Besiktning och köttbullar...

Häromdagen - läs igår - kom en "påminnelse" om att jag skulle besiktiga min bil... Asså, jag borde förmodligen ha koll på sånt där som "sista besiktningsdag" och "körförbud" själv, jag har ju viss erfarenhet av att köra bil belagd med körförbud (handla i god tro ÄR en godkänd, juridisk term) men a - jag hade inte det. Och inte hade jag fått någon ordinarie kallelse heller. Så jag fick ju gå in på Opus hemsida och checka läget och tadaaaaaa - fick tid idag! Japp!

Så helgen fick omedelbart programmeras om från "vi har inga direkta planer" till "vi måste till stan". Och så åkte vi dit. Med norra Europas skitigaste bil. Inget snack om saken - den behövde absolut tvättas innan besiktningen...

Jag klampade in på en mack i stan och beställde en biltvätt. "Vill du ha extra förtvätt?" frågade damen i kassan. "Nädå, jag ska bara muta besiktningspersonalen" sa jag lugnt varvid hon skrattade en kvart. Så in i biltvätten, ut ur biltvätten, in på besiktningen. Numera så kan man lugnt sitta kvar i sin bil och SMS:a sin ankomst på angivet nummer så slipper man gå in och registrera sig.... Vart fan är världen på väg???? Jag ska sitta där, i min bil, 10 meter från registreringsterminalen och skicka ett SMS och tala om att jag är där???

Sjukt om ni frågar mig.

Men i alla fall så gick vi in och knappeliknappade och jag hade tid 13.20. 13.08 vinkades jag in till en ung, trevlig besiktningskille. Jag klev ur och förkunnade högt och tydligt att jag minsann tvättat bilen BARA för hans skull och att han skulle bara veta hur mycket jag kostat på honom! Han var tydligen nöjd med det för han var full av beundran för min fina bil och gav mig blankt papper och önskade mig fortsatt trevlig helg. I´ve still got it! Eller... My famous Toyota is fantastic. Välj själva.

Sen köpte vi massa mat på Maxi och åkte hem och gjorde köttbullar.

Sambon gjorde köttbullar. Vet inte om han tyckte det var så kul dock för de blev större och större och när de började likna handbollar kunde jag inte vara tyst längre... Han trodde det skulle bli 200 stycken. Jag tror det blev 50. Men de blev goda!

Sambon köper vinterdäck. Två gånger har han köpt nu. Två gånger passade de inte. Inga detaljer, skulle ju aldrig säga nåt ofördelaktigt om kärleken i mitt liv men asså... Mhm.

Vad ska man säga om det...?

Nu ska jag äta smörgåstårta.

December....

....blev det nu då...

Årets sista månad, massa happenings, önskningar, to do´s, tända ljus och förhoppningsvis lite snö...? Det sista är också bara en önskan...

Magiska december. Jag älskar den månaden.

Igår invigde vi advent med ett besök på Kosta Julmarknad. Trots tomtar och hundramiljardersmiljoners lampor väcktes inga större julkänslor hos mig. Men jag hittade en jacka för 49 kronor, så jag var rätt nöjd ändå! Och jag hittade fölsedaspresenter som jag nu önskat mig och så får vi väl se då... Jag menar, jag fyller i ju i alla fall 28, det är ju jämt och bra!

Önskningar ja... Jag önskar mig massor! Fred på jorden. Att vi lägger ner svälten. Ett botemedel mot Ebola, cancer och andra dödliga sjukdomar. Empati, förlåtande och en bättre värld. En råsaftcentrifug. Många saker alltså.

Ikväll ska det göras julkorv (världspremiär för undertecknad) och imorron är det julkonsert med Anders Ekborg i Kalmar. Uppladdning kallas det. Underbart.

Igår var det förutom julmarknad även premiär för Ny liten vit bitch´s första skoldag; Valpkurs i Brukshundsklubbens regi. Minsann. Jag åkte dit med koppel, fickan full av godis och okunnig, tramsig liten valp. Jag åkte hem med koppel, tom ficka och lika okunnig men tröttare liten valp.

Vet inte om det är en osedvanligt trög liten hund vi hittat men asså.... hon verkar inte fatta riktigt. Det känns mer som varje gång hon gör som hon ska är det ett rent misstag och hon är totalt oförstående till att hon erbjuds godis i parti och minut - oförstående men glad liksom. Lite som när sönerna som små skulle gå på fotbollsträning och ägnade en timme åt att göra hoppsasteg bakom målen och var lika glada ändå...

Vi får väl se hur det går, det är ju några gånger kvar så vi kanske åtminstone hinner lära henne vad hon heter...?

Annars lever vi i rena vilda västern här när det gäller djur. Katterna är galna och hunden är galen och jag blir galen. Det är en väldig tur att Kärleken är en godmodig vårdare som tar hand om oss...

Jag har världens goaste brorson också, har jag sagt det? Igår skulle vi köpa korv och han stod där och deklarerade att han "också ville ha korv jajamen". "Klart du ska ha korv", sa jag, samtidigt som hans föräldrar stod bakom och sa "Nej, du ska hem och äta middag". Lillkillen tittade överlägset på sina beprövade föräldrar och sa triumferande att "Lenasaattjagfick!!" med ett outtalat "HA!" som avslutning. Undrar om han åt nån middag...?

Nu ska jag ta tag i första december. Äntligen! :D

Bloggandet....

Jag vet inte vad ni tycker men personligen vet jag inte om det här bloggeriandet går så himla vidare bra faktiskt... om jag ska vara helt ärlig alltså, och det antar jag väl att jag ska...

Stor risk för att ingen tror på mig men den krassa verkligheten är den att jag har INGENTING att skriva om! Det händer NADA bloggvänliga happenings i mitt liv... Trist? Nej, inte alls. Bara lite... konstigt.

Jag kunde ju förvisso skriva om hur jag äter frukost (fast det gör jag ju inte så det hade inte blivit så kul), hur jag kör till jobbet (same same every day, inte så spännande), hur jag regar mina fakturor (gääääääsp), hur jag bokför mina journaler (gääääääääääääääääääääsp), hur jag flyttar mina pappershögar (det kan ni ju redan vid det här laget), hur jag äter lunch/shoppar/står i ösregnet och blir blöt med en ännu blötare hund, hur jag för över tidredovisningen från tidprogrammet till löneprogrammet och svär över när saker inte funkar och sen måste göra det tre gånger till, hur jag dricker kaffe och kollar lite på nåt socialt media på nätet och sen hur jag åker hem, stannar och gör nåt ärende, kör hem med helljuset påslaget, ilar in och lagar mat, skjutsar nåt barn, svär på hunden som springer in under altanen och vägrar komma fram, hur jag tvättar en maskin tvätt, hur jag stickar lite på bäjbyfilten, hur jag somnar i knät på sambon klockan åtta och hur han tjatar för att väcka mig så vi kan gå och lägga oss...

Men ärligt talat, hur roligt låter det?

