Det har varit lite turbulent i själen ett tag nu. Vägskäl... dessa ständiga vägskäl.
Jag är inte precis känd för att behöva analysera mina beslut särskilt djupt, 99 gånger av 100 går jag på ren magkänsla, väljer och börjar gå. Sen funderar jag inte så mycket på om det var rätt eller fel för var det fel kan jag ju ändå inte göra något åt det då. Att gå runt och ångra beslut är bara slöseri med energi och resurser. Men den etthundrade gången kan omständigheter göra att jag faktiskt måste stanna upp och tänka. Och ibland händer det att jag går emot min egen magkänsla och låter förnuