Så numera är mina beslut inte längre bara mina. Jag delar dem liksom med någon annans önskemål och vilja. Ge och ta heter det visst. Jämka mina behov med någon annans.

Stoltheten har träningsvärk och jag känner inte igen mig själv. Skulle jag plötsligt börja vika mina beslut för någon annan liksom? Hallå....

Ändå har jag precis upptäckt att jag nog gjort det.

Ärligt talat gjorde det inte ens ont. Han är värd det. Vi är värda det.

Ni tror väl aldrig jag börjar bli en sån där snäll, vänlig och omtänksam människa som lyssnar på andra? Va? Säg att det inte är så! Scary shit...

Nämen naturligtvis inte. Det är bara de där jäkla ögonen...

Maj gåd... Hur ska detta sluta? ;)

Den blomstertid nu kommer...

...med lust och fägring stor...

Och nu är den här!

Skolavslutning nu då. En fyra ska bli en femma, en gymnasieetta ska bli en tvåa och en högskolestudent har tre terminer kvar... Inga studentskivor på ett par år, thankyou!

Vet inte vad det var med årets skolavslutning, den gick så fort så jag hann inte ens börja grina! Den kändes lite "stressad" nästan, har aldrig upplevt det förut. Ungarna sjöng och var jättefina som alltid, regnet öste ner och som en dränkt katt släpade jag hem sonens kasse med färdiga skolsaker.

Efterföljande traditionsenligt fika men i ny tappning med separerade föräldrar... Det funkade också, även om det var... lite annorlunda.

Nu är det officiellt sommar då! Det är med blandade känslor jag möter den för jag har faktiskt ingen aning om hur den blir... Just nu känns den som den hänger lite i luften och jag har ett skriande behov av att ta kontroll över den men jag kan inte det i dagsläget. Nya konstallationer innebär nya regler och regelverket är inte fastslaget än.

Antingen får jag göra egna regler eller så får jag helt enkelt vänta och se vilka som dras för mig. Får fundera lite på saken... Planera för mig själv eller planera för ovisshet - pest eller kolera. Ovisshet kan vara spännande förvisso men det finns gränser.

Nästa vecka vänder det igen och snart är ljuvliga oktober här! Undrar hur mitt liv ser ut då... ;)

Rollbyten...

Livet är som ett rutigt schackbräde. (Klart det är rutigt, alla schackbräden är rutiga...) Någonstans ska man stå och någonstans skall man ta vägen, allt beroende på vilken roll man har.

Jag har i många år varit en högmodig drottning på mitt bräde. Stått och gått precis vart jag vill, omgärdad av alla andra i mitt lag. Jag är van vid det. Hela mitt lag har varit van vid det. Förvisso har jag numera ett mindre lag än tidigare, jag har tappat några team mates på vägen men det är så schack fungerar...

Nu borde jag vara mer drottning än någonsin förr - jag har lämnat det rutiga brädet och världen ligger öppen. Ändå är jag så otroligt begränsad... Alla som känner mig vet att begränsningar är det som stör min tillvaro mest av allt.

Det dyker upp nya gränser, nya regler, nya hinder. Och jag känner mig... som en kung kanske. Fast vilse. Jag kan fortfarande gå men bara ETT steg i taget. Alla som spelar schack vet ju att kungen inte heller får ställas i position där den hotas så därför måste den ibland stå helt still. Och DET är väl inte min starka sida, för att uttrycka det milt...

Så jag tror jag ska byta roll. Löpare kanske? Obegränsat antal steg men bara på diagonalen?

Mycket av den kritik jag fått ta emot genom årens lopp har handlat om att jag trampar på som en tanks, rakt fram och kör över för att komma dit jag vill. Jag får väl ta till mig av kritiken och tänka om.

Mhm, löpare... Jag går hur mycket jag vill men bara diagonalt. Så länge vägen inte är blockerad av andra pjäser borde jag kunna gå långt. För blockeras vägen kan jag alltid välja andra hållet.

Bra där!

Då är det väl bara att trycka på klockan och sätta igång?

Kärlek...

...hur mycket kärlek finns det i världen?

Massor. Åtminstone i min värld. Den är kanske inte så stor, min värld, men den är ganska vacker.