Runt omkring är det mest dystra ting som sker också; sjukdomar, dödsfall, diagnoser och människor som bråkar, inte så mycket som lyfter där heller faktiskt.

Inte ens vädret är något att skoja om. Idag drunknade jag nästan när jag släppte ut hunden. Hon drunknade också, men jag hann fiska upp henne ur vattenpölarna i sista sekunden...

Jaaa... Sambon köpte ju en motorsåg, men det är inte heller nån rolig historia för den gick först sönder och sen fick han en ny del och sen skulle han byta kedja och då köpte han samma storlek som stod på kartongen och då var den för kort.... Inte kartongen alltså, utan kedjan. Så a... Ni hör ju själva.

På söndag ska bebisen börja skolan, klass Valpkurs, och det blir ju kuligt. Får väl se om hon äter upp nån av de andra klasskompisarna... Innan dess ska hon vaccineras igen så eventuellt äter hon väl upp veterinären först. I alla fall försöker hon äta upp våra skor hemma, våra händer och våra näsor. Men det får hon inte så vi bråkar lite på henne för det. Hon brukar bråka tillbaka genom att ligga och fisa hela kvällarna i TV-rummet så vi får gå ut. 1-1 liksom.

Jag har vinterdäck på bilen nu. Skitbra så man inte får vattenplaning. Typ.

Återkommer om det händer nåt!

Flyttar på mig....

Nämen hörrni - nu är det ganska länge sedan jag flyttade så det känns väl som hög tid va?

Få se nu; vad har jag egentligen gjort sista ett och ett halvt året?

Om man bortser från att jag flyttat, skilt mig, träffat ny kärlek, förlovat mig, flyttat igen, tagit bort en hund, blivit sambo, skaffat ny hund och jobbat lite ibland? Ingen-ting. Abso-lut INGENTING.

Så. Dags att göra nåt spännande kan jag tycka.

Alltså flyttar jag. En gång till. Tredje gången.

Den här gången flyttar jag "hem" till mitt gamla hus. Ja, inte till mitt gamla HEM alltså utan till mitt gamla hus men ett nytt hem. Tar mitt nuvarande liv med mig och placerar det mellan andra, välkända väggar. Fast de ska få lite annan ytfinish på sina ställen.

Ex-maken flyttar ut, vi flyttar in. Vi utökar heltidsboende med ett barn till heltidsboende med två barn, mellansonen som bott hos sin pappa bor fortsättningsvis tillsammans med oss.

Det har varit lite kluvet. Jag menar, visst älskade jag mitt gamla hus men jag älskar detta huset vi bor i nu också. Det är dessvärre lite för litet för tre vuxna, ett barn, två katter och en hund. Så vi utökar bostadsytan till mer än det dubbla, går från tre och ett halvt rum till sju och börjar med vedeldning och vattenpumpar som bråkar igen.

Måhända blir det lite action i mitt annars ganska händelsefattiga liv?

(Nån som ser det ironiska i sista meningen...?)

Nåväl.

Pappren är skrivna och saken är klar.

Vägen fram till underskriften har varit lite... hoppig. Rent känslomässigt. Ni vet: är detta bra eller dåligt? Är det rätt eller fel?

Nu är det både bra och rätt. 

Det enda som ger mig magsår nu är tanken på det sabla packandet och flyttandet... Men det är flera månader kvar till dess så jag väljer att blunda för ytterligare dagar i kartonger och sopsäckar just nu. Vi tar det framåt mars eller nåt.

Håhåjaja...

Det meningslösa....

När jag så bestämt mig för att faktiskt göra något åt alla extrakilo (och det är ganska många) som flyttat hem på mig under sommaren så ska det naturligtvis inte ALLS gå som jag tänkt mig...

Jag är inte mycket för att springa men jag är ganska bra på att gå fort! Alltså är det en bra start. Gå. Ut och gå. Powerwalka. Äta bättre. Kan vara rätt bra på det också om jag bara vill. Bra kombo, inte sant?

Mm. Det kan man tro!

Gjorde ett par trevande försök. I sandaler. Glömt köpa skor...

Köpte skor! Dyra, fina märkesskor minsann. Inte min grej men jag GJORDE det. Å så skulle jag då sätta ihop det här; skor, powerwalk och nytt liv. Gick drygt tre km i rask takt. Skorna kändes sådär. Fick ont i fötterna men det är nog bara ovanan efter en sommar i sandaler och högklackat. Halvvägs kände jag att något blev väldigt fel i ena halvan av baksätet och ner i benet - typ väldigt slö kniv som skär ett långt snitt fast inuti liksom. Detta spred sig till höfter och hela bäckenbenet och självbevarelsedriften gjorde att jag provade springa istället. Då gjorde det inte alls lika ont. Så... jag sprang lite. Fast jag inte tycker om det.

Idag kan jag knappt röra mig...

Klämde väl nån jäkla nerv nånstans och hur jag än joxar och drar och stretchar och vrider så släpper det inte! Kan knappt sitta, gå eller stå...

Så.

Idrottsskada.

Och nu då...?

Köpte en chokladbit i ren frustration.

Och ja, jag åt upp den! Medan jag mordiskt betrakta mina svindyra skor. Sue me - I don´t care! :(

Hej... Hejdå... dårå....

- I början tyckte jag det var jättejobbigt att ni skilde er men nu tycker jag det känns som att det är rätt bra att vara skilsmässobarn! uttryckte sonen helt apropå ingenting häromdagen.

- Aha... kan det möjligen bero på den sommar du haft i år? undrade jag.

- Jaaaaaa! sa han. Man får liksom allting fast dubbelt!

Mmm... Förstår hur han tänker efter två fyllda semesterveckor med mig och två med pappa. Tror samtliga inblandade haft en helt underbar semester allihop.

Naturligtvis är det aldrig optimalt att vara skilsmässobarn. Det optimala för alla barn är att få leva med båda sina föräldrar när föräldrarnas relation fungerar. När saker är som de är menade att vara. Det näst optimala när det första inte finns måste ju vara att vara skilsmässobarn när relationen mellan de skilda föräldrarna fungerar. Som i sonens fall. Sen måste det få ta sin tid att inse att det faktiskt kan fungera ganska bra att vara skilsmässobarn. Den tiden verkar ha gått nu. Sonen är tämligen tillfreds med sitt liv. Och jag är jätteglad och släpper lite på ett av alla dåliga samveten.

Vad jag däremot har lite svårt att vänja mig vid är att vara utan son hemma. För vi har inte varannanveckasboende utan varannan helg. Det innebär att jag alltid har barn hemma i veckorna och varannan helg. Utom på sommaren då... Då är han hos pappa två veckor i streck. Beroende på när veckorna infaller - som i år - så blir det dessutom tre helger efter varandra utan barn. DET tycker jag kan vara lite jobbigt, även om jag är ganska bra på att sysselsätta mig med fokus på annat när han är hos pappa.

