2013

...året då allting hände...

I vanliga fall brukar jag skriva någon form av sammanfattning ungefär såhär års.

I år vet jag inte var jag ska börja eller hur jag ska fortsätta, så jag gör det lite annorlunda...

2013 - året som innehöll mest sorg, vemod, lycka och turbulens någonsin... Som började dåligt men slutade bra och lekte berg-och-dal-bana hela vägen där emellan.

Gott nytt år på er, kära ni. 

Jag hoppas 2014 blir året då allting landar - men förhoppningsvis blir mindre omtumlande. Förutsättningarna är ganska goda.

Text och musik; Poeten av Christian Persson.

Good parenting...

Igår:

Bad son: Kan du köra mig till tåget imorron?

Good Mother: Mmm... Emmaboda? Vissefjärda?

Bad son: Nä, Karlskrona...

Good Mother: ´meeeeeeennnn - måste vi åka ända dit???

Bad son: Mmm.

Good Mother: Suck, okej okej... Hur dags?

Bad son: Veente...

Good Mother: Vaddå "vet inte", du måste väl veta när du ska åka?

Bad son: Neeee... nån gång... typ...

Good Mother: Jamen jag behöver veta på ett ungefär, jag har planer...

Bad son: Men dååååå, jag veeeet inte....

Good Mother: Orka...

Bad son: Men runt lunch nån gång dårå???

Good Mother: Sure, visst älskade barn, naturligtvis. Klart jag ska. Absolut.

Idag:

Good Mother är uppe med tuppen, dricker tre koppar kaffe, duschar, fixar iordning... Bad son ligger och sover. Runt elva görs försök no 1.

Good Mother: Psssssst.... Dags att gå upp lilla hjärtat... Så du kommer iväg...

Bad son: mm

Good Mother väntar och väntar lite till. När klockan är tolv görs försök no 2:

Good Mother: KAN DU FÖR FAN KLIVA UPP NÅN GÅNG DÅ ELLER SKA DU ÅKA NÅT TÅG ELLER SKA JAG BEHÖVA KÖRA SJÄLV ELLER VAD?????

Bad son: Jajaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaa.....

Varför fattar inte barn att även föräldrar har ett liv? Innefattande aktiviteter som INTE består i att vänta på att få göra dem tjänster hit och dit?

Nu är klockan halv ett och han är uppe... Nu ska han bara fixa frukost, göra sig iordning, packa grejer och klä på sig. Jag kommer inte hinna nånting av det jag skulle.

Why? WHY???

När man inte tänker...

Ibland tänker jag att jag inte tänker alls. Som idag. Det är klämdag, alla - utom jag - är lediga och ALLA är i stan och shoppar loss. Det skulle, för omväxlings skull, inte jag. Jag skulle bara in och hämta en beställd jacka och hämta medicin åt någon son. Jag var tvungen att hämta jackan idag eftersom den bara skulle ligga kvar till på måndag...

ALLA var där. ALLA hade snott ALLA parkeringsplatser. ALLA skulle gå över gator och vägar PRECIS när jag skulle köra där. Blev stående i ett fullt parkeringshus i flera minuter för att folk inte kan köra som de ska.

Nu passade jag väl även på att kolla lite om det var nåt att ha på mellandagsrean då, när jag ändå var där alltså. Det var magert om ni frågar mig... Fick med mig byxor och skjorta till Lillfisen men för egen del: ing-en-ting!

Trist. Eller ja, förutom den där jackan då förstås. Jag behövde den för att muntra upp mig lite. Den var kanske aningen kortare än jag trodde men den passade. Bra där.

Undrar jag... Undrar om jag inte behöver nya stövlar nu också då... Mhm. KAN va så...

Å det var det...

Första julen som frånskild och utan barn... jag överlevde den. Tack vare att jag är omgiven av kärlek och världens finaste vänner gick det t o m riktigt bra!

Det jobbigaste var nog kvällen innan julafton när jag fick ett SMS av Lillfisen som var lite ledsen och sa att det "känns inte som en riktig jul imorron". Då kändes hela tillvaron så vansinnigt fel för en liten stund... Men när jag ringde honom på julafton och han var så lycklig över sin julklapp att han knappt fick fram ett ord kändes det bättre. Han var nöjd och hade haft en bra jul - det kändes så skönt!

Idag känns det mer som jag väntar på att julen ska ta slut bara, och jag gör det i sällskap av Ben & Jerry. Också det världens finaste vänner när det gäller! Därtill är det Vänner-maraton på TV, helt klart något som får tiden att gå. Storsonen är på väg ner från Norrlands vidder och imorron är det vanlig jobbdag igen. Tack och lov.

Någon gång vänjer man sig förmodligen vid att saker inte är som de alltid varit. Säkert. Men det måste nog få ta lite tid...

Enligt mitt årshoroskop kommer mitt liv att genomgå omvälvande förändringar under första delen av 2014. Året har inte ens börjat och jag blev redan helt slut känner jag - mer omvälvande förändringar än vad 2013 bjöd på är mer än jag klarar av, jag lovar... Tror jag ska byta stjärntecken.

Oavsett vilket börjar det bli dags att ta tag i det där som jag alltid tar tag i så här års - mitt liv. Inser att allt inte förändras bara för att man vänder upp och ner på sitt liv. Exempelvis börjar man inte automatiskt motionera och sluta röka av en sådan sak, hur konstigt det än låter.

Uppenbarligen måste man fixa sånt själv.

Skit också.

Julklappsdöden

Julafton igår då. Ja, åtminstone här, på grund av omständigheten att barnen inte är här den 24. Fast riktig julafton blir det ju inte - exempelvis är det ingen Kalle Anka klockan tre, bara en sån sak...

Men julklappar, mat och musik fanns! Visst - det såg väl något torftigt ut med fem julklappar under granen varav fyra delades ut - den femte får storsonen hämta när han behagar dyka ner från de nordligare breddgraderna - men det kommer ju en jul den 24 december också!

Hunden såg aningen lessen ut när alla fick julklappar utom hon så jag bestämde mig för att hon skulle slippa vänta till tisdag. Mindre än en halv minut senare var julklappen stendöd och tillintetgjord...

Det är mycket fluff i en sån där vad-det-nu-är-pip-grej...

Egentligen borde hon ju inte fått nåt mer men vaddå, det är ju jul... Så hon fick ett tuggben också. Sen ägnade hon resten av eftermiddagen åt att försöka gömma detta ben i sin korg. Hon grejade och bäddade och gömde, ända tills hon upptäckte att jag satt bakom henne och filmade. Då suckade hon djupt och låssades som ingenting... Stackars liten.

Ja, sen somnade jag på soffan lite och vi blev jätteförvånade över det- inte ett dugg - och sen kunde jag ju inte sova när det var dags så jag fick helt enkelt ligga och vänta på att bli trött...

Idag är det juldagen alltså och då ska man ju ut och gå och sånt men jag tror jag hoppar över det. Jag ska städa bilen, bada hunden och klippa klorna på henne - sen tror jag det får räcka med aktiviteter.

Man ska inte förta sig...

Memento vivere - Kom ihåg att leva

"Varför har du alltid så BRÅTTOM???" får jag höra med jämna mellanrum.

Jag är en ganska otålig själ och har jag bestämt mig för saker och ting så är jag inte känd för att tålmodigt vänta. Grejen är att jag aldrig förstått vad jag ska vänta på...? Bättre tider? Bättre alternativ?

När jag skilde mig kom det som en chock för många - jag flyttade ett par veckor efter kungörandet. Vänner fick nästan magsår av stress; det gick så fort!

Men det gjorde det inte. Det var en process som tog flera år, även om jag valde att inte prata om den. Fyra år. Är inte det tillräckligt lång tid?

När jag i våras bytte relationsstatus på FB fylldes min meddelandekorg med glada tillrop och försiktiga "men det gick väldigt fort...?".

Fort för vem? För omgivningen kanske ja. Förmodligen. Men för mig? Nej.

Problemet är inte att jag har bråttom utan att jag väljer bort att ventilera vissa saker. Och eftersom jag är en väldigt öppen person som inte har några större betänkligheter om att dela med mig av mig själv och mitt tror många att jag delar allt. Men det gör jag inte... Jag skiljer på att vara personlig och privat.

Vad jag vill komma fram till har egentligen varken med mitt privatliv eller andras åsikter om min otålighet att göra. Jag har ingen anledning att varken försvara mig eller förklara mig.

Vad jag vill säga är att livet är jävligt kort. Att saker kan hända från en dag till en annan och att långa väntetider på att uppfylla drömmar kan göra att de aldrig blir uppfyllda. Att skjuta upp saker man känner är rätt och riktigt på grund av oskrivna regler om hur lång tid saker får ta är idiotiskt.

Just nu är jag omgiven av kriser och katastrofer hos flera vänner och bekanta och insikten om hur förgängligt allting är ger mig andnöd. Sjukdomar, olyckor och katastrofer för och hos människor som är och har varit mer levande än många andra ger perspektiv även hos mig.

Jag brukar som sagt aldrig skjuta upp saker i onödan. Men jag kommer än mer komma ihåg att leva i fortsättningen...

Och till er som vet vilka ni är - ni anar inte hur mycket jag vill och hoppas att allt ska gå bra...

Nullum magnum ingenium sine mixtura dementiae fuit – Inget stort geni saknar ett stänk av vansinne

Upptäckte häromdagen att 2013 års almanacka börjar gå in på upploppet och att året faktiskt börjar ta slut... Ingen blev mer förvånad än jag! Hur gick det till?

2013 - året då allting hände...

Skolavslutning i morgon. Halva årskurs fem avslutad... Hur gick det till då? Det var ju skolstart häromdagen!

I övermorgon är det jul. Inte för er kanske, men för mig och två tredjedelar av mina barn. De som behagar vara på julfiraravstånd och inte 100 mil härifrån. Den tredjedelen kommer hem lagom till nyår.

Jag har sagt det förr - det är inte mycket fixande som behöver göras för att fira jul med ett barn som inget äter, ett barn som bara äter köttbullar och prinskorv och mig. Men det lilla som ska göras tänkte jag göra idag. Måste införskaffa vissa förnödenheter bara. Typ julskinka. Bra grejer såhär till jul!

Fast jag tror faktiskt att vi efter helgerna ska införa Stenåldersdiet enligt Hedenhös i familjen. Bara äta kött och bananer - jag har sett på julkalendern och känner mig våldsamt inspirerad! Lillfisen också! Det är det enda han pratar om nu; "Mamma, jag vill BARA äta kött och bananer i fortsättningen för det gör Hedenhös".

