Det meningslösa....

När jag så bestämt mig för att faktiskt göra något åt alla extrakilo (och det är ganska många) som flyttat hem på mig under sommaren så ska det naturligtvis inte ALLS gå som jag tänkt mig...

Jag är inte mycket för att springa men jag är ganska bra på att gå fort! Alltså är det en bra start. Gå. Ut och gå. Powerwalka. Äta bättre. Kan vara rätt bra på det också om jag bara vill. Bra kombo, inte sant?

Mm. Det kan man tro!

Gjorde ett par trevande försök. I sandaler. Glömt köpa skor...

Köpte skor! Dyra, fina märkesskor minsann. Inte min grej men jag GJORDE det. Å så skulle jag då sätta ihop det här; skor, powerwalk och nytt liv. Gick drygt tre km i rask takt. Skorna kändes sådär. Fick ont i fötterna men det är nog bara ovanan efter en sommar i sandaler och högklackat. Halvvägs kände jag att något blev väldigt fel i ena halvan av baksätet och ner i benet - typ väldigt slö kniv som skär ett långt snitt fast inuti liksom. Detta spred sig till höfter och hela bäckenbenet och självbevarelsedriften gjorde att jag provade springa istället. Då gjorde det inte alls lika ont. Så... jag sprang lite. Fast jag inte tycker om det.

Idag kan jag knappt röra mig...

Klämde väl nån jäkla nerv nånstans och hur jag än joxar och drar och stretchar och vrider så släpper det inte! Kan knappt sitta, gå eller stå...

Så.

Idrottsskada.

Och nu då...?

Köpte en chokladbit i ren frustration.

Och ja, jag åt upp den! Medan jag mordiskt betrakta mina svindyra skor. Sue me - I don´t care! :(

Hej... Hejdå... dårå....

- I början tyckte jag det var jättejobbigt att ni skilde er men nu tycker jag det känns som att det är rätt bra att vara skilsmässobarn! uttryckte sonen helt apropå ingenting häromdagen.

- Aha... kan det möjligen bero på den sommar du haft i år? undrade jag.

- Jaaaaaa! sa han. Man får liksom allting fast dubbelt!

Mmm... Förstår hur han tänker efter två fyllda semesterveckor med mig och två med pappa. Tror samtliga inblandade haft en helt underbar semester allihop.

Naturligtvis är det aldrig optimalt att vara skilsmässobarn. Det optimala för alla barn är att få leva med båda sina föräldrar när föräldrarnas relation fungerar. När saker är som de är menade att vara. Det näst optimala när det första inte finns måste ju vara att vara skilsmässobarn när relationen mellan de skilda föräldrarna fungerar. Som i sonens fall. Sen måste det få ta sin tid att inse att det faktiskt kan fungera ganska bra att vara skilsmässobarn. Den tiden verkar ha gått nu. Sonen är tämligen tillfreds med sitt liv. Och jag är jätteglad och släpper lite på ett av alla dåliga samveten.

Vad jag däremot har lite svårt att vänja mig vid är att vara utan son hemma. För vi har inte varannanveckasboende utan varannan helg. Det innebär att jag alltid har barn hemma i veckorna och varannan helg. Utom på sommaren då... Då är han hos pappa två veckor i streck. Beroende på när veckorna infaller - som i år - så blir det dessutom tre helger efter varandra utan barn. DET tycker jag kan vara lite jobbigt, även om jag är ganska bra på att sysselsätta mig med fokus på annat när han är hos pappa.

Men nu... Nu har han varit hos pappa i två veckor, varit hemma EN dag, åkte på läger idag, kommer hem torsdag kväll och på fredag ska han till pappa igen...

NU börjar det kännas - ordentligt. Hur mycket märkte jag nog inte förrän jag lämnat honom på samlingsplatsen för avfärden till lägret och skulle säga hej då... (Visserligen har mellansonen landat hemma ett par gånger under tiden och lättat upp känslan av övergivna-mamman-ångesten, men han är så gammal nu så han väljer omfattningen själv. Shit - nästa månad fyller han 18 år...)

I söndags kväll sa jag Hej. Igår var han hos kompis ända till åtta på kvällen. Idag sa jag Hej då. På torsdag säger jag Hej och på fredag Hej då. På söndag säger jag Hej och på tisdag börjar skolan.

Jag är så otroligt glad och tacksam över att vi, hans föräldrar, genom gott samarbete och god kommunikation kan ge honom en tillvaro i vilken han, trots omständigheterna, mår bra. Att alla andra inblandade parter lyckas ge honom en trygg och härlig tillvaro. Att han själv kan uttrycka att saker är bra.

