Still alive

Jorå, jag lever! Även om jag inte hörs så mycket för att... för att... Nämen det har bara inte blivit liksom...

Ibland känns allt bara för mycket. Och ibland blir det så mycket med saker man inte kan förmedla på något vis. Saker som stannar i tankar, göranden och icke-göranden. Periodvis finns det nog ingen som är mer social än jag, för att under andra perioder övergå till att vara fullständigt asocial. Det finns ett mönster där - och det är ungefär vid den här årstiden jag landar i period två. Jämt.

Mellanperioden mellan vinter och vår - januari, februari, mars - är bara en väntan på något annat. Ungefär så.

I vanliga fall tycker jag att tiden fullkomligt rusar iväg men just nu står det precis still. Känns det som. Ända tills jag slänger ett öga i almanackan och inser att jag bara har en månad på mig att fixa miljarder saker för att flytta till mitt hus i skogen. Så det är ett bedrägligt tidsstillestånd! Det bara känns men finns inte. Lurad!

Så, alla ni som skickar meddelanden och är så gulliga och undrar var jag är - jag är! Och jag återkommer. Mitt liv börjar om någon månad eller så. När jag vaknat ur mitt ide.

Häng kvar!

Suicid is painless...

Det pågår en artikelserie i Aftonbladet för tillfället som handlar om självmord bland unga. Ni har säkert noterat detta, det har varit svårt att missa...

Ni som hängt med mig ett tag vet att ämnet som sådant berör mig mycket och inte i en alltför positiv bemärkelse. Ni som inte hängt med; jag är efterlevande. Till en mormor, pappa, mamma och lillebror som alla valt den vägen. Inte samtidigt då alltså, men med samma dystra resultat.

Mitt problem är nog att jag inte passar in i NÅGON ram som lyfts upp i artiklar, debatter och diskussioner. Jag kan inte diskutera huruvida psykiatrivården brustit i mitt - mina - fall för mina anhöriga har inte sökt sig dit. De har inte skrivits ut utan vård, skickats hem med tabletter eller skurit sig i armarna.

De har bara... stuckit. Utan diagnoser. Utan att jag kan lasta någon eller något för det.

Det tar inte bort att jag med utropstecken vill skriva på upprop för bättre resurser till psykiatrin - självklart. All preventiv vård för att undvika att fler efterlevande ska behöva leva med två svarta hål i själen är bra. Det ena är det alla får när man förlorar någon som betyder något. Det kallas sorg. Det bleknar med tiden, finns alltid kvar men man lär sig leva med det. Det andra hålet är ångesten över att inte ha räckt till, att inte betytt tillräckligt mycket och insikten om att hur mycket man än älskar så räcker det inte. Ilska, frustration och övergivenhet.

Det hålet bleknar aldrig.

Men idag kom så äntligen något som jag faktiskt kan skriva under på. En problematik som jag velat lyfta men som sällan fått gehör; bristen på vård för efterlevande...

När min mamma dog fanns det två minderåriga i syskonskaran om fem. INGEN, jag säger INGEN frågade ens hur de mådde... Det fanns ingen uppföljning, ingen krisgrupp, ingen hantering alls - vi var alla utlämnade till att ta hand om oss själva. Jag kan lova - ingen av oss var i det läget kapabla till det. Istället trycktes behov undan, känslor fick läggas åt sidan och det stora, svarta hålet lever kvar ännu...

När vår bror dog var vi alla vuxna. Men även vuxna "barn" behöver kanske hjälp? Vi visste inte ens var att vända oss...

För några år sedan hade jag inbrottsförsök på min dåvarande firma mitt i natten. Jag satt och jobbade när de bröt sig in och jag vet inte vem som blev mest förvånad, dem eller jag... Men de stack.  Polisen var där och "utredde" och dagen efter ringde en man från Brottsofferjouren och frågade hur jag mådde...! Behövde jag hjälp? Prata med någon? Det behövde jag inte.

Men redan där och då tänkte jag tanken att "varför ringde ingen när jag BEHÖVDE hjälp? Varför finns det ingen Självmordsjour som ringer upp efterlevande och talar om vilka möjligheter till hjälp som finns? Men det är klart som fan - finns det inte ens resurser till att hjälpa människor som hellre vill dö än leva så vad inbillar jag mig...

Nu har åren gått och livet också. Det travar liksom på på nåt mysko vis. Sorgen bleknar som sagt - men det andra, svarta hålet gnager. Så länge man inte rotar i det går det bra, men ibland måste man det.

Jag är så glad att just den frågeställningen kom upp i Aftonbladet idag. Även om jag önskat att man hade tagit upp saken på bredare sätt och inte bara konstaterat att syskon inte får någon hjälp - mig veterligen får inte varken barn, äkta hälfter eller övriga släktingar någon hjälp...

Det är i alla fall mina erfarenheter. Och de är ganska gedigna, tyvärr...

Suicid is painless