Eller, det säger han faktiskt inte. Men han TÄNKER det säkert, åtminstone enligt dyrbara forskningsresultat förmedlade av bl a Aftonbladet!

Jag tycker det är så skönt att han påverkas av just julkalendern och inte av alla dubbade skitserier på skitkanalerna på TV - de där som verkligen riktar in sig på att tala om för ungarna hur de ska se ut, uttrycka sig och tycka och tänka. Eller ännu värre; tänk om han inspirerades av tidningarnas alla rubriker om dieter, sexlekar och stylingtips! Eller det värsta av allt; TÄNK om han inspirerades av alla idiotiska forskningsresultat som indirekt talar omför honom att han är totalt dum i huvudet och oförmögen att titta på en underhållande, rolig och bra julkalender... Då hade hans självförtroende legat i botten vill jag lova. Mitt med. Det är synd om människorna, som Strindberg sa...

http://www.aftonbladet.se/nojesbladet/article18050101.ab

Noli turbare circulos meos - Rubba inte mina cirklar

Jag blir fullständigt galen! Tokig! Vansinnig!!!

Jag har ett googlekonto, ett fäjsbockkonto, ett skit-microsoft-outlook-konto som jag av någon anledning var tvungen att rega när jag skulle uppgradera Windows-skit-åtta fast jag inte ville ha nåt, en vanlig mailadress och en på jobbet och har tidigare haft Skype med någon typ av inloggningsuppgifter. Det vill säga: alla konton med lösenord som jag inte längre kan eller ens visste att jag hade...

Nu vill jag ha Skype igen och när jag ska öppna upp och logga in så loggas jag automatiskt in med outlook-kontot som jag knappt visste att jag hade! Och än mindre kan lösenordet till...

Och nu, när jag vill logga ut där och öppna ett NYTT Skypekonto så FÅR jag typ inte det för datorn för då säger den Hej Lena och sen tycker den att jag ska ange nåt lösenord som jag inte kan och när jag försöker återställa det så skickar den mig ett mail - som jag till slut hittade på NÅGON av alla miljoner mailkonton - och en kod som när jag trycker in säger "detta är inte den mailadress du vill återställa" och nu vet jag inte varken var jag är eller ska och jag ORKAR INTE!!! Dessutom kastas jag mellan olika inloggningssidor och vet varken ut eller in vart jag ska logga in eller varför???

Jag ville bara ha ett skypekonto, men ett nytt och inte det jag haft innan, buhuuuhuuuuuuuuu.... :'(

Allt detta bara för att jag vill ta en FB-timeout och ändå hålla kontakten med barn och annat löst folk men via en annan plattform...

Varför kan man inte bara få vara ifred från alla konton och göra som man vill????

Sen undrar jag en sak till: om man köper en hel burk med kolor, varför är det alltid färre av de godaste och flest av de som inte är lika goda och allra flest av de som ingen äter alls?????

Och skulle någon händelsevis undra så är jag på ett jefligt dåligt humör. Basattnivet.

Annars kokar jag risgrynsgröt. Den bränner fast i botten.

Diem perdidi – Jag har förlorat en dag

Igår var det årets Luciatåg i Nöbbele kyrka. Ett av de vackraste jag hört och sett faktiskt med en fantastiskt duktig kör. Så det var klart vi skulle dit.

Det är en bit att köra och jag ville vara i god tid innan det började klockan 15.00. Så vi kom iväg i god tid och landade vid kyrkan redan halv tre.

Visserligen var jag aningen förvånad över att det inte kommit några fler bilar - tidigare år har det ju varit precis fullt! Och borde man inte tänt lamporna i kyrkan åtminstone en halvtimme innan det skulle börja...?

Eftersom svägerskan sjunger i kören ringde jag min bror, mest för att kolla när de skulle dyka upp...

"Hej, vi är här nu, när kommer ni?"

De där sekunderna av tystnad som följer ett glatt konstaterande med efterföljande fråga kan ibland kännas... jobbiga. Upplevelsen av att något inte stämmer, ni vet.
Det inledande svaret gjorde inte saken bättre;

"Men Lena - för faaaaaan...."

Mhm.

Luciat började klockan 18.00.

Jahapp. Tre timmar för tidigt. Grattis till mig. Brorsan och hans familj var på barndop med hela svägerskans släkt. Inte mycket till undsättning att hämta där let me tell ya... Som tur är har jag ju fler bröder och istället för att köra hem igen valde vi att avlägga en oplanerad visit hos en av de andra. Det kändes lite för långt att köra hem igen.

Vad som möjligen stör mig lite, lite är att ingen verkade speciellt förvånad. De var mest... suckande och mumlande möjligen. När de skrattat klart alltså.

Vi var på plats igen i god tid innan klockan sex. Då var det betydligt mer av både bilar och folk som samlats och allt kändes mer rätt på något vis - inte minst var lamporna i kyrkan tända.

Och det var vackert. Så otroligt vackert. Sonen tittade på mig och suckade ljudligt över mitt ständiga tårflöde i sådana sammanhang, sjönk ner en bit i kyrkbänken och himlade med ögonen. Tja...

Noterade också att tystnadsplikt mellan syskon inte är en hederssak - alla visste att vi varit där i väldigt, väldigt god tid. Undrar vem som skvallrat...?

Med tanke på att mitt planerade schema för gårdagen sprack ganska ordentligt och att tre timmar plötsligt försvann så är kvällen fullmatad istället. Allt som inte blev gjort igår ska göras idag.

Tre timmars försprång ger inte alltid tre timmar över. Tyvärr. So lets go.

Non omnia possumus omnes – Vi kan inte alla göra allt

Vid ungefär den här tiden på året brukar det vara ganska hektiskt. Inte bara för att julen inte rullar förbi utan stannar till två-tre dagar, men också för att det är miljooooooner aktiviteter som skall genomföras innan den kommer. Julen alltså.

Det är avslutningar, övning, framträdanden och klädbyten. Nattsärkar, pappersstrutar, finkläder, hårvax och sångövningar. Alla föreningar vill fira att terminen är slut och alla vill ha så många deltagare som möjligt till sina aktiviteter.

Själv vill man vara överallt men vis av ålder och erfarenhet vet jag att det inte går...

Det kan låta enkelt - det är ju bara att plocka russinen ur kakan och välja det som tiden räcker för, eller hur?

Mhm. Det kan man tro!

Vi provade det i år. Vi, sonen och jag, valde med omsorg. Fredag - Lucia, Lördag - julfest, Söndag - Lucia på annan ort.

Vi skippade skytteavslutning, skyttetävling, innebandy och nåntingmervadenuva...

Det var då det började krångla till sig...

För julfesten på lördag trodde jag redan varit fast förra lördagen. Och Lucia ikväll har sonen sagt att han inte ville vara med på men han vill gå dit. Och söndagens begivenheter trodde jag inte han ville följa med på men det ville han verkligen. Och hans pappa trodde att julfesten, som jag trodde var förra lördagen, nu på lördag var på fredag. Och då skulle den krocka med luciatåget som sonen ändå inte ville vara med på så pappa trodde inte det blev något luciatåg och bestämde annat. Och nu ska ju sonen vara hos pappa ikväll och gå på julfest med mig på lördag som inte varit ännu. Och till den julfesten skulle det då övas igår kväll och det var samma kväll som avslutningen på skyttet, därav bortvalet av den avslutningen... Och idag kom en mamma och sa att de skulle träffas klockan fem för att öva ikväll och jag trodde det var för morgondagens övningar så jag blev jätteförvånad för jag visste inte det och sonen var ju inte hos mig men det var till kvällens lucia de skulle öva, den som han inte ska vara med på... Och då kom sonens far och det visade sig att sonen kunde vara med så vi bestämde att han skulle komma på övningen. Fast när jag pratade med sonen ville han inte vara med. Och nu vill han gå på luciatåg ikväll men inte vara med utan bara fika och köpa lotter och då kan inte pappa för han trodde ju inte det skulle vara nåt. Däremot ska det övas till morgondagens julfest men inte förrän halv fem imorgon.

Ni ser - jag har stenkoll på läget! Nu.

Till söndagens begivenheter behöver ingen av oss öva. Då åker vi bara dit och njuter av andras ihärdiga övningar.

Jag ser fram emot det. Känns som jag behöver gå ner i varv lite...

Delirant isti Romani – De är galna dessa romare

Nu börjar det igen... Det drar ihop sig till Lucia och därmed startar det igen - debatten om tomtar och troll. Eller rättare sagt, debatten om tomtar och pepparkakor...

Flera skolor ansluter sig till parollen "vi ska ha ett traditionsenligt luciatåg med bara en lucia, tärnor och stjärngossar". Bort med tomtar och pepparkakor!

Mhm.

Jag är ju inte purung precis, även om drygt 28 inte är någon ålder. Jag började skolan ungefär 1972 har jag för mig. Sedan 1996 har jag haft, och har fortfarande, barn i grundskolan. Ännu så länge har jag ALDRIG deltagit i eller bevistat ett luciatåg utan tomtar och pepparkakor. Det blev folk av mig ändå! (Nåja...)

Så. Därför undrar jag; VILKA traditionsenliga luciatåg syftar man på när man säger så? Inte mina i alla fall.

För vems skull ställer vi upp våra skolbarn i ett led med nystrukna nattlinnen och ljus i hår och händer? För barnens skull eller för föräldrar, släkt och vänner? För om det är för de sistnämnda så vore jag som förälder väldigt tacksam om man ville ta hänsyn till och anamma MINA traditioner och ge mig vad jag vill ha; barn som tycker det är roligt att gå i luciatåget för att de får vara tomte eller pepparkaka, tärna eller lucia...

Nu råkar det ju vara så att min generation har vuxit upp och lärt oss anamma traditioner som vi förmedlat till våra barn. Skolan fostrade mig i mitt luciafirande, innefattande Tipp-tapp och Vi komma, vi komma från Pepparkakeland. Det är således inte skolans traditioner som skall "återinföras", inte om vi inte backar till ungefär 1800 kallt i alla fall.

Är inte devisen "låt alla få vara med" bättre än "om du ska vara pepparkaka får du inte vara med"?

Jag tycker hela den här debatten är så utomordentligt fånig. Vill ungar vara pepparkakor och tomtar so be it! Kan vi inte bara vara glada att ungarna vill vara med och låta oss njuta av det?