Har haft förmånen att få tillbringa helgen med vänner, alla tre sönerna på en gång, solsken, Öland och The one and only... Idel kärlek från början till slut alltså. Storsonen är hemma och känslan av att ha alla tre nära samtidigt är det bästa jag vet.

Sönerna har varit med sin pappa på Sweden Rock och sett sina gemensamma idoler: Kiss.

Som ex-maken uttryckte det; ynnesten att kunna åka med alla tre sönerna på Sweden Rock, trots ålderspannet dem emellan, är något helt fantastiskt.

När det gäller musiksmak har han fostrat dem väl och ska ha all credit för det ;) Ja, han har fostrat dem väl i alla sammanhang, men vad gäller musik har han dragit det största lasset, helt klart. Mina bidrag i den frågan har inte varit lika uppskattade för att uttrycka det hela milt.

Sönerna var lika nöjda och glada som han och det gör mig alldeles varm.

Efter gårdagen på Öland, som tappert försökte först frysa ihjäl mig, sen bränna ihjäl mig och med en allt utom vacker men skrikande röd hudton framlever jag nu denna söndag. Men det gör inget, Öland kan vara värt det!

För säkerhets skull väljer jag i alla fall att tillbringa dagen inomhus. Jag fyller bilen med ungar och släpper loss dem i en simhall med tillhörande äventyrsbad - mhm, ibland måste man få göra det lätt för sig...

Själv ska jag ägna tiden åt att fika, lösa korsord och tänka. Mycket som ska sys ihop nu och det planerade mönstret håller inte i kanterna.

Förhålla mig. Jag måste bestämma mig för hur jag ska förhålla mig. Vilja och känslor går inte alltid hand i hand...

Ha en bra söndag - det ska jag ha!

Ledigt...

På fredag är det ju sån där klämdag så idag är jag ledig! Det bästa med klämdagar är nämligen att man kan säga "jag skulle ju ändå vara ledig då så jag är ledig idag istället och jobbar på klämdagen" och på så vis kan man ju vara ledig när man vill... eller... hur det nu var. Äh, jag vet inte men jag gjorde så i alla fall!

Jag ska hämta hem en tågfarande storson som anländer nån gång i eftermiddag. SJ hade ställt in tåget han skulle åka med så ingen vet när det blir dock... Tänkte jag skulle ägna dagen åt att beta av några dåliga samveten, ringa några såna där "skulle ringt för länge sedan"-samtal och träffa goda vänner. Det var länge sen!

Noterar med tämligen hög puls att det är juni, det är sommar och stundande skolavslutningar och sånt och jag har inte riktigt hunnit hänga med. I min värld börjar inte sommaren förrän efter skolavslutningarna, innan dess är det - förhoppningsvis - bara varm vår. Eller nåt. Därför blir jag alltid lika förvånad när jag ser kompisar lägga upp bilder från badstränder och simmande ungar... "Redan"???? liksom.

Det säkraste tecknet för mig att sommaren är på väg är när mitt väsen hela tiden, fullständigt omedvetet, vänder sig mot Öland som en pilgrim mot Mecka... Det är magnetiskt. Undrar om jag inte borde vända även Toyotan dit vilken dag som helst. Kolla så det ligger kvar, andas lite och bränna mig i solen... Mhm, känns som det är hög tid!

Annars känner jag mig ovanligt glad idag. Börjar bli lite bekymrad över det - det kan väl aldrig vara bra? Får skärpa till mig helt enkelt...

Ordens innebörd...

...när man hör något och först inte egentligen tänker på vad man hörde, utan först senare förstår vad det är man hört - det är då innebörden går upp för en. Ett ord, en detalj, ibland bara utslängt i förbifarten.

Å ibland kan sånt vara ganska jobbigt...

Fast... man kan ju ha missförstått saken också. Kanske inte förstått alltihop på riktigt. För om jag har det så vet jag inte om jag tycker om det.

Det naturliga i sådana situationer är ju att fråga, eller hur? Men om man inte vill veta svaret? För om det är som man tror kan det innebära att man måste deala med saker man inte vill och tja... Ta ställning och sånt. Bli besvärlig, fast det är det sista man vill.

"Om det nu är så, hur ska jag förhålla mig till det"... typ.

Jag gillar inte sånt.

Det kan göra mig sömnlös...

Jag måste missuppfattat alltihop. Hoppas jag.