Men nu... Nu har han varit hos pappa i två veckor, varit hemma EN dag, åkte på läger idag, kommer hem torsdag kväll och på fredag ska han till pappa igen...

NU börjar det kännas - ordentligt. Hur mycket märkte jag nog inte förrän jag lämnat honom på samlingsplatsen för avfärden till lägret och skulle säga hej då... (Visserligen har mellansonen landat hemma ett par gånger under tiden och lättat upp känslan av övergivna-mamman-ångesten, men han är så gammal nu så han väljer omfattningen själv. Shit - nästa månad fyller han 18 år...)

I söndags kväll sa jag Hej. Igår var han hos kompis ända till åtta på kvällen. Idag sa jag Hej då. På torsdag säger jag Hej och på fredag Hej då. På söndag säger jag Hej och på tisdag börjar skolan.

Jag är så otroligt glad och tacksam över att vi, hans föräldrar, genom gott samarbete och god kommunikation kan ge honom en tillvaro i vilken han, trots omständigheterna, mår bra. Att alla andra inblandade parter lyckas ge honom en trygg och härlig tillvaro. Att han själv kan uttrycka att saker är bra.

Men fan vad det är jobbigt att vara ego-trippad skilsmässomamma ibland...

Familjen växer...

Häromveckan var jag och hämtade en sån här;

En jätteliten, söt, bortkommen, rädd och blyg liten Pys som inte vågade sig fram från gömstället under soffan...

Sedan tidigare har vi ju då en sån här;

Mmm... Man skojar inte bort sju kilo hankatt sådär utan vidare. Han skojade inte precis med nykomlingen heller kan jag lova...

Under ett par dagar var det väldigt mycket "fräääääääääääs", långt-ifrån-svanstippen-mooooorrrrrr, Pysens gnäll och pip och lite, lite turbulent.

Sen - sen hände något. Pysen blev plötsligt sjövild, klättrar överallt och helst runt halsen på den som sitter närmast. Han hänger i gardiner, sover i blomkrukorna, hoppar mellan möblerna i sina lekar "inte nudda golvet" och i morse lyckades han för första gången ta sig upp för trappan till övervåningen. Vilken lycka! För honom...

Och häromdagen närmade han sig den stora, stora morrande jättekatten, försiktigt. Jättekatten vände sig om och "MMMMOOOOOORRRAAAADE" med stora bokstäver - och Pysen la sig på rygg med hela bebismagen i vädret och nu är de bästa vänner!

Igår tvättade de varandra, idag åt de ur samma matskål. 

Det är svårt att tänka sig att den här lille är en enda stor pain in the ass... Men det är han faktiskt. Han är ASJOBBIG.

Men söt. 

Å förlåt! Fel bild... ´säkta...

Jag menar naturligtvis den här;

 Smart drag att köpa ny, ljus soffa dagen innan jag släpade hem honom. Not...

Men nu vet jag att det funkar att tvätta den i alla fall. Och Pysen har lärt sig gå på lådan. Amen...

SAMBOronbon (i) en liten by förutan gata...

Men vi kan ju inte HA det såhär... Inte en enda uppdatering sedan... sedan... sedan i maj typ! Två månader - folk kan ju tro det hänt nåt! Dålig stil. Verkligen dålig stil...

Fast tro inte jag har legat på latsidan för det nu bara, nänä! Här har hänt massor med grejer och det har varit varmt och jag har haft semester och firat midsommar och varit på skolavslutning och träffat vänner och det har varit varmt och jag har badat och grillat och druckit vin och det har varit varmt. Sen har det regnat lite och åskat lite och varit ännu varmare. Å nu är både semestern, maten och vinet slut så allt återgår till det normala igen. Och varmt.

Ungefär så.

Och hux flux har jag gått och blivit sambo också! Basådär liksom! Helt underbart galet...

Eller basådär och basådär... Det föregicks väl av ett antal diskussioner och "å ena sidan och å andra sidan" och en och annan möjlig argumentation också kanske, men resultatet blev ju helt fantastiskt och det är ju det som räknas, inte sant?

Omständigheter har dessutom gjort att jag varit fast och fullt övertygad om att det aldrig skulle kunna hända så jag är nog fortfarande ganska förvånad och överraskad. Men mest lycklig...

Nu återstår bara ett par mindre projekt för att allt ska bli klart;

1. Det måste göras plats i garderoben. Svåraste av dem alla...
2. Det måste fixas i förrådet. Svettigast av dem alla...
3. Det måste skrivas en namnlapp till brevlådan. Viktigaste av dem alla...

Sen är det ju lite andra bagateller som ska grejas; papper ska skrivas, det ska hållas sams, jag måste sluta tänka och uttrycka mig i "jag-och-mitt"-termer och övergå till "vi-och-vårt"-dito (ujujuj, give me some tiiiiime, please...) och jag måste hindra kärleken med stort T från att åka och hämta den där eventuella tuppen som erbjuds som inflyttningsgåva till nyanlända i bygden. Åtminstone erbjöds den när jag flyttade till orten, kanske har de tagit slut nu? Den är speciell. Inget fel på den alls, men den är lite för speciell för att passa in i mitt vårt hem bara. Annars är det väldigt fint av kommunen att erbjuda en sådan gåva, helt klart, och den är både ett gediget hantverk och en viktig symbol för kommunen som sådan. Bara inte i mitt  vårt hem.

Sen finns det ett litet, litet problem som KAN komma att bli ett lite, lite större problem i vårt liv... Han, kärleken alltså, han är... så... vad ska jag kalla det... så himla ORDENTLIG... Ni vet... diskar, klipper gräs, plockar undan efter sig och sånt...

Nu menar jag inte att jag skulle vara o-ordentlig på något sätt, absolut inte... Men... kanske aningen mindre än han... möjligen...

Mmm. Vi får se hur det går...

Massa grejer...

Nämen där sitter ni och väntar och väntar och här sitter jag och har inte haft tid att berätta nånting sista tiden för jag har haft miljarder grejer för mig!

Jag har... solat mig... barnvaktat... socialiserat... jobbat... köpt bil... tänkt massor av bra tankar på motion, kosthållning och nyttigt leverne...

I lördags var jag och hälsade på i huset där jag delvis vuxit upp. Första gången sedan 1995... Sån. Himla. Konstig. Grej. Det har nyligen sålts till nya ägare och eftersom jag nu är som jag är istället för att vara som jag skulle så travade jag helt enkelt dit när jag såg de nya ägarna på balkongen. Jag presenterade mig och innan jag visste ordet av var jag indragen på en husesyn hos en människa som är precis som jag - det spelar ingen roll hur hus ser ut egentligen, bara där finns en själ... Hon hade funnit en själ som passade henne i detta renoveringsobjekt till hus. Jag förstår precis vad hon menar, även om jag inte delar hennes känsla i just DET huset. Det var mer... något jag kände att jag var tvungen att göra bara. Och nu är det gjort. Det känns bra!