Kan vi inte bara vara glada att våra barn kan vara med och lussa i skolorna och slipper sitta i ett flyktingläger i Syrien...?

Diverso tempore, diversa fata – Skilda öden vid skilda tider

För exakt ett år sedan fyllde jag... 28 år. Lite drygt.

Exakt idag fyller jag... 28 år. Lite drygt.

Två dagar, samma datum, ett års mellanrum och två helt olika liv - ändå är jag fortfarande jag på något konstigt sätt. Jag tycker att jag borde känna mig... annorlunda...

Det hinner rinna mycket vatten under broarna på ett år. Någonstans borde det påverka ens "jag".
Och visst har jag transformerats något sista året. Blivit... känsligare. Lite varmare. Mindre temperamentsfull och mindre arg. Jag har t o m varit ledsen när jag behövt...

Ni hör själva. Hela min image är totalförstörd. Shit. Tala inte om det för någon bara...

Hade någon sagt det här till mig för ett par år sedan hade jag förmodligen vikt mig dubbel av skratt. "Du vet, han med stort T på jobbet - honom ska du förlova dig med strax innan du fyller 47  28. Basattduvet."

Väry funny.

Hur kan man känna någon, om än inte så ingående kanske, i flera år, jobba ihop, prata och skoja utan att ens lägga märke till vederbörande - och plötsligt en dag se och känna det vackraste som finns? Nä, precis. Det är inte möjligt... Bara i böcker. Och då snackar vi inte böcker vars författare vinner nobelprajs precis. Tvärtom, vi snackar värsta sortens skräplitteratur. Så overkligt är det. Ärligt talat - hade sista åtta månaderna i mitt liv varit ett bokmanus hade inget förlag ens velat ge ut det. "För overkligt" hade det stått i refuseringsbrevet. "Kom igen när du fattar hur verkligheten ser ut".

Ja just det ja, apropå Nobelprajs - imorron är det dags! Stor fest- och galaföreställning! Jag ska dit, ska ni? Fast jag är inte så förtjust i att resa så jag tar det via TV-soffan... Enligt vad jag hört så är maten kall i vilket fall som helst så jag tror inte man missar så mycket. Och TÄNK vilket elände att HELA tiden behöva tänka på etiketten! Tror jag skulle bli galen... Dessutom tror jag att övervägande delen av alla glitterklänningar skaver och är väldigt obekväma.
Nä, pyjamas i soffan vettja. Och glass. Ben & Jerry. Ska bli spännande och se om den smakar lika bra när man är lycklig som när man är ledsen.

Jag hoppas det, för just nu är jag så vansinnigt lycklig...

Esse non videri – Vara men inte synas

Att vara men inte synas - lite så känns bloggandet nu. Jag finns, jag gör men behovet av att skriva finns inte. Just nu.

Jag rasslar runt lite och fixar adventsgrejer, lyssnar på julmusik och böcker, eldar i kakelugnen, jobbar och smågrejar och trivs rätt bra med tillvaron... För närvarande känns min jobbsituation ganska dräglig för första gången på vaddå - ett och ett halvt år tror jag. Jag mår ganska bra faktiskt. Det löper på och jag hinner äta lunch. Lysande.

Mellansonen gör framsteg i sin behandling. Ännu bättre.

Jag njuter ganska mycket av livet helt enkelt.

Bilen är klädd i vinterdäck, snö väntas på fredag och på lördag är det julfest. Helgen därefter ska jag skaffa julgran har jag bestämt eftersom sonen inte är hemma över jul. Vi tjuvstartar lite.

Så - misströsta inte. Jag finns fast jag inte syns. Men jag finns lite tillbakadraget. Just nu känns det väldigt bra.

Det lär gå över...

Tres faciunt collegium – Tre gör ett sällskap

Jag flyttade ju i våras. Från ett gemensamt hem som jag delat med någon i närmare 25 år till ett eget hem.

Det är jobbigt att flytta. Prylar som ska delas, vem ska ha den, vem vill ha den, vem får inte den... Sista anhalten blir ju då källare och förråd och det är där många brukar ha sina julsaker. Om det inte är jul alltså, och allt är upplockat.

Ungefär då var jag så trött på alla diskussioner, divideranden, jämkanden och ge-å-tagandet så jag slängde ett öga i de fyra STORA julkartongerna och kände bara "Nä. Jag orkar inte gå igenom eländet". Så jag tog - som jag vill minnas - det jag absolut kände att jag inte kunde vara utan och sen fick det vara så. Det var ju långt till jul. Just då.

Nu inser jag, när jag släpat in den inte alltför tunga julkartongen ur förrådet, att jag fick med mig tre tomtar, två olika adventsljusstakar och en julgransbelysning... Bra där!

Som hängiven julfirare är det inte mycket att hänga i julgranen, bokstavligt talat...

Jag nämnde detta i förbifarten till f d maken igår som vänligt påminde mig om att "jamen jag sa till dig men nä, du skulle köpa nytt sa du..." vilket är helt riktigt. Problemet just nu är att sånt jag saknar och vill ha finns inte att köpa längre. Det handlar ju om att hitta saker man GILLAR.

Nu är det ingen katastrof - jag har inte plats för massa julgrejer. Det eviga omstuvandet i fönster och hyllor varje jul är inte så omfattande när man går från åtta rum och kök till två rum och kök...

Ska man nu lära sig fira jul på nytt sätt är det väl lika bra att löpa hela linan ut. Omgiven av julsaker jag inte känner igen. Jag lär väl känna dem i sinom tid kanske...

Gör om, gör nytt.

Men jag önskar verkligen jag hade fått plats med några fjuttiga tomtar till....

Consummatum est – Det är fullbordat

Watta day, watta day...

 

Jag åkte till tätorten, uträttade ett ärende, gick till doktorn, betalade 200 spänn för att få ett telefonnummer till en massör... Men en braaaaaaa massör, den bästa! enligt uppgift... Sen uträttade jag ett ärende till och så -så var det dags.

 

Till macken och hyra släpa. Jupp. Ni som hängt med ett tag vet hur road jag är av den typen av aktiviteter. Precis. Nada.

 

Men det gick bra! Jag fick en sladd, betalade miljoner kronor och tackade med ett glatt "Hoppas bara jag slipper backa för DET kan jag inte" och insåg, efter en blick på expeditens stelnade leende att jag fick skynda mig ut innan hon tog tillbaka sladden.

 

Jag krånglade på släpet, fick dit sladden och körde iväg. Jomen visst - jag kan ju det där. Nemas bekymmer. Jag är t o m så väl bevandrad i släpkörningsreglerna så jag har full koll på att man bara får köra i 80. Så jag gjorde det, glad över att någon liten trafikregel fastnat i alla fall. 80 hela vägen. Jajamen. Synd bara att jag, när jag nästan var framme, insåg att jag körde på en 70-väg. Då gäller inte 80-regeln va? Nä. Trodde inte det heller. Men aja, det gick bra ändå.

 

Sen svängde jag elegant in framför butiken med sängen som skulle hämtas, parkerade snyggt över två rutor - blev lite krångel när jag insåg att jag parkerat för nära ett av deras jäkla prydnadsträd men jag lyckades bråka mig loss där med - gled snyggt ner på baksidan där utlämningen är, gjorde en rejäl U-sväng och stod således på rätt håll för att ta mig hem!

 

Bagatell om ni frågar mig!

 

Kom hem, baxade ur sängen, släpade in den och fortsatte putsa fönster.

 

Eftersom jag inte visste hur lång tid det hela skulle ta så hyrde jag släpet ända till kvällen så jag hade fyra timmar tillgodo... Ekipaget fick därför bara stå utanför på gatan så länge. Så tänkte jag.

 

Så tänkte inte brevbäraren, när han/hon plötsligt dök upp och blev våld-samt irriterad över att jag blockerat de sista två lådorna i raden. Så till den milda grad att stackarn fick häääänga sig på signalhornet och tuuuuuuta och tuuuuuuta... Ojojoj. Och inte hörde väl jag det, jag lyssnar på en bra bok och befann mig i en annan värld där jag putsade på. Inte förrän sonen kom och undrade varför posten stod utanför och tutade insåg jag att det eventuellt kunde bero på mig.

 

Så jag marscherade ut, smällde demonstrativt igen bildörren, körde fram en meter - preciiiiiiis lagom för att postbilen skulle få plats men ändå fick krångla för att ta sig ut.

 

Jamen ursäkta mig, jag är inte på världens bästa humör jag heller och hade jag ställt mig en meter längre fram från början hade grannen inte kommit ut med sin bil! Jag prioriterade grannen framför två brevlådor som EVENTUELLT skulle fyllas med post. Sue me.

 

Efter att ha skruvat sängar hela dagen, adventspyntat och grejat åkte vi faktiskt och köpte pizza, Lillfisen och jag. Det var inte igår precis.

Och nu - nu är jag heeeeeelt slut. Och Lussekatterna får faktiskt vänta till helgen. Timmarna räckte inte så långt...

 

 

Qui vivra verra – Den som lever får se

Ledig idag. Efter en skitdag utan dess like igår känns det välbehövligt.

Sen får vi kanske definiera ledighet i och för sig...

Jag ska till doktorn, uträtta en gedigen hög med ärenden och därefter hämta ett släp. Sen köra med släpet ända till stan, hämta en säng till Lillfisen. Men innan jag hämtar sängen ska eländesekipaget parkeras... Jag kan, som bekant, inte köra med släp. Jo, rakt fram går bra! Men åt alla andra håll går det inte alls. Så det vill till att planera väldans noga...

Sen ska sängen fraktas hem. Släp skall återlämnas. Lussekatter bakas (jag håller det öppet, bara för säkerhets skull...), ljusslingor monteras. Innan jag åker till doktorn ska jag putsa lite fönster.

Så, full dag men den blir nog rätt bra ändå! Jag bestämmer det helt enkelt. Kan bli spännande att summera framåt kvällen.

Lillfisen är upp över öronen exalterad för han KANSKE ska gå på bio ikväll med en kompis. Ungarna är lediga från skolan idag och planer smids... I vanlig ordning smids planerna utan så mycket check med föräldrar bara vilket inte alltid faller så väl ut. Vi får se hur det blir.

Måste fixa vinterdäck också. Ringa bilverkstaden och beställa tid för service som skulle gjorts för ungefär 2 000 mil sedan. Det är som vanligt med andra ord...