Men fan vad det är jobbigt att vara ego-trippad skilsmässomamma ibland...

Familjen växer...

Häromveckan var jag och hämtade en sån här;

En jätteliten, söt, bortkommen, rädd och blyg liten Pys som inte vågade sig fram från gömstället under soffan...

Sedan tidigare har vi ju då en sån här;

Mmm... Man skojar inte bort sju kilo hankatt sådär utan vidare. Han skojade inte precis med nykomlingen heller kan jag lova...

Under ett par dagar var det väldigt mycket "fräääääääääääs", långt-ifrån-svanstippen-mooooorrrrrr, Pysens gnäll och pip och lite, lite turbulent.

Sen - sen hände något. Pysen blev plötsligt sjövild, klättrar överallt och helst runt halsen på den som sitter närmast. Han hänger i gardiner, sover i blomkrukorna, hoppar mellan möblerna i sina lekar "inte nudda golvet" och i morse lyckades han för första gången ta sig upp för trappan till övervåningen. Vilken lycka! För honom...

Och häromdagen närmade han sig den stora, stora morrande jättekatten, försiktigt. Jättekatten vände sig om och "MMMMOOOOOORRRAAAADE" med stora bokstäver - och Pysen la sig på rygg med hela bebismagen i vädret och nu är de bästa vänner!

Igår tvättade de varandra, idag åt de ur samma matskål. 

Det är svårt att tänka sig att den här lille är en enda stor pain in the ass... Men det är han faktiskt. Han är ASJOBBIG.

Men söt. 

Å förlåt! Fel bild... ´säkta...

Jag menar naturligtvis den här;

 Smart drag att köpa ny, ljus soffa dagen innan jag släpade hem honom. Not...

Men nu vet jag att det funkar att tvätta den i alla fall. Och Pysen har lärt sig gå på lådan. Amen...

SAMBOronbon (i) en liten by förutan gata...

Men vi kan ju inte HA det såhär... Inte en enda uppdatering sedan... sedan... sedan i maj typ! Två månader - folk kan ju tro det hänt nåt! Dålig stil. Verkligen dålig stil...

Fast tro inte jag har legat på latsidan för det nu bara, nänä! Här har hänt massor med grejer och det har varit varmt och jag har haft semester och firat midsommar och varit på skolavslutning och träffat vänner och det har varit varmt och jag har badat och grillat och druckit vin och det har varit varmt. Sen har det regnat lite och åskat lite och varit ännu varmare. Å nu är både semestern, maten och vinet slut så allt återgår till det normala igen. Och varmt.

Ungefär så.

Och hux flux har jag gått och blivit sambo också! Basådär liksom! Helt underbart galet...

Eller basådär och basådär... Det föregicks väl av ett antal diskussioner och "å ena sidan och å andra sidan" och en och annan möjlig argumentation också kanske, men resultatet blev ju helt fantastiskt och det är ju det som räknas, inte sant?

Omständigheter har dessutom gjort att jag varit fast och fullt övertygad om att det aldrig skulle kunna hända så jag är nog fortfarande ganska förvånad och överraskad. Men mest lycklig...

Nu återstår bara ett par mindre projekt för att allt ska bli klart;

1. Det måste göras plats i garderoben. Svåraste av dem alla...
2. Det måste fixas i förrådet. Svettigast av dem alla...
3. Det måste skrivas en namnlapp till brevlådan. Viktigaste av dem alla...

Sen är det ju lite andra bagateller som ska grejas; papper ska skrivas, det ska hållas sams, jag måste sluta tänka och uttrycka mig i "jag-och-mitt"-termer och övergå till "vi-och-vårt"-dito (ujujuj, give me some tiiiiime, please...) och jag måste hindra kärleken med stort T från att åka och hämta den där eventuella tuppen som erbjuds som inflyttningsgåva till nyanlända i bygden. Åtminstone erbjöds den när jag flyttade till orten, kanske har de tagit slut nu? Den är speciell. Inget fel på den alls, men den är lite för speciell för att passa in i mitt vårt hem bara. Annars är det väldigt fint av kommunen att erbjuda en sådan gåva, helt klart, och den är både ett gediget hantverk och en viktig symbol för kommunen som sådan. Bara inte i mitt  vårt hem.

Sen finns det ett litet, litet problem som KAN komma att bli ett lite, lite större problem i vårt liv... Han, kärleken alltså, han är... så... vad ska jag kalla det... så himla ORDENTLIG... Ni vet... diskar, klipper gräs, plockar undan efter sig och sånt...

Nu menar jag inte att jag skulle vara o-ordentlig på något sätt, absolut inte... Men... kanske aningen mindre än han... möjligen...

Mmm. Vi får se hur det går...