Annars barnvaktade vi en ljuvlig 2,5-åring som bara ville hoppa studsmatta och "aaabsoluuut inteeee" gå och lägga sig. Så han slapp det. Alla vet vi ju hur skönt det är att somna på soffan. Nu har jag lärt honom det också. Hoppas hans föräldrar lyckas få ordning på honom igen.

Sen skulle VI hem sola och ta det lugnt och det gjorde JAG. För andra, älskade halvan klippte gräs, beskar buskar och jobbade som en galning i sommarvärmen... Det är nåt fel på honom tror jag. Helt klart. Det är ju inget problem i sig kanske, men gräsklipparen och trimmern STÖR mig när jag ska sola. Enoying.

Jodå, ni som undrar - jag köpte bilen! Så nu är det ingen som hälsar på mig längre för det är ingen som känner igen mig när jag kommer körande... Lite trist i sig men ni får gärna sprida informationen! Problemet är bara att det råder delade meningar om det där med färgen... I papperna står det att den är ljusblå (vilket jag absolut håller med om) men alla andra säger att den är ljust grå/silverfärgad. Alla andra har fel, jag har - som vanligt - naturligtvis rätt. Men det blir svårt att förklara att jag kommer i en ljusblå bil numera för då kanske fortfarande ingen känner igen mig. Djupt problematiskt...

Jaaa... vad har hänt mer då... Nämen jag kommer inte ihåg faktiskt... Tiden bara rasslar iväg och tja... vem hinner lägga saker på minnet liksom. Vi kör lite bildbombning istället!

Så nu ska jag göra lite andra grejer som jag kommer glömma så hörs vi snart igen!

Kram!

Det är varmt på jobbet...

Att prova sin relation

Vet ni hur man gör för att veta om man verkligen har en relation värd att gå vidare med? Hur man blir säker på att det är värt att satsa vidare?

Man reser tält. Tillsammans.

Eldprovet gjordes idag.

Det var många pinnar. En inte alltför tydlig ritning. Omärkta pinnar. En hungrig och irriterad mig.
Lägg till att tältet var betydligt fulare än jag trodde och att taket inte var av tältduk utan nåt gummi-isch grejs och gardinerna skitfula.

Men vi fick upp det.

Och för er som undrar...

Jorå. Vi har inte gjort slut än. Vi har inte haft tid. Vi har haft fullt upp med att märka upp pinnarna...

Ska vi?

Hörrni. Ni vet ju att jag aldrig skulle göra något utan att konsultera er först, så nu gör jag det...

Jag överväger att låta Fru Avensis gå i pension och lämna plats åt en lite mindre men modernare assistent. Så nu har jag lånat hem en presumtiv sådan och vill veta vad ni tycker; ska jag eller ska jag inte?

Mindre. Modernare. Piggare. Roligare. Dyrare. Gubbigare. Snabbare. Snyggare.

Vad säger ni? Ska vi? Det är ju ingen SpykerSAAB det här heller men jag börjar inse att det inte lär bli någon sådan heller... Det är bara att gråta ut och gå vidare.

Så..?

Väder och bilar...

Är det bara jag som tycker det här skitvädret börjar bli aningen påfrestande? Jag fryser och allt känns ruggigt och solen lyser bara med sin frånvaro... Ska det VA såhär?

Det finns ingenting så frustrerande som att behöva gnälla över vädret. För hur mycket man än gnäller så hjälper det inte. Inte alla protestlistor i världen gör någon skillnad...

Jag är inte ens en utpräglad sommarmänniska - jag behöver inte högsommar med värme som gör mig svettig när jag andas. Men jag vill ha SOL, lagom temperatur och kunna gå barfota efter 1 maj utan att frysa fötterna av mig.

Annars planerar jag att köpa en ny bil. Inte för att det är något fel på Fru Avensis, hon funkar alldeles utmärkt men hon börjar komma lite till åren och man vet ju aldrig... Så det känns som det är läge. Ungefär nu. Har redan bestämt mig för vad jag vill ha, det gjorde jag för flera år sedan. En ny Spyker-SAAB! Nä, bara skojar - det får bli en Toyota till. Mhm, det trodde ni inte va! Min erfarenhet är numera att det är en trist bil som bjuder på få överraskningar för de går ju aldrig sönder. Å andra sidan har jag aldrig känt mig så lugn och trygg som jag gjort under åren som Toyota-ägare så valet blev enkelt. Jag blir ju inte heller yngre och spänningen med bilar som tappar växellådor på väg till jobbet är en tröskel jag klivit över på något vis.

Min personliga car-dealer har något intressant objekt på G tydligen så man kan säga att jag går i väntans tider. Det enda som jag känner lite problematiskt är möjligen att jag hört att den ska vara silverfärgad... Jag vill ju ha en blå... Men a, vi får väl se...

Jag blir alltid så himla otålig när jag väl bestämt mig för något. Jag ska byta bil - ge mig en ny NU. Orka vänta!

Fortsättning lär följa...

Nu - wörkwörk!

Identitet...

Det är så mycket som påverkar oss och vår identitet. Vi formar oss med våra val.

Själv har jag, senaste 8,5 åren, gjort mig till matten av en vit bitch. Min westie och jag - vi har liksom varit ett "vi". Precis som mitt yrke, min arbetsplats, mina barn, mitt boende, min rastlöshet och mina val i livet på nåt sätt. Så typiskt mig...

Jag har alltid haft hund. Under hela min uppväxt, genom tidigare relationer och samboförhållanden, genom första sonens år har det funnits hund. Sen var det paus några år för vi hade småbarn, bodde i lägenhet eller andra omständigheter som omöjliggjorde hund. Och sen... Sen blev det läge igen. Och jag skaffade den hundras jag aldrig trodde jag skulle skaffa - en terrier. Jag, som alltid haft cravings för stooooora hundar och drömde om en Golden Retriver...

Men noggrann research gjorde att jag landade just där - i terrierterritorium. Tveksamt men ändå. Och det var sååååå klockrent...

Jag hämtade hem en valp som såg ut som en leksakshund och med ett kilopris som saffran - en westie. Sen stor hund i liten förpackning.

När hon var under ett år gammal hände det sig att hennes svanstipp klämdes av i ytterdörren. Olyckliga omständigheter men det präglade hela henne och hennes liv. Sedan dess var hon rädd för barn, blev orolig när det kom mycket folk och blev lite nervös. Men det gjorde ingenting - vi visste, alla som kände henne visste och alla respekterade hennes ängslan. Lät henne vara ifred. Och jag har alltid haft stenkoll på henne och hennes ovilja och ängslan. Har det kommit mycket folk har hon fått space i eget utrymme.

En ljuvlig hund med humor och humör - en riktig bitch och fråga mig inte varför vi passade så bra tillsammans...

Vi gick flera kurser på brukshundsklubben och hon ville göra ALLT för att vara till lags. Förutom att gå fot ordentligt förvisso men vaddå... Hon var en hejare på spårning och hade säkerligen kunnat gå långt om vi fortsatt med agility eller rallylydnad. Tyvärr satte tidsbegränsningarna sina spår för utvecklingen där men hon älskade att "leta" och "söka" i skogen och hemma.

Hon kunde driva oss till vansinne och hon kunde få oss att släppa allt vi hade för att leka och busa. Hon var en underbar hund på alla sätt...

Nu finns hon inte mer och på nåt sätt känns det som jag fått en annan identitet. En Lena utan hund... det känns mer än märkligt...

Sista dagarna tillbringade hon hos mellansonen och det var bra. Jag kunde vänja mig med tanken och ändå veta att hon hade det bra.

Kessie. En så stor bit av mina sista 8,5 år...

Ett sånt vansinnigt stort, svart hål nu...

Men jag står i valpkö. I september hoppas jag kunna hitta min nya identitet - en ny westievalp om allt går som planerat.

Det finns valpar till salu redan nu. Men det är för tidigt. Jag måste landa i detta och förstå att jag inte skaffar en ny Kessie utan en ny hund.

Jag hoppas det funkar i september. Annars väntar jag lite till.

Älskade, underbara, korkade, hopplösa, egensinniga blondin till vovve.

Kommer alltid älska dig!

Vill inte...

...att det ska bli imorron...

Vill inte kliva upp imorron...

Vill inte...

Jag har haft ganska många, jobbiga dagar i mitt liv. Men jag tror inte någon varit så påtagligt jobbig som morgondagen...

Låt oss helt enkelt plocka bort fredagen den 9 maj... Jag kan ligga här på soffan, under mina filtar, maratonstirra på How I met your mother på Netflix i 12 timmar.

Det är vad jag har gjort idag.

Det är vad jag vill göra imorron.

Nåt annat vill jag inte göra.

Men jag måste...

Diskussioner...

"Hörrudu..."

"Mjaaaa...."

"Trodde vi var överens om en sak?"

"Mjääääääeee....? Vaddå menar du?"

"Jo, det där med att peta upp golvbrunnen i duschen hela tiden - skulle du inte lägga ner det?"

"Minns faktiskt inte... har jag sagt det?"

"Ja, jag vill minnas det."

"Tror jag inte. Förresten har jag inte ens petat upp den. Nån gång. Det är inte jag."

"Nähä... Jag tror du skojar lite nu..."

"Nä. Jag tror det är den där vita håriga saken. Hon gör sånt. Hon är så blåst... JAG skulle aldrig... Det begriper väl vem som helst."

"Jag ska kolla med henne men jag tror INTE det är hon..."

"Ööööhhhh.... Duschen? Öööhhh... Nämen vaddå duschen???? Var ligger den? Vad är det?"

" Det är inte hon. Jag vill att du slutar med det där, okej?"

"Jaja... *gäsp* Whateeeeveeeeer..."

Läget?

Har ni noterat att vissa, inte alla, men vissa kassörskor i affärerna liksom öppnar påsen åt en innan de lägger den bland varorna och tar flerahundratusen kronor i betalning? När man betalat och ska packa ner varorna så är kassen redan halvöppen och det är en baggis att stoppa ner mjölk, bröd och choklad övriga livsnödvändiga ting.

Det är en liten skitsak egentligen. Jag menar, det är inte speciellt svårt att öppna kassen själv. Men det är en så himla BRA grej! Det är en så himla TREVLIG gest på nåt vis... Jag noterar alltid när de gör det och gillar det. Mitt mentala jag har, upptäckte jag idag, gjort en bedömningsgrej av det här utan att jag ens varit medveten om det. För när kassörskan INTE gör på det viset noterar jag det också. Men mer; "Nähä! Nänä. Va sån då!" och det är ju inte så bra... Jag menar, det kan ju vara en kanontrevlig kassörska ändå, men någonstans tycker mitt undermedvetna att "hmmmmm".

Sjuk grej att reagera på. Om man frågar mig.

Annars är jag väldigt, väääääääldigt trött på att frysa nu! Två grader när jag körde hemifrån idag, sju grader när jag kom till jobbet och jag fryser HELA tiden! Det är jättejobbigt. Jag fryser så jag har ont i kroppen. Inte ens i solen är det varmt för det kommer massa äckliga, kalla vindar hela tiden och jag blir irriterad!

Katten har fått för sig att det är en jättekul grej att peta upp avloppssilen i duschen varenda natt och vi kliar oss i huvudet och begriper ingenting... Den sitter jättehårt och han får verkligen jobba för att få upp den men han tycker uppenbarligen att det är värt slitet?! Han har mat, vatten och låda full med väldoftande sand så vi begriper inte varför han gör så men har fått börja stänga duschkabinen. Idag blev han inte måttligt irriterad på mig när han trängde sig före mig in i badrummet, rusade fram till duschen, åkte ut lika fort och dörrarna stängdes. Han kommer vara skitsur hela dagen!

Jag har bokat lunchdate med frisören i alla fall. Hög tid. Lugg i ögonen. Jobbiga grejer. Kanske hinner ta en sväng på staun också - får be henne klippa snabbt!

För övrigt avväger jag att ta upp kampen mot vågen... Orkar jag? Ska fundera på saken. Inte säkert.
Får se...

Ska prova på nåt cobra-grejs i helgen i alla fall. Nä, vet knappt vad det är men det lät jobbigt. Jobbiga saker är alltid bra när man ska bråka med vågen. Har jag läst...

Bilden har ingenting med inlägget att göra.

När allt funkar...

Fattar inte vad jag haft sånt bry om egentligen. Jag har telefon, TV, internet, mobiltelefon (ny sådan dessutom för den gamla ville inte mer), dimmer i köket, fungerande eluttag på övervåningen, utebelysning som funkar, lyse på altanen och två strömbrytare i köket istället för en - kort sagt är mitt liv totalt perfekt. Och ALLT funkar!!

Igår var det marknad i förorten till min bostadsmetropol Skogen, och det var himla trevligt. Travade runt med brorsonen som är 2,5 år och som skulle ha en ballong. Han valde en sån där jätteliten på blompinne men hans mamma övertygade honom om att han skulle ha en såndär jäääääättestooooor på snöre och sen ägnade vi resten av dagen åt att gå runt och slå den i huvudet på folk. Good parenting. Inte så good socialt sett... ;)

Inte så lätt att välja...

Han fick en t-shirt också. "Tycker du jag är gullig skulle du se min faster..." Minns inte vem som köpte den åt honom, hosthost, men han fick lova att han skulle ha den på dagis. Han var inte överväldigad av lycka men nickade lite förstrött i alla fall.

Lillfisen tillbringar helgen hos sin pappa men lyckades ändå sammanstråla med mig så han kunde tigga till sig mer pengar. Sen såg jag inte röken av honom mer den dagen...

Lillebror var inte så himla sugen på marknad så han petade med mina kontakter och sladdar medan vi var iväg och gjorde - som vanligt - ett fantastiskt jobb.

Träffade en gammal vän på marknaden som jag inte sett på flera år - marknader är bra grejer när det kommer till sånt! Bytte lite telefonnummer och återskapade den kontakten, sånt där som gör en bara glad ni vet!

När vi kom hem ville brorsonen hoppa studsmatta, tvätta ett bord, tvätta brevlådan, sopa altanen, kratta gången och sen orkade han inte mer...

Nähä! Nu är det fint väder och trädgården väntar! Jag vet inte på vad men jag får väl checka med arbetsledaren som avverkar nåt därute...

Fredag - igen! :D

I onsdags var det typ fredag fast det bara var torsdag dagen efter och nu är det fredag IGEN! Men är det inte ganska härligt...?

Jag jobbar i alla fall, till skillnad från de flesta andra, någon måste ju liksom hålla landet igång. Tydligen. Vi är några tappra själar märker jag...

Igår utfördes some serious shopping i storstan, innefattande både ny mobiltelefon och hamburgare. Och diverse annat... Var lite sugen på ett besök i diverse modebutiker också men med tanke på sällskapet (kärleken och Liten son) besparade jag dem ödet och nöjde mig med att slänga trånande blickar mot neonskyltarna utanför skattkammardörrarna... Jag KAN vara väldigt omtänksam om jag vill och om jag har en ny mobil som behöver lekas lite med.

Kärleken fick för sig att han skulle tvätta bilarna och hade köpt den finaste hink jag sett - med tulpaner och grejer, en typisk Lena-hink faktiskt. Synd bara att han körde över den med bilen när han var klar, men shit happens... Den var fin så länge den varade i alla fall! Å min bil blev jääääättefiiiin!

Själv har jag täckt in hela altanen i nät för att hålla myggen ute och mysfaktorn inne. Sen blev det kallt igen och myggen försvann. Bra tajming...

Imorron är det minsann marknad i byn också! Försökte locka ner lillebror med familj för att gå en sväng men han har ju två barn nu och då blev det lite mer omständligt. Jag lovade att han kunde få vara hemma och peta lite i kontakterna och byta nån sladd nånstans medan vi tog med oss barnen på marknad och dessutom skulle han få middag - det funkade! Han instruerade vad han behövde för grejer men det borde ju vem som helst fatta att jag inte kunde reda ut så nu fixar han grejerna också. Han är en fin lillebror den där... <3

Men jag måste nog jobba vidare lite nu då, så Svea rike inte stannar av helt och hållet!

Pussåkram!

Visste väl det!

Nu har jag återvänt till huslivet och lämnat bekvämligheter som lägenheter och kommunala fastighetsbolag bakom mig - därmed har också mitt "vanliga" liv återvänt... Sista året har varit för lugnt, jag visste det!

På några få dagar har jag blivit utelåst från jobbet, fick nästan ingen lunch för jag hittade ingen konservöppnare, duschstången lossnade och ramlade ner, bilen håller på att gå sönder och startar bara när den själv vill, hade besiktning på lägenheten och noterade att jag GLÖMT putsa ett fönster, fick köra omväg till jobbet för att lämna in nycklarna idag, glömde mina färdigbredda mackor på köksbänken när jag körde till jobbet (katten blir nog glad, leverpastej är ju jättegott...), fick köra efter skolbussen med glömda pengar till sonen, insåg att jag glömt sminka mig när jag kom till jobbet, prästen under gångna helgens dop trodde jag var barnets farmor :( och dessutom skrev jag att doppresenterna var från morbröderna istället för farbröderna och idag ska jag byta en annan doppresent som blev dubbel och lämna tillbaka ett linne som var för litet... 

Börjar ni känna igen mig?

Jag upplever i alla fall lite deschavykänsla här... helt klart.

Ska dessutom leva ytterligare två dagar utan internet...

Men!

Jag har bokat stugan på Öland, katten har nedlagt sitt första byte i form av näbbmus (fast jag tror den lyckades smita, katten såg lite grinig ut där han satt i buskarna...), sonen trivs jättebra i huset, jag är vansinnigt kär och ikväll är det nästan fredag fast det är onsdag!

Så.

På det stora hela är livet väldigt, väldigt bra... Trots att det uppenbarligen börjar bli "som vanligt".

Hallå lilla mus... Komsikomsi...

Back to life!

Har ni saknat mig?

Haha - klart ni haaaaaaaar!!!

Som jag tidigare nämnt så har skogen väldigt mycket att erbjuda - dock inte fungerande mobiltäckning och därmed inte heller fungerande internet. Men jag har fått en fast telefon installerad och är på så sätt nåbar igen!

I och med att telefonen numera finns så finns också möjligheten till ADSL. Jag beställde det, trots att leveransbeskedet blev MAX 2 mb. Mhm. I grannbyn 3 km bort fick vi 24... Men det var där. Jag ligger sist på linan och får vara glad om jag får något alls. "Vi provar!" kom vi överens om, teliakillen och jag.

Två dagar senare fick jag modemet, ilade hem som en gasell och tryckte in diverse kontakter där de verkade passa.

Nada. Inte ens en blinkande lampa på modemet... Hmmm...

Ringde Telia igen. "Ah, men du! Det kopplas inte in förrän den 2 maj!" Aha. Okej. Så - på fredag vet vi! Ska jag återvända till verkligheten eller leva i total radioskugga resten av mitt liv? Ta bara en sån sak som att betala räkningarna, det låter sig inte göras utan vidare!

I och för sig HAR jag lite, lite täckning på mobilen. Sådär så att jag har kunnat slänga iväg ett litet inlägg på FB då och då, kollat lite på vad som händer och hunnit gilla nåt inlägg här och där innan det dött igen. Om jag står på rätt ställe och solen skiner. Men nu har väl den jäkla TELEFONEN börjat krångla och vill inte alls vara med längre - den hoppar mellan sidor precis som den vill, stänger ner sig, vägrar ladda saker, säger att det är fel och jag får tvinga fram stängningar. Om 17 dagar får jag byta telefon. Någon mer än jag som misstänker att de är programmerade för att hålla EXAKT till den dagen de kan bytas? Klart misstänkt...

Nu har jag dessutom haft en veckas semester och därför inte ens haft nät på dagarna. Jag har lagt veckan på att fira påsk, gå på vernissage, haft lite invigning av huset tillsammans med goda vänner och familj, tömt lägenheten, städat lägenheten, varit på barndop och försökt luska ut hur i hela friden tiden kan gå så vansinnigt fort. För detta var ju bara en bråkdel av allt jag skulle göra, resten hann jag inte med.

Vår nya familjemedlem Sanga har anpassat sig väldigt bra till både hus och skog. Han har börjat gå ut lite och hittar hem alldeles av sig själv - smart kisse! Hunden är grön av avund för att katten får vara i soffan och inte hon, dessutom får katten mat som luktar väldigt gott. Om man är hund vill säga. Katten har sin utfodringsplats på köksbänken för säkerhets skull och sitter där och smaskar och purrar medan han glor överlägset ner på hunden där hon sitter och gråter på golvet... Det är lite mer cirkus nu kan tilläggas. Men de har vant sig vid varandra väldigt bra!