Egentligen... Om jag verkligen tänker efter... Om jag fick göra precis som jag ville, utan en gedigen lista med "To do"-stuff hade dagen sett annorlunda ut.

Då hade jag återvänt till sängen med Leif GW Perssons senaste bok och inte klivit upp på väldigt länge. Och när jag väl hade klivit upp hade jag inte förflyttat mig längre än till soffan. Jag hade övergått från bok till film och fördjupat mig i Jane Austins filmade böcker - köpte en hel box tidigare som jag knappt hunnit börja titta på. Jag hade förmodligen stannat där resten av dagen, på sin höjd eldat i kakelugnen.

Behöver grotta ner mig lite i mitt vankelmod, min numera till synes eviga beslutsångest (var kom DEN ifrån??) och tänka över mitt liv (för vilken gång i ordningen??).

Meeeen - riktigt så ser inte dagens planer ut.

Så, sinnesstämningar till trots, jag hugger väl tag i min lista och börjar putsa fönster då. Antar jag.

Den som lever får se.

 

 

Lex dura, sed lex – En hård lag, men en lag

Det är ju det där med adventsljusstakar då...

Nu har de kommit! Jag är inte helt lycklig för de såg väl inte riktigt ut som på bilden, men de funkar. De är okej.

Och nu, när de äntligen kommit, så vill jag ju tända dem också. Och det får man inte hos mig, för här tänds inga ljusstakar förrän kvällen innan första advent. Det ÄR bara så. För att dra ut på det. Uppskatta det desto mer när det väl är dags. Oskriven lag.

Meeeeeen...

Jag är bra sugen alltså. Jag erkänner det. För idag såg jag massor av hus där de redan tänt ljusstakarna och det såg bara sååååå mysigt ut.

Så jag vill. Men vill inte.

Jobbigt läge...

Frågade på FB om man fick. Lika många ja som nej ungefär. Inte blev jag väl klokare för det direkt...

Så jag har löst det på mitt eget vis. Jag har satt upp och tänt de nya i vardagsrummet. Jag väntar med köket och Lillfisens rum till helgen! Tadaaaaaaaaaaa!

Men det blir mycket till helgen känner jag nu. För det handlar inte bara om ljusstakar - det är gardiner, ljusslinga på verandan, belysning i julgranen ute... Det är aktiviteter på lördagskvällen och söndagskvällen och ja - det blir tajt med tid alltså.

Så jag tror jag ska tjuvstarta lite i alla fall. På onsdag. Baka lussekatter och fixa verandan i alla fall. Och hämta en säng. Montera ner en annan säng. Sätta slinga i julgranen. Putsa fönster. Gå till doktorn.

Jag hoppas det blir en väldigt lång onsdag...

Maior autem horum est caritas – Störst av allt är kärleken

Var i stan med Storson och Mellanson häromdagen. Mellan hade sina ärenden så Stora och jag passade på att göra some serious shopping under tiden...

Han köpte kläder och jag köpte kläder. Han travade målmedvetet mot den affär han visste att han skulle till och jag stannade vid varje liten butik på vägen dit. Han suckade och jag himlade med ögonen. Han greppade vad han behövde, jag gick runt och lät mig inspireras. Han kom ut med en liten, liten påse - mina fyllde halva baksätet...

Vi pratar om MIN son. Fostrad av en shoppingmästare med svart bälte.

Han har inte lärt sig någonting...

Jag känner mig lite misslyckad. Men annars är han snäll och rar!

Fattar ni hur jäkla mörkt det är nu för tiden förresten? Mörkt när man vaknar, mörkt när man kommer hem och mörkt hela dagarna... Jag har nog aldrig någonsin varit så trött som jag är just nu. Vi har t o m försovit oss två dagar i rad!

Lillfisen fick spader när jag väckte honom andra dagen och satte sig på soffan, milt sagt upprörd, och menade att "ingenting var nån idé för han skulle minsann ändå inte hinna"... Jag försökte övertyga honom om det dåliga i valet att sätta sig i soffan och tjura istället för att sätta fart och komma i tid ändå, och efter lite trixande lyckades jag väl något sånär.

Begriper bara inte hur det blivit såhär - jag brukar aldrig ha svårt att komma upp på mornarna i vanliga fall. Måste vara brist på adventsljus!

Appropå adventsljus har jag ÄNTLIGEN hittat adventsljusstakar som passar i mitt vardagsrum! Det var inte lätt och jag tror inte jag missat många affärer i jakten på dem, men trägen vinner.

 

Hade väl inte sörjt ihjäl mig om det varit två ljus till men ah - man kan inte få allt. Tydligen.

 

Nämen nu ska det skjutsas ungar och fikas hos kompis! Sen ska jag ägna resten av kvällen åt att längta efter kärleken. Han med stort T ni vet.
Det enda som måste vara värre än att vara olyckligt kär är nog att vara lyckligt kär men inte få två liv att synka i vardagen i den omfattning man vill... 

 

Galet kär. Kan inte rå för det...

Quidquid id est timeo puellas et oscula dantes – Oavsett allt, fruktar jag flickorna, även när de kysser

Har problem med nacken... och axeln... och armen... Har haft det ett bra tag nu och misstänker starkt att jag fått nån nerv i kläm nånstans. Eller nåt. I alla fall har jag vääääntat och vääääntat på att det ska gå över men det verkar inte alls som vad-det-nu-är tänker samma sak.

Så. Efter mycket om och men ringde jag vårdcentralen idag, fick tid om nån vecka och snart ska jag väl bli som ny då? Mhm. Can´t wait!

Hörrni, jag har sett en skylt florera bland massor av inlägg på FB sista tiden. Den ser ut såhär:

 

 

Det är en vacker skylt. Jag håller med om det som står där. Men jag vill göra lite tillägg...

 

 

We need to teach our sons to know the difference between:

 

 

a woman who flatters him and a woman who complements him.

a woman who spends money on him and a woman who invests in him

 

a woman who views him like a property and a woman who views him properly

 

a woman who lusts after him and a woman who loves him

 

a woman who believes she´s a gift to men, and a woman who believes he´s a gift to her.

and then we need to teach our daughters to be that kind of women.

Av någon anledning känns den än mer provocerande nu...?

Mhm. Jag har fyra bröder. Jag har tre söner.  Jag har haft ganska många tjejkompisar och vänner av kvinnligt slag genom åren. Jag ÄR kvinna. Och det har givit mig anledning att varna mina söner för att hamna i klorna på vissa typer av kvinnor. Precis som min mamma varnade mig för vissa typer av män...

Let me tellya - there are good sons and bad sons. As well as daughters...

Mina söner är inte fostrade till att ta särskilt väl hand om kvinnor. De är fostrade till att ta väl hand om ALLA MÄNNISKOR.

Så. Låt oss börja med att fostra våra BARN till normala, vettiga individer med sunt förnuft och normala spärrar. Oavsett söner eller döttrar.

Deal?

Dura necessitas – Nödvändigheten är hår(d)

Känslan när jag kommer till frissan är mångbottnad...

1. Jag är alltid lika glad över att konstatera att jag är där. Ännu gladare om det dessutom visar sig vara rätt dag, rätt tid och rätt frissa. Allt annat har hänt...

2. Stressfaktorn. Jag har egentligen inte tid men... hm... Och pengarna... Det känns som det är en onödigt dyr lyx... Men den känslan brukar ge med sig efter ett par minuter.
3. Paniken när frissan drar upp en slinga hår, tittar på den med ögon stora som tefat, skakar på huvudet och utbrister; "man VAD har du GJORT???"

4. Den ännu djupare paniken när frissan säger; "aaa... men vi måste klippa alltihop Lena... Fyra, fem cm alltså... Det går inte annars... kan inte rädda det här..."

Sista punkten händer inte alltid. Den hände idag. Och förra gången.

Sista halvåret har jag tappat maaaaasssoooooor med hår. Det som är kvar är inte top noch qualitet, för att uttrycka det hela milt. Har ingen aning om vad det beror på heller, men det växer i alla fall ut igen.

Alltså har jag mängder med hår i hårbotten och inget hår alls i topparna...

Intressant fall!

Så... klippklippklipp och tja... Nu har jag i alla fall hår i hårbotten och resten ligger på golvet i hos en frisörsalong...

Det gör för all del inte så mycket - jag trivs med kort hår. Det är mest den jobbiga känslan av att något är fel och att jag inte vet vad som stressar lite.

Och vem blir inte stressad när en frissa säger; det här går inte att rädda...

Men hon är duktig och räddar mer än hon tror. För färgar man det lite mörkt och lite ljust så kan man lura vem som helst att man har fler hårstrån än man egentligen har...

Det är minsann inte alla som går och klipper sig och kommer hem med mer hår än när man åkte! ;)

Asinus asinorum in saecula saeculorum – Åsnornas åsna i seklernas sekler

Ursäkta - sa jag att ingenting händer i mitt liv?

Jag gjorde det va?

Mhm.

Så dumt.

Det händer en hel del faktiskt. Dessvärre händer bara sånt som inte ska hända och inte sånt som borde hända...

Jag känner mig själv. Jag vet att jag har en ganska fullbokad period framför mig som startar... ungefär... nu.

Därför var jag lite duktig igår - jag bestämde mig för att börja använda googles eminenta kalender. Noteringar här och där, blipp i telefonen när saker ska hända - eller helst innan de ska hända - och hur svårt kan det vara sen? Rena barnleken! Ingenting kan glömmas, ingenting ramlar bort!

Perfekt!

Det höll inte ens ett dygn...

Googles idiotiska kalender håller nämligen inte reda på saker som man inte skriver in. Urkass.

Rent hypotetiskt; råkar man glömma att skriva in att det ska vara utvecklingssamtal i sonens skola klockan 15.00 så piper den inte! Piper gör telefonen bara när sonen ringer, 20 minuter innan samtalet skall börja, och undrar när man kommer...

Jag har 40 minuters bilväg hem, har jag sagt det?

Lappen med tiden hänger på kylen. Jag har t o m skickat meddelande till barnets far om dag och klockslag. Det hjälpte inte...

För ett tag sedan glömde vi mellansonens tid på lasarettet. Vi tog fel på dag. Båda två. Samtidigt.

Det enda jag säkert vet är saker som återkommer hela tiden; varje måndag blabla, varje onsdag yadayada... Sånt skrev jag upp i kalendern! Bara för att det gick att "upprepa" händelser som återkommer.

Smart drag!

Jag är så korkad så jag inte ens tänker be om ursäkt. Jag kan inte hjälpa det.

Hej barnavårdsnämnden - vad vill ni...?

Qualis artifex pereo – Vilken stor konstnär dör inte med mig

Nämen... Long time no seeing!

Jag ska vara helt ärlig - här händer inte ett skit. Inte ett smack. Har INGENTING att skriva om, inget att berätta, inget att underhålla med och inget att förarga med...

Det skrämmer mig lite. Har jag tappat "det"? Förmågan att göra en höna av en fjäder och nedpränta en hönsgård i ett blogginlägg? Det känns lite så...

Visst, det kommer och går och har gjort i alla år; inspirationen, motivationen, orden och galenskaperna. Absolut.

Men såhär tomt tror jag aldrig det varit förut...

Hur skulle livet te sig om det fortsätter såhär och jag måste hålla på och skriva en massa blogginlägg om ingenting? Vi kan inte ha det såhär!

Låt mig sammanfatta min tillvaro så ni förstår min situation:

• Son med anorexia - fortfarande sjuk. Möjligen kan skönjas en tendens till förändring. Möjligen. Vi hoppas och tror...
• Innebandyträning två dagar i veckan för liten son. Hälften av gångerna har han varit sjuk, det har varit storm eller det har varit höstlov. Annars går det bra.
• Papper, papper och papper. Jag drunknar i papper. På jobbet, hemma, på fritiden. Jag hinner inte, orkar inte och vill inte. Just nu. Jag är trött.
• Storsonen pluggar på. Han är hemma och hälsar på just nu, men han är mest frustrerad över att han måste åka hem och skriva tenta. Eller hur det nu var. Nåt sånt var det.
• Heltidsjobb. Nästan. Borta fem dagar i veckan - de e mycke nu...
• Saknar vinterdäck till bilen. Har däck men inga fälgar. Orkar inte leta för jag vet inte vad jag ska leta efter. Fattar inte sånt. Sänder helt enkelt en ödmjuk tanke till högre makter och önskar att det inte blir vinterväglag...
  Kärleken letar och kollar surfar och har sig och utbrister med jämna mellanrum att "fyra däck på fälg finns där och där" och sen massa siffror i nivå med hela min årsinkomst och då slutar jag lyssna...
• Becksvart ute varenda dag jag kommer hem från jobbet och KAN VI FÅ TÄNDA DE DÄR JÄKLA ADVENTSLJUSSTAKARNA SNART ELLER????
• Inser att jag inte har några adventsljusstakar att tända...
• Jag är kär som jag aldrig varit förut. Det är sjukt bara det... Dessutom i någon som inte ens är min typ! Men tala inte om det för honom...
• Måste lämna in min bil på service. Tänker på det varje kväll när jag inser att jag glömt ringa och boka tid...
• Har glömt fylla på spolarvätska i bilen. Tänker på det varje gång jag sätter mig i bilen och har glömt att det var slut...
• Ska klippa mig på fredag. Tänker på det hela tiden för jag är så rädd att glömma bort det - sånt har hänt förr...

Tja, ni ser ju själva! Det händer INGENTING! Från och med helgen som börjar på fredag kväll och fram till jul är varenda helg uppbokad på idel trevligheter.

´cause I´m worth it! Basattnivet!

Nu kommer snart min bror och hans tjej och fikar.

Måste sluta.

Anno Domini 1989 – Herrens år 1989

Idag, för 24 år sedan, fick jag mitt första barn...

Han föddes i Karlskrona klockan 23,07 och när han landade på min mage sa han inte ett pip.

Jag hade ju sett på TV och så hur alla bebisar skrek sig hesa när de var nyfödda och blev lite konfunderad över det. "Man han skriker ju inte" sa jag. "Varför skriker han inte?"

Barnmorskan log brett och sa, med sån där låg, lugnande barnmorskeröst "För att han inte behöver. Få förlossningar går så lugnt och stillsamt tillväga som hans, han behöver inte skrika".

Och det var precis så jag mindes det. Det var lugnt, tyst och fokuserat trots att det gick vansinnigt fort. Och jag minns att jag blev så förvånad över att han var så varm...

Det enda jobbiga med hela hans födelse var att jag hade bestämt mig för att det skulle göra fruktansvärt ont men absolut inte ville ha någon konstig bedövning. Kvaddlar, destillerat vatten på fyra punkter under huden, det lät ju naturligt och bra.

Det var det säkert också. Om man bortser från att det gjorde tre gånger så ont som att föda barn...

Fyra gånger stacks en nål in under huden i svanken och jag trodde jag skulle svimma. Jag satt grensle över en stol och hyperventilerade lustgas och ville bara dö medan en getingsvärm stack mig i ryggen. Värkar och barnafödande kändes som ingenting jämfört med den vansinniga smärtan som delgavs då - vad jag vet används inte metoden så ofta längre på grund av det.

Eventuellt var det kanske tack vare det som jag upplevde att resten var hur lugnt som helst. I så fall fyllde det ju sin funktion vill jag lova...

Jag vet inte om det hänger ihop, men efter den behandlingen tog det inte många minuter förrän allt var klart och jag var mamma till den sötaste unge som någonsin sett dagens ljus.
Jodå, jag vet - så säger alla mammor som sina ungar. Och det får man göra. Jag också.

Han var så liten... 3 260 gram och 50 lång. Alla kläder vi hade köpt som vi skrattat åt för att de var så små gick om honom två gånger. Visserligen var inte jag heller så stor på den tiden, jag hoppade i mina gamla kläder när jag åkte hem och vågen visade 54 kilo... Det var tider det!

Vi hade bestämt att en eventuell son skulle heta Christian långt innan han ens var påtänkt. Eller JAG hade bestämt att jag ville ha en son som hette Christian och hans far var med på det tåget från början. Problemet var bara att sonen, när han väl var på plats, inte såg ut som en Christian... Han såg ut som precis allt UTOM just det. Han var för liten för att heta det helt enkelt! Så han hette nog allt man kan tänka sig första halvåret - först då växte han i namnet och det blev rätt.

Den lugna, stillsamma förlossningen gjorde nog intryck på honom för han har i alla tider varit lika lugn och stillsam.

Och idag fyller han 24 år...

Per Hans Christian. Världens finaste 24-åring.

Jag älskar dig.

Nulla dies sine linea – "Ingen dag utan en rad"

Det händer inte så mycket i mitt liv för tillfället. Eller jo, det händer massor av saker hela tiden men det är inte speciellt spännande saker... Det bjuder inte på kvalitetsmässigt bloggstoff i alla fall. Svårt att fylla sida upp och sida ner med bokföring och journaler, fakturor och projekt...

Men Storsonen anländer i alla fall ikväll till södra landsänden - det är ju roligt! Lillfisen är fortfarande sjuk och Mellansonen status quo...

Det sistnämnda är väl en orsak till att jag har lite svårt att ta till mig livet för närvarande - förmodligen händer det massor av saker jag inte ens märker.

Lillfisen påminde mig häromdagen om att "vi får ju inte glömma baka pepparkakor" och jag kontrade med att "natuuuuurligtviiiiiiis ska vi baka pepparkakor - det kan vi nästan göra när som helst!" varefter jag slängde en blick i almanackan och insåg att det kunde vi inte alls...

Även om jag själv upplever ett vakum i tillvaron för närvarande så inser jag att mina dagar är precis igenkorkade av än det ena och än innebandy och än möten och än det tredje. Helgerna framöver är vigda åt födelsedagar, matcher, fester och lucior och sen är det jul och sen är det Ivanhoe på TV. Ungefär så.

Alltså viger vi ett bestämt datum åt pepparkakorna, ett annat åt lussekatterna och ja.... det var nog de två dagarna som inte redan var uppbokade! Himla tur det fanns luckor...

Lussekatter ja... Insåg till min stora förskräckelse att jag faktiskt bara har en halv frys och inte längre någon frysbox som tar upp en halv källare... Det går åt många lussekatter under december. Den ekvationen blir marig att få ihop men kanske beror det på att jag är kass på matte?

Någonstans mitt i alltihop kan jag känna en viss befrielse att julen inte handlar om ett hus fullt av folk i år. Så för första gången på 25 år behöver jag faktiskt inte koka knäck, doppa mandelmassa i smält blockchoklad eller koka kolor flera nätter i rad. Pepparkakor och lussekatter och saken är klar!

Inte för att jag haft något emot att göra det, tvärtom. Det känns bara som jag plötsligt får en massa fritid över i december som jag inte brukar ha...

Sen letar jag adventsljusstakar!

Tror jag fastnar ungefär här nånstans...

 

 

Kan även tänka mig stilen ungefär såhär:

 

 

 

Hade de inte varit så förbaskat dyra så hade de flyttat hem till mig för länge sedan! Känner mig lite snål här...

Får leta vidare helt enkelt - hittar ni nåt som ni tror skulle passa mig så säg till!

Ciriculus vitiosus

"Ond cirkel och olycklig utveckling...."

Lillfisen är förkyld och hemma från skolan. Vilken gång i ordningen? Jag har tappat räkningen...

Har väl aldrig varit med om så mycket snuva och hosta!! Det går bara runt, runt och så fort han är frisk kommer en ny period...

Själv fick jag skulptera fram min bil ur ett islager  när jag skulle till jobbet idag. Minusgrader och prassliga grässtrån mötte hunden och mig på morgonen. Vinterjackan är framplockad och jag fryser. Hunden också.

Tanken att det handlade om 1, säger EN, minusgrad gör mig inte så himla lycklig. Det lär ju bli fler innan vintern är över och jag fryser redan nu! Det är ju en himla tur det finns Irish Coffe och glögg att se fram emot!

Det där med vinterdäck kom över mig av osökt anledning. Kanske måste ta tag i det. Kanske...

Det är mycket man måste tänka på när det gäller det där med bilen. Den behöver olja, däck och massa bensin... Dessutom ska den tydligen tvättas och pysslas med också - varför är det ingen som berättar sånt för mig? Den har börjat krångla lite när man ska starta den också. Jag tror den försöker påkalla uppmärksamhet och känner sig förbisedd.

Men alltså, fan vad allt känns trögt nu! Motigt liksom... Får inget flyt i tillvaron. Gillar inte oflyt... Blir lätt grinig då.

Jag tror bestämt jag behöver lite nya kläder... Helt klart. Måste vara det som är felet. Jag har bara gamla kläder. Absolut är det så.

Visst??

Per aspera ad astra

"Mot stjärnorna genom svårigheter"...