Å nu kallar plikten och lunchen är slut - bäst att plikta på!

I väntans tider...

...går tiden väldigt långsamt...

Nu väntar vi på att vår nya familjemedlem skall komma och på torsdag är det dags! Då hämtar vi honom... :)

Sen ägnar vi resten av påskhelgen åt att se till att hunden och katten inte river huset - det vore ju synd när det är nyfixat och allt... Hunden är förvisso van vid katter men det har funkat för att katterna varit van vid henne. De har kört modellen "jag lägger mig på rygg och spelar död" när hon kommit rusande för att leka lite. Är inte säker på att den här kissen kommer reagera likadant.

Så - inskolning it is!

Nästa vecka har jag semester. Hela veckan. Påsklov kallas det nog. Eller, för att vara riktigt ärlig - jag är kattägarledig. Mattedagar.

Undrar om man kan anmäla det till försäkringskassan? Kattpenning?

Idag var sotaren hemma och godkände kakelugn och murstock. Behöver fixa lite så är det någon som känner någon med en svets och en liten bit plåt och som kan komma och svetsa in plåtbiten i kakelugnen så får ni gärna säga till! Mina svetskunskaper är ungefär på nivån "vad ÄR en svets?" så de är inte så gångbara här. Det är ingen panik, behöver inte fixas förrän om ett par år och inte ens då, men risken är att hålet i eldningskassetten blir större och då - då får vi inte elda längre.

Ska ni ändå skicka upp en svetsare så lägg på en murare också, det var nåt fix med nån sten också. Inte heller det behöver fixas NU utan om ett par år. Eller fyra.

Var hos tandläkaren med sonen och köpte blommor på vägen hem. Kärleken med stort T ansåg att vi skulle ha såna blommor så nu har vi det. Personligen vet jag inte riktigt varför - det är inte så upplyftande med en kartong blommor på altanen?! Eventuellt tänkte han väl fixa ner dem i nåt annat, typ krukor eller nåt, vad vet jag... Jag brukar bara köpa färdigplanterade sånt där och ställa fram krukorna som de är. Ibland kommer jag ihåg att ta bort prislappen...

Och nu - jobba lite va!

Men lägg ner nu!

Det har gripits en pedofil i Högsby. En 21-åring som praktiserade inom barnomsorgen. Det är så fasansfullt vidrigt så det finns inte ord. Men någonstans tycker jag att efterföljande debatt tar sig tämligen otäcka vändningar också...

Bl a skriver Joakim Lamotte i SVT:s debattforum om riskerna med män i förskolan. Och att han med glädje skuldbelägger sig själv - i egenskap av man då, såvitt jag förstår - för att rädda ett barn från att bli utsatt.

Mhm. Nu tror jag inte att det hjälper men visst...

Men jag kan bara beklaga - debatten gör att mina tre söner förmodligen aldrig kommer att arbeta med barn i några former. Jag beklagar inte mina söner. De kommer hitta jobb inom andra områden och göra sig en utmärkt karriär där de är välkomna istället. Varken Jaokam Lamotte eller någon annan pappa kommer behöva byta förskola för sina barn på grund av att någon av mina söner möter deras barn i dörren.
Jag beklagar alla de barn som inte får mina söner till pedagoger/fritidsledare/barnskötare. För de hade behövts där. Stor förlust för den verksamheten...

Det är sjuka människor som är pedofiler, sen må det vara män och/eller kvinnor. Personligen är jag övertygad om att det finns båda delar. Att skuldbelägga männen för det som en sjuk 21-åring gjort i Högsby är i min värld helt befängt. Precis som jag INTE tänker skuldbelägga mig själv för att det finns andra, sjuka människor. Jag tycker faktiskt inte att någon ska behöva göra det.

Vad vi behöver är inte färre män i barnomsorgen utan fler sunda män. Att kollektivt skuldbelägga alla män och att känna lättnad över att de är så få inom barnomsorg och skolor är fanimig inte rätt! Lika lite som att generellt skuldbelägga alla män för våldtäkter, misshandel och annan skit. Lägg krutet på att skuldbelägga den jävla idiot som gör sånt istället! Lägg krutet på att upptäcka sånt skit innan det är för sent.

Återigen - jag har tre odaltade söner. Den som orättvist anklagar och skuldbelägger dem för skit som andra sjuka människor gör får mig att bli förbannad. Mina barn ska inte behöva skämmas för att de råkar vara män! Tvärtom!

Med högre andel sunda människor i olika barnverksamheter i landet kanske vi kan bygga en sundare miljö för alla? Genom att hjälpas åt istället för att motarbeta varandra för att vi har "fel" saker mellan benen? Med en mer balanserad, kompletterande personalsammansättning kanske vi kan ha mer kontroll på varandra i utsatta yrken?

Inte vet jag.

Jag vet bara att ingenting blir bättre av att utesluta snoppburna människor ur barns dagliga verksamheter. De behövs där. Vi är omgivna av sjuka människor var vi än befinner oss i livet. Både våra barn och vi föräldrar och övriga vuxna. Vi kan aldrig skydda oss fullt ut. Däremot kan vi, oavsett kön, hjälpas åt att upptäcka, förhindra och motarbeta. Inom alla områden.

På vilket sätt kommer vi få ett bra, sunt och vettigt samhälle om halva befolkningen ska knäa på grund av skuldbelastning för vad andra, sjuk människor har gjort???

Lägg ner...

Screwing...

Idag hägrade IKEA. Eller hägrade och hägrade... Idag var det bestämt att vi skulle dit helt enkelt. Nytt köksbord, byråer, lampor och så lite servetter och värmeljus. Typ.

Jag ska erkänna en sak. Men bara för er. För jag vet att ni inte säger nåt... 

Jag har lagt av mig.... Det här med shopping menar jag då. För övrigt lägger jag bara på mig. Men i just shoppingfallet - jag vet inte varför men jag ORKAR inte som förr! 

Med vetskap om detta planerades dagens event mycket noga. Inköpslista via nätet, sorterad i hämtningsordning och alla sektionsnummer och hyllnummer i kronologisk ordning. 

Men...

Jag har viss förkärlek för det där med att "lägga till" och "dra bort" och "ändra" under vandringen genom varuhuset. Så när man väl kommer fram så finns det två listor och dessa måste synkas för att organiserad handling skall infinna sig. Därtill en blodsockerstörtande 11-åring i sällskap som inte var kontaktbar på grund av dåligt humör gjorde att vi fick ta en paus mitt i alltihop och ÄTA. Detta idiotiska påfund... Kostar massor av tid!

Hur som helst så lyckades vi få med allt vi skulle och lite till minus nåt. Ungefär.