På ett plan känns det som att allt bara kan bli bättre, på ett annat att det kan nog inte bli bättre än såhär...

Jag är förvirrad!

Ungefär samma känsla som när jag var med kompisarna på julmarknad i söndags. Julgranar, glögg och pepparkakor i en salig blandning med julmusik, blommande rosor i rabatten, plusgrader och regn...

Det blir kulturkrockar i mitt inre väsen. Men det var trevligt! Och jag handlade. Lite...

Mellansonen är inte bra alls. Men han försöker. Vi försöker. Och kanske lyckas vi väldigt snart. Förra veckan kändes det som vi hade lyckats väldigt bra. I helgen ramlade vi ner hela vägen och lite till. Där kan det just nu bara bli bättre.

Det, i kombination med resten av livet, är inte bara en kulturkrock i mitt inre väsen utan mer en frontalkrock mellan en fullastad timmerbil och en massiv bergvägg. I 120 km.

Att man kan vara så olycklig och lycklig på samma gång borde vara helt omöjligt.

Jag kan nog upplevas som aningen lynnig för närvarande. Allt beroende på vilken halvtimme av dygnets 48 man talar med mig. Det är tvära kast i måendet. Jag ber om ursäkt, men det är mycket nu...

Började i alla fall mitt nygamla jobb i fredags! Det är bra! Om inte annat kan jag ta ut massor av aggressioner på min chef och mina arbetskamrater - de får ta det. Nåt får de minsann hjälpa till med...

Igår var det innebandyträning. Jag körde dit sonen utan klubba, vi glömde den. Och vattenflaskan... Han var så trött så han somnade i bilen på väg dit. Jag kände att jag lätt hade velat göra detsamma.

Nån idiot sköt en paintballkula i min vindruta igår också. En blå. Hade lätt kunnat köra av vägen om den träffat lite längre åt mitt håll. Skulle ringa och polisanmäla det hela. Det var 16 minuters väntetid i telefonkö. Jag hade inte tid att vänta... Ska försöka idag igen.

Snart är det advent! Bästa, mysigaste tiden på hela året...

Det blir det i år också! Visst blir det...?

Ordo ab chao - Ordning ur kaos

Jag vet inte vad som hände med den här veckan men nu är den snart slut och den har varit himla rörig...

Sista månaderna efter att mitt förra jobb gick i konkurs har varit röriga om jag ska vara ärlig. Jag har ägnat en hel del tid på alla miljoner ideella projekt som levt kvar, och sista tiden har jag försökt bringa förberedande ordning på vad som komma skall - imorgon börjar jag mitt "nya" jobb. Samma kontor, samma chef men ett annat företag.

Allt som inte var bra ska bli bättre. Frågan är - hur mycket vill/ska/behöver jag jobba? I kombination med ovan nämnda miljoner ideella projekt och dygnets futtiga 24 timmar handlar det om att sortera lite. Det har upptagit ganska mycket av mina tankar sista tiden.

Jag älskar mitt jobb. När det fungerar, vill säga. När jag räcker till och känner att jag gör något vettigt. När jag bara ägnar mig åt att släcka bränder och hålla näsan ovanför vattenytan känns det inte lika kul... För mig är jobbet viktigt. Som f d arbetsnarkoman som haft jobbet som livsstil känner jag inte igen mig själv i rollen som brandman. Jag behöver jobba mer.

Så jag går all in på jobbet nu då. Jag väljer det i kombination med ett drägligt privatliv. Som det varit sista två åren har allting haltat och blivit halvdant - det är inte jag. Det händer saker runt mig som får mig att ifrågasätta vitsen och vikten av det mesta. Vad är det egentligen som betyder något i längden?

Engagemang är bra grejer om man levererar bra material. Så har det inte varit och jag känner det. Viljan finns men inte orken. Och den energi som finns kvar läggs inte där den är som viktigast utan där den är nödvändig. Fel ordning.

Mellansonens tillstånd är inte bättre, tvärtom. Blir mycket fokus där nu...

Så nu blir det till att rensa. Det är snart nytt år och det brukar innebära nya möjligheter. Jag tar chansen och hakar på dem.

Det är dags att börja leva också. Utan alla dessa jäkla dammsamlande pappershögar överallt som ändå aldrig blir färdiga...
Så - ur kaos föds ordning. Och jag är gravid med ordning just nu. Det närmar sig förlossning. Och jag tror jag har lärt mig säga det magiska ordet - Nej.

Jag säger tror för jag har inte provat ännu. Men jag ska. Snart. Flera gånger...

Utom till det som jag faktiskt vill ha och behöver.

Det tog tid att komma hit. Men alla som hjälpt mig på vägen - tack!

Love you.

Bonus mater - den goda modern

Upptäckte häromdagen att Lillfisen satt och häckade hemma fast han borde varit i skolan och insåg att det är höstlov...

En plan om en resa till Stockholm medan Lillfisen fortsatte upp till Norrland började skissas fram, men dessvärre har inte mammor höstlov och därmed skrinlades planerna på ett tidigt stadium.

För att döva det därpå följande urusla samvetet beslöts i all hast en resa till ett äventyrsbad far, far away, en drömresa för tioåriga söner. Inte lika mycket drömresa för mammor dock...

När man har mindre barn kan det vara ganska kul att åka och bada med dem. Nu, när man kan lasta hela bilen full av söner och deras kompisar är det inte lika roligt - man får liksom inte vara med... De badar själva. Man får bara sitta och glo på medan de leker och har kul. En kort, kort period, mellan den där man står i vatten upp till knäna och passar så de inte kryper ut längre än de kan andas och nu, var det roligt. Nu är de simkunniga och klarar sig själva...

Det är samma sak som med tivoli och sånt. Förr kunde det vara riktigt roligt att åka i söta ankor, grodor och hålla i småbarn på karuseller. Det slutade när de övergick från ankor till attraktioner med benämningarna Dödsskjutet, Mördarkarusellen och Var-glad-om-du-överlever-uppskjutet. Jag hoppade av där och då. Inte karusellen men intresset...

Men! Som en del i mitt arbete som good parent har jag nu lovat att företa oss denna resa, jag har laddat med tidningar, korsord och en god bok i mobilen och ska nog överleva! Om inte annat har sonen knappt kunnat sova i natt av ren glädjefnatt över vad som komma skall och bara det kan ju vara värt hela resan!

Så pannkakorna är klara, väskan packad och hey hoooo - off we gooo...

Acta fabula est, plaudite! - pjäsen är över, applådera!

Såja! De va de...

Gårdagen funkade rätt okej. Strömmen gick och Lillfisen och jag spelade Yatzy och gick och la oss - fanns inte så mycket annat att göra liksom... Ägnade en stor del av kvällen åt att på ett övertygande sätt förklara att det inte skulle ramla ner ett träd genom vardagsrummet för bekymrad son men lyckades nog inget vidare.

Vaknade i morse av att f d maken bankade på dörren och meddelade att han hade elaggregatet igång och att sonen kunde följa med honom hem och vara där idag. Det enda jag hörde var ordet elaggregat vilket för mig betyder en enda sak; där det finns elaggregat finns det kaffe...

Noterade att hela mobilnätet uppenbarligen blåst omkull för jag hade inte tillstymmelse till täckning på varken privata eller jobbmobilen heller.
Jag tömde innehållet i frysen i en plastpåse, packade ihop alla pinaler jag behövde, insåg att hårfönen inte funkar utan ström och åkte för att få mitt kaffe, fylla f d makens frysbox och inspektera hans grannes gigantiska björk som rasat över tomten. Fd maken var ganska lycklig över att alla löv på gräsmattan blåst iväg under natten så han tyckte en nedblåst björk mer eller mindre var en bagatell i sammanhanget.

Fick ett SMS om att Lillfisens jultidningar anlänt så en nätt senväg över förortens upphämtningsställe fick det bli, kryssandes mellan diverse nedfallna men uppsågade tallar och granar. Många träd hade trillat omkull och nog märktes Judas-Simones framfart.

 

 

När jag kom hem hade även strömmen hittat hem igen, halleluja! Alla tankar på en kväll i tystnadens tecken och läggdags klockan sju av ren tristess kunde därmed stuvas undan. Likaså mina bekymmer om hur att steka pannkakor till morgondagens planerade aktivitet på äventyrsbad - allt löste sig liksom sådär i ett enda slag!

Sortering av jultidningar, almanackor, pussel och spel, en kasse till varje kund, planering av logistiken och kvällen var räddad.

Så - ordningen återställd, uppröjningsarbete pågår, begreppet Gudrun och Per är nu omvandlat till Gudrun, Per och Judas som blev Simone.
Nu är det läge för att begagna min nyinköpta filmbox - 9 klassiska filmer av Lars Molin.

Livet är väl himla bra ändå, även om det stormar ibland... Hade jag nu bara haft Kärleken med stort T i soffan att luta mig på hade det varit näst intill perfekt! ;)

Ne quid nimis - bara inte för mycket

Märker ni hur det råder en spänd förväntan i luften? Hur alla förbereder sig, mentalt och fysiskt för vad som komma skall?
Det dammas av gamla krigshjälmar, det byggs skyddsbarriärer, det binds fast och tejpas i var mans och kvinnas omgivningar... Batteriförråd ses över, vattendunkar fylls, kaffetermosar förbereds. Stearinljuslager inventeras, brädspel plockas fram. Idrottsträningar och möten ställs in, likaså tåg och flyg.

Krigstillstånd råder. Inte. Än. Men det känns nästan så!

Vi väntar på Judas-Simone! Den/Det/Dem kommer snart och sveper oss av banan och med Gudrun och Per i färskt minne vet vi numera hur att göra.

Gudrun och Per ja... Detta omtalade, icke så populära radarpar som passerat våra liv.

Gudrun påverkade inte mig så mycket, fast det beror mest på att jag inte begrep bättre kanske.

Vi tillbringade den dagen hos f d svärfar, mitt i skogen, och firade fölseda med släkt och fullt hus. Svärfars bror skulle åka hem till sig med färdtjänst, och nog för att vi hörde att det blåste ute men vi blev ändå lite förvånade när chauffören ringde och sa att han inte kom fram på grund av ett nedblåst träd.

Jag erbjöd mig att köra svärfars bror fram till den strandade färdtjänstbilen och sagt och gjort... Jag parkerade på ena sidan trädet, vackert upplagt över hela vägen, och hjälpte brodern att klättra över till den väntande bilen. Under tiden hörde vi, både chauffören och jag, hur träd efter träd brakade i skogen som omgav oss och kommenterade skrikande åt varandra vilket makalöst otrevligt väder det var. Sen körde jag tillbaka och samlade ihop resten av familjen och bestämde oss för att åka hem till stan innan det blev värre.

Vi kom hem utan problem, en liten omväg runt ett annat nedvält träd bara, och därefter märktes ingenting mer än att det ven runt fönstren i lägenheten...

Dagen efter körde vi tillbaka till svärfar för att kolla så att allt var lugnt. Utmed vägen, som dagen innan inhägnats av i princip ogenomtränglig skog, var numera bara kalhygge... Vi kunde inte prata. Fanns liksom inget att säga. Det såg ut som en krigsskådeplats ur en svartvit gammal film...

I svärfars hus hade hela släkteriet fått sova över. De sov i stolar, på golv och i kökssoffan. Ingen hade kunnat ta sig hem på kvällen...

Stormen Per påverkade mig lite mer eftersom den kom efter att vi flyttat ut på landet och då bodde mellan tallar och granar. Vi var strömlösa i flera dagar och hela familjen sov på golvet i rummet framför öppna spisen. Vi hade på ett tidigt stadium köpt elaggregat och kunde i alla fall koka kaffe och få upp vatten. Mat lagade jag i husvagnen.

Just då var det inte så roligt men som vanligt, såhär i efterhand, tänker både barnen och jag på det som rätt mysigt. Efter några dagar bjöd vi in grannens barn, drog igång elaggregatet och lät dem titta på en film på TV - det var som julafton...
Och nu är det då dags igen. Sägs det. Ord som "orkan", "stanna inne", "klass 3" och "såhär överlever du" uppblandat med skyltar i affären: "Storm på G! Du har väl köpt värmeljus" gör att det känns som domedagen hänger över oss. Jag kan nästan förnimma känslan av Emil i Lönneberga, avsnittet där de väntar på kometen och den där stenen kommer och landar i blåbärssoppan och den fina damen svimmar ni vet... Alla pratar bara om vad som ska hända!

Jaja. Imorron vet vi.

Och hörs vi inte mer så blåste internet bort. Trist i så fall men inget vi kan göra nåt åt.

Lycka till alla!

Crea Diem

Jag har bestämt mig för att överge Carpe Diem och övergå till Crea Diem - skapa dagen.

Att fånga dagar låter vackert men någonstans har jag kommit till en punkt där jag inser att det är bara ett rent önsketänkande och en sann utopi; om jag någon gång medvetet hinner fånga en minut eller två av mina dagar så glömmer jag ändå bort att reflektera och njuta över den ändå...

Jag ska börja skapa egna dagar helt enkelt! Japp!

Nä, jag har ingen aning om hur man gör eller hur det går till men det låter minst lika bra i alla fall. Dessutom slipper jag att hela tiden ha dåligt samvete över att jag inte Carpe Diem-at varenda gång jag ser uppmaningen på skyltar överallt...

Helgen är slut, det är måndag, jag har värk from hell i axlar och nacke och det ska komma en orkan och blåsa bort oss helt och hållet och tågen är inställda och alla har intagit beredskapsläge - och ändå går jag runt och känner mig lycklig?!

Rannsakar mig själv och undrar vad det är för fel på mig och inser att jag kanske borde engagera mig lite mer i världens elände - meeeeeeeen.... Nä.

Jag tänker stanna i min lyckobubbla och helt enkelt bara vara där.

Så skapar jag min dag idag!

Häng på?

Ad Finem

Veckan går in på upploppet och hade det inte varit för den där meningslösa torsdagen som envisas med att dyka upp vareviga vecka hade det varit fredag nu...

Idag väntas stormöte om mellansonens hälsa och jag har stora förhoppningar om det mötet. Kan vi få det att vända nu?

Marknad i tätorten imorron, ungarna lediga från skolan och jag kan inte gå dit. Tackar min lyckliga stjärna över att jag är omgiven av de bästa vännerna i världen som gör att även Lillfisen får möjlighet att spendera lite pengar, det vore ju tråkigt för honom annars...

Sen är det innebandymatch på lördag och därmed matchpremiär för Lillfisen! Spännande...!

Nästa vecka är det visst höstlov hörde jag... Nästa vecka börjar jag ett nytt jobb. Samma jobb som innan fast ett annat företag. Tanken var att jag skulle åkt till Stockholm ett par dagar men i vanlig ordning så funkar inte det - börjar inse att jag aldrig kommer iväg dit. Åtminstone inte i år... Ska därför ägna dagen åt att deppa lite över det tänkte jag, parallellt med massa ideellt arbete.

Min hund mår inte bra och jag vet inte hur jag ska göra... Hon trivs inte med att bo här, hon ser inte som hon ska och hon är livrädd för allt och alla. Hon skäller och morrar och jag kan inte ha med henne på jobbet längre utan att hon får sitta i bilen och glo - hon blir som en furie varenda gång hon hör eller tror sig se något. Hon har plötsligt börjat skälla på folk vi möter på vägen när vi är ute och går och det går inte att få hejd på henne. Så har hon aldrig gjort förut...

Min bil har en oljelampa som blinkar ibland, det är inte så bra va? Den låter konstigt... under... nånstans...

Alla dessa beslut som ska fattas...

Var på bio med en god vän igår och hon lockade med mig på julmässa nästa helg - det var välkommet för jag känner att jag behöver något att se fram emot just nu. Allt känns lite tungt liksom.

Känns detta inlägget aningen avslaget och oinspirerande?

Ja, vad trodde ni? Det är ju för fan torsdag...

Ad notam

Det finns några saker som är så uppenbart fel i mitt liv men som jag ändå inte gör något åt. För mig är det obegripligt egentligen - det hade varit så enkelt att rätta till. Meeeeeeen... nä.

Exempelvis går jag aldrig och lägger mig när jag ska. Inte när jag är själv hemma i alla fall. Har jag sällskap av Kärleken så går vi visserligen och lägger oss i princip innan barnprogrammen är slut för han är inte som jag - men annars... Jag kommer liksom inte säng bara! Sällan före klockan ett. Det bara BLIR så! Det är så mycket småsaker som ska... fixas liksom. Sen har jag en förmåga att njuta av egentiden som infinner sig när sonen lagt sig, jag drar ut på den så länge som möjligt.

Det andra är att jag aldrig blir färdig på mornarna. Jag måste läsa massa tidningar på nätet, dricka massor av kaffe, plocka lite här, fixa lite där, genomföra den vansinnigt trista ceremonin att duscha, klä på mig, torka hår och plocka ihop miljarder saker som ska med när jag kör... Bara en sån sak; varför har jag aaaaalltid miljarder saker som ska med och fixas på vägen?

Häromdagen var jag lite wild´n crazy och bestämde mig för att lägga om mina rutiner och göra saker i en helt annan ordning. Det är inget jag vill göra igen för jag var helt lost hela dagen! Har man viss ordning i kaoset i oräkneligt antal år är det inte så lätt...

Jag måste ha en väl inrutad tankeprocess också. Analysera gårdagen, ladda för innevarande dag och lägga upp strategier (som ändå aldrig håller men det är det där med ramar ni vet. Kontroll liksom. Fast jag aldrig har någon ändå...).

Sen är det det där med mat... Jag har läst att man behöver frukost, lunch och middag. Och mellanmål. Och hur jag än gör, hur jag än tänker och planerar så finns det inte på kartan i mitt liv - jag hinner inte äta så många gånger på en dag! Frukost är dömt från början, äta på mornarna ingår inte i mitt leverne. Lunch kan jag få infall och trycka i mig om jag råkar vara vansinnigt hungrig, men oftast kan jag överse med det också och åka hem lite tidigare.
Middag äter jag förvisso eftersom jag ändå måste laga mat till sonen, men jag skulle lätt kunna glömma det också...

Mellanmål har jag ännu inte fattat grejen med fast jag i perioder har försökt. Att mellan två måltider trycka i sig ett äpple ter sig meningslöst helt enkelt...

Alltså - saker som enkelt hade gjort mitt liv till ett bättre liv (eller hade det?) men som för mig känns som revolutionerande happenings.

Om jag skulle prova en gång till bara för att se vad som händer?

Alltså - Ad notam:

- Lägga mig i tid på kvällarna, även när jag är själv.
- Inte ägna två timmar varje morgon åt oviktigheter utan göra det jag ska och komma iväg.
- Börja äta mat.

Tja... Det kan ju inte bli värre!

När jag fyndar...

...brukar det gå ganska fort...

Som när jag går på loppis (f´låt, ANTIK-affär) och kliver in i ett rum där det står en typical Lena-soffa och diskret visslar på mig; "Psssst! Heeey! Här är jag och jag är din. Vi behöver varandra för att bli lyckliga!" och jag inte har en chans i världen att hålla tillbaka ett "åååååhhhhh"...

Sen går jag ett par varv för att återvända till karamell-soffan och inser dystert att jag säkerligen inte har råd att köpa någon sådan för med tanke på övriga priser i affären kostar den säkert långt över min avsatta möbelbudget på 0:- den här månaden.

Istället deppar jag lite över att jag inte har obegränsade tillgångar och är på väg ut ur affären när jag, spontant och utan möjlighet att hålla tillbaka en gång till slänger ur mig frågan; vad kostar soffan?

Väntar mig ett svar som inte understiger 2 000 kronor och innan affärsinnehavaren hunnit avsluta svaret "500" säger jag, för tredje gången utan möjlighet att hålla tillbaka: "jag tar den".

Från den verkliga världen runt mig tycker jag mig kunna skönja ett diskret men förvånat - aningen skrämt - flämtande från Kärleken som befinner sig någonstans i periferin men jag ignorerar det och tusen tankar flyger genom huvudet, en starkare än alla andra; Var i hela världen ska jag ställa den??? men jag tänker att det är av underordnad betydelse. Nästa tanke är "hur ska jag få hem den" men äh - har jag nu en kombi så får den väl jobba lite?

Så jag fäller säten, stuvar om i bilen och med gemensamma krafter baxar vi ut soffan i bilen - och tänka sig, den smälter liksom in som hand i handsken...

 

Medan vi trixar lite undrar Kärleken försynt om jag möjligen är aningen "impulsiv" vilket jag bestämt förnekar. Jag menar, soffan TALADE till mig, vad skulle jag göra?? Tänka, be att få återkomma och LÄMNA den stackarn i affären med risk för att den skulle hamna hos någon som inte älskade den lika mycket som jag? Aldrig i livet.