Har ni hört en snickare montera IKEA-möbler? Asså - jag hade ingen aning om att det ens FANNS så många fula ord! Ujujuj... Och han har skruvat och skruvat och satt ihop och grejat och skruvat lite till. 12 lådor, tre byråer och ett köksbord. Själv sydde jag avdelningsdraperi åt sonen, monterade en sittkudde till soffan och värmde soppa.

Men bra blev det! Så nu har jag 12 byrålådor avsedda för kläder och när jag hade lagt ner allt jag behövde fanns det sex stycken lediga kvar... Om någon behöver låna lite spejs till kläder så vet ni var det finns!
Annars kan jag väl tänka mig att ta en annan typ av shoppingrunda och fylla på själv, jag är inte den som är den utan kan organisera även en sådan om det behövs.

Imorron ska sista grejerna i lägenheten hämtas och sen... sen är det färdigt... precis som jag är nu.

Helt färdig.

Mission impossible - nej då!

Ja, och hur gick det nu då med sängeländet?

Det gick inte. Trapphålet passade förvisso men inte resten av huset. Väggar, tak, trappa och allt annat var... fel. Hur vi än gjorde så insåg vi att det skulle bara inte gå. Sängen kom inte upp för trappan.

Kärleken är inte så våldsamt uttrycksfull av sig när det kommer till humör, men som han uttryckte det hela; "det är inte ofta jag blir irriterad men nu... nu är jag nog det..." typ. Ajajaj liksom... Ni hajjar sitsen.

Själv var jag skogstokig. Behärskad men skogstokig.

Fönstret till sovrummet är exakt 120 cm högt. Fönstret till sovrummet sitter typ 3,5 meter upp.

Så.

Med hjälp av en stege kunde det kanske funka? Nu hade vi förvisso ingen stege och det säger sig självt att man inte kan baxa upp en 2 m lång och 120 cm bred säng på en stege 3,5 meter upp så hela grejen var ju löjlig. Egentligen.

Men en kvart senare hade jag kört iväg och hämtat TVÅ stegar i lagom längd (hur jag fraktade dem talar vi tyst om) och ytterligare en halvtimme och ett avhakat fönster senare stod sängen i sovrummet.

Fråga mig inte hur det gick till för jag var så koncentrerad så det har jag glömt nu. Men med stegarna bredvid varandra och ett baxande, hasande och trixande och en sabla tur så befann jag mig plötsligt på insidan av fönstret, kärleken på en stege på utsidan balanserande åbäket till säng och swisch så var det klart.

Ska jag flytta därifrån nån gång så får sängen stå kvar.

Jag lovar.

Söndagshappenings

Sådärja! Så var det väl färdigt då...

Efter en dag av tapetsering, byggstädning, fölsedasfirande av blivande 11-åring en dag i förväg och därtill hunnit köra ett lass prylar känns det att man lever.

Tapeterna i sovrummet räckte - nästan. Fattades bara en och en halv våd...
Bokhyllorna i vardagsrummet passade där jag hade tänkt mig - nästan. Golvet är inte riktigt rakt så det diffar massor av cm för att kunna ha dem som jag tänkte. Efter att ha tjurat ihop i en kvart eller så och kommit fram till diverse lösningar med allt ifrån att elda upp de jävla skåpen till att bygga ben under dem så har vi nog kommit på ett annat sätt att ställa dem på. Eventuellt.

Flyttade det mesta ur köksskåp och badrumsskåp idag. Inklusive alla bestick, vilket vi upptäckte när vi skulle äta pizza. Fanns varken gaffel eller kniv, inte heller något att skära upp pizzan med. Ingen är förvånad...

Nu återstår fortfarande bara det mest spännande momentet; ska sängen gå upp genom trapphuset eller inte? Kärleken har byggt om det lite, tagit bort en bit och gjort det större. Frågan är - räcker det? Spänningen är olidlig. Imorron vet vi.

Håll tummarna.

Före...

Efter...

Trapphus före...

"Vill hon ha upp en säng ska hon ha upp en säng, sågasågasåga..."

Trapphus efter...

Förresten - bör man bli orolig om snickare pratar med sina brädor tror ni? Jag menar, jag känner en viss oro när man hör *sågasågasåga*, *avsågadbrädaåkerigolvetslammer* med efterföljande "där fick du"... Eller när tankebanorna hela tiden ges uttryck av "mhm", "jahaaaaaa" och "jassåååå" fast det bara är snickaren och brädor i rummet... 

Kanske helt normalt. Jag vet inte. Men jag funderar ju... Spooky om ni frågar mig!

Anklagelser...

- Hörrudu... Du VET ju vad jag tycker om att du rullar dig i massa skit!!

- Det HAR jag inte!

- Jasså?? Vet du vad jag tror? Jag tror du ljuger...

- VA? Hur KAN du bara tro nåt sånt?

- Allvarligt talat - det syns på dig...

- Fattar inte vad du menar... Menar du att jag är lite, lite smutsig? Men det var inte MITT fel!

- Nähä?

- Nä. Det kom en stor jättehund och hällde massa dynga på mig... Jag kunde inte hjälpa! Jag försökte jaga bort den så den inte skulle bita dig... Jag gör ALLT för dig, det vet du ju!

- Mhm. Utom att ge fan i att rulla dig i massa skit då?

- Spelar ju ingen roll vad jag säger, du tror mig ju inte...

- Lessen men... nej...

- Jag skulle väl aaaaaaldrig ljuga för dig!

- Hur som helst - nu måste du duscha! Eftersom du inte gillar det kan du kanske tänka dig för nästa gång?

- Aldrig nån som tror på mig... jäkla hundliv man lever... och nu ska man behöva duscha och lukta äckligt hundschampoo också... Livet är inte rättvist...

Känslor...

Idag blev det faktiskt halv vilodag från husfixet. Jag körde dit massa grejer, röjde undan täckpapp och målarpytsar och organiserade lite. Kök och vardagsrum är färdiga, Lillfisens loft blir klart imorron och sovrummet i helgen.

Min vana trogen har jag - som alltid - gått på ren känsla när det gäller det här huset. Det är inte vackert, det behöver både "kärlek och färg" som T uttryckte det hela när vi var där första gången. Men det KÄNDES rätt. Två gånger körde vi upp och jag gick runt och kände efter - bara på utsidan. Sen ringde jag och bad att få se insidan också.

Den var inte så rolig... Men det KÄNDES bra! Det... andades rätt. Väggarna sa vackra saker till mig, fast de till ytan såg allt annat än vackra ut. Att det skulle krävas en del jobb var ju ingen överraskning.

Nu när resultatet syns snackar vi kärlek. Jag älskar det!

Köksfönster

Lillfisens sovrum

Vem kan inte älska att vakna till den här utsikten från sovrumsfönstret varje morgon?

 Jag har en trädgård. Alla vet att det inte är någon passion i min inskränkta värld - men jag har naturtomt! Där det typ växer saker som ser härdiga och bra ut! Tror jag...

Jag hoppas fortfarande bara att jag ska få upp min säng. Vad tror ni??

Men det känns bra! Väldigt, väldigt bra... <3