Ja, och sen kånkade vi runt den mellan mina två rum och stuvade om lite här och där och tadaaaaaa! plötsligt stod den där den skulle! Fick plocka bort lite grejer som jag inte riktigt vet var jag ska göra av förvisso men äh - det löser sig!

Vi kommer bli sååååå lyckliga, soffan och jag. Kärlek när den är som bäst! Dessutom matchar mina gardiner och soffan varandra som de vore gjorda för att leva tillsammans.

Fyndigt.

Börjar nedräkningen...

...för nu är det inte långt kvar till jul!

Även om jag inte har en aning om hur den kommer att bli, hur den ska firas eller en OM jag ska fira jul så lär den ju bli av ändå...

Jag är en julälskare av stora mått. Från första advent till annandag jul omger jag mig av röda ljus, saffran och glögg, pepparkakor med mögelost och honung och skumtomtar. Och jag längtar redan.

För första gången i mitt liv blir det jul utan mina barn... DET är tungt.

Så. Då är frågan. Hur firar man jul utan barn? Utan familj? Har man nu haft sådant omkring sig i 24 år så blir det ju något av en omställning, kan man säga...

Nu är jag ju inte alldeles ensam i världen, även om det låter så, och mina bästa vänner i världen har lovat mig både plats i soffan och vid julbordet om så skulle vara så inte för det! Jag ska nog sysselsätta mig. Men känslan...

Hur det än är så har jag hållit ganska hårt på traditioner och nu ska det skapas nya - att tänka om är inte så lätt som det låter. Se alternativ. Hitta nya vägar.

Vi diskuterade det här, några vänner och jag häromdagen, att barnen blir vuxna och förr eller senare måste de flesta hitta nya traditioner och andra sätt oavsett om man delat på kärnfamiljen eller inte.

Men någonstans lever jag hela tiden med förvissningen om att "sååååå har det aaaaaalltid varit" och sen har jag fastnat där. Tills jag inser att julstrumpor, morgonjulklappar och eld i öppna spisen inte kommer bli... Inte på samma sätt som det brukar.

Vemodigt. Jag skulle ljuga om jag sa något annat.

Men öppet för nytänk!

Och jag är så totalt lugn i förvissningen om att mina barn kommer få en alldeles suverän jul och det gör det hela lite lättare. De är bara så väldigt långt borta...

Konstig känsla. Att se fram emot något som inte kommer bli som det brukar.

Tio veckor kvar.

Snart kan vi börja baka lussekatter! :D

Igår idag...

Jag ligger lite efter med det mesta, så jag skiter helt enkelt i att det är idag idag och låssas att det är igår fortfarande - det känns bättre så för jag får plötsligt en dag extra liksom!

Så, min gårdag igår då...

Vaknade men var inte säker på att jag var vaken... hade liksom dimmig syn hela morgonen... Bortanför mjölkdimman ligger en skola och framför mig står tre stora bussar. Basattnivet...

 

 



Skulle åka till jobbet... Kom på att jag glömt nåt kvällen innan...

 

Insåg att det inte blir så mycket mat resten av månaden...

 

 

 

 

Undrade varför jag frös så dant men insåg varför efter en titt på termometern i bilen...

 

 

 

Hamnade bakom nåt fartvidunder och kunde inte köra om på flera mil...

 

 

 

Fikade på mitt gamla jobb...

 

 

 

Käkade mellanmål...

 

 

 

 

...stannade och handlade, träffade god vän i affären, mycket catching up to do, körde hem, stannade och hämtade ved på vägen, lagade mat, skulle köra barn till skytte men barn ville plötsligt inte till skytte för han och hans kompis skulle ut och leka och så gjorde de inte det och så åkte kompisen hem och så tittade jag på TV och somnade som en klubbad säl och sov tills imorse...

 

Tyvärr glömde jag fotodokumentera denna spännande kväll men ni får tro mig på mitt ord.

 

Idag har sotaren varit här, dammsugit nåt i kakelugnen och konstaterat att det ser bra ut och att jag kan fortsätta elda vidare.

 

 

 

Ibland är mitt liv mer spännande än vanligt...

 

Gäsp.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Övergångs-Toyota

Kan rapportera en för vetenskapen inte helt ointressant nyhet - även bilar genomgår en metamorfos när de uppnått en mogen ålder. Det gäller inte bara oss kvinnor.

Min stackars eftersatta Toyota, Fru Avensis, har uppenbarligen inträtt den gyllene medelåldern med alla tillbehör.

Eller så är hon bara allmänt missnöjd och försöker på alla sätt visa detta.

Exempelvis så börjar hon skramla. Undertill. Någonstans.

Hon visar med all önskvärd tydlighet att hon är trött när man sätter igång bakrutetorkaren; den går halvvägs, stannar upp, suckar lite - och fortsätter hela vägen ner till andra sidan.

Hon fäller. Gummilister. När jag kom ut häromdagen hängde en decimeter av bakrutelisten snyggt draperad över bakluckan...

Vad tror ni, försöker hon säga mig något?

Dessutom har hon blivit högljudd... Skriker högre på tomgång liksom.

Vad säger ni, ska jag ta henne till vårdcentralen? Måhända behöver hon lite terapisamtal och en och annan hormonbehandling?

Visst börjar hon bli gammal men hon får allt hänga med några år till - blotta tanken på att starta en ny relation nu får mig att bli alldeles matt och trött...

PMS-utveckling (tjejsnack)

Jag har, flyktigt och i förbigående, nämnt det förut - jag fyller år varenda år fast inte så många.

Däremot går uppenbarligen kroppen igenom diverse faser ändå, trots min ringa ålder. Exempelvis att saker inte sitter kvar precis där de satt förut; kilon t ex. De sitter numera på helt andra ställen än innan! Lite längre... ner liksom. De är dessutom väldig svåra att flytta på har jag märkt...

PMS är en annan sak som genomgått någon form av transformation. Förr kunde jag gå över lik för choklad ett par dagar i månaden - nu kan jag gå över lik för choklad, glass, godis, kakor - shit, mat! whatever sju dagar i månaden. Ge mig och jag äter! Ge mig inte och jag gråter.

Förr kunde jag lätt riva lite inredning, slå sönder lite saker och be de flesta fara precis vart de ville bara det var långt ifrån mig. Numera blir jag sentimental, gråtmild och jättefånig...

Och någonstans känns det ungefär som att backa tillbaka till yngre år. Innan kropp och hjärna var i fas och innan jag kände mig själv så väl att jag visste varför jag ville hoppa på motorhuvarna på bilar vars förare körde för nära, välta TV-apparater för att programmen var dåliga och kasta sten på irriterande småbröder och lärde mig att behärska känslan. (Nåja...) Lite grann är det en återgång dit. För plötsligt blir världen jättekonstig utan att jag har en aning om varför bara för att det blir när jag minst anar det! Jag kopplar inte ihop saker och ting för det finns inget mönster.

Jag har haft eviga problem med mensvärk i hela mitt liv. Ont i magen alltså. Helt normalt. Numera har jag ont i ryggen, precis som värkar inför en förlossning - och hur normalt är det på en skala??

Så. Från aggressiv, ung bitch till gråtande, sentimental äldre bitch med ont i ryggen...

Jag säger ju att det händer grejer. Lite synd bara att jag inte vet när, var eller hur...

Istället går jag omkring och tror jag har fått ryggskott, är skengravid och hamnat i depression.

Herregud, vem ÄR jag???

Here we go again...

Appropå förra inlägget kan jag rapportera att vi just genomlevt - eller snarare överlevt - ännu en natt full av liv och rörelse.

Det började bra. Lillfisen kom i säng i vettig tid, vi lite äldre avrundande med en halv Fanny och Alexander på DVD och gick och la oss när filmen tenderade till att bli suddig.

Då började sonen yla för han kunde inte sova, han fick inte ha Family Guy skrikandes på datorn och han var rädd för andar...
Jag sa att det inte finns några andar - det är mitt jobb att säga så och därtill låta övertygande - varvid en lång, pedagogisk diskussion om huruvida alla TV-program där de ska föra över andar till andra sidan är fejkade eller inte. Jag sa att jag inte visste men att jag däremot var helt tvärsäker på att han fortsättningsvis var strängt förbjuden att glo på skiten i alla fall.

Det hela avslutades med "god natt, sov gott, älskar dig" och löfte om att dörren fick vara öppen men att vi tyvärr inte kunde ha hela lägenheten upplyst av tända taklampor hela natten. Nån måtta får det vara.

Nytt sovförsök. Drömde att alla omkring mig dog och det var ju inte så kul, vaknade igen av att sonen stod vid sängen och förkunnade att han inte kunde sova.

In med honom en gång till, nu förklarandes - eventuellt lite mindre pedagogiskt än första gången - att DET FINNS INGA ANDAR, SPÖKEN, GASTAR ELLER ZOMBIES DET FINNS BARA MASSA IDIOTER SOM TROR ATT DET FINNS! och sen gick den största idioten av alla och la sig igen.
Fast jag tror inte på zombies faktiskt.

Sen började sonen harkla sig två gånger i minuten och jag fick både krupp och magsår på samma gång och sen skulle han gå på toaletten och sen skulle han hämta vatten och varje gång tände han upp alla lampor som fanns och som lyste som en julisol i ögonen. "Måste du ligga och harkla dig hela tiden, vad pysslar du med?" "Ja, det är en reflex..." Mhm.

Nu var klockan i runda slängar ett på natten och jag var klarvaken. Hunden sprang som en osalig ande (hahaha) och låg ömsom under sängen, bredvid sängen, bakom sängen, i sin korg, i soffan...

Drog igång en ljudbok, stoppade hörlurarna i öronen för att utestänga alla störande harklingar, vändningar, vridningar och hundtassande och slumrade lite tills det var dags att kliva upp.

Jag vet inte om ni har det likadant - alla har det kanske såhär - men jag vet att jag inte tycker om det.

Framför allt inte dagen efter.

När man är van att alltid ha ljud omkring sig när man ska sova är problemet att har man inte det så hör man allt annat. Typ harklingar och suck från en son som inte kan sova.

Kan man inte sova när man bor som jag så kan man inte gå upp och göra nåt annat heller - alla ljud och ljuskällor har direktlinje in till sängen och den stackare som faktiskt behöver sova.

Nu ska Lillfisen i alla fall väckas och traska till skolan.

Han får säkert en utomordentligt bra dag. Jobbig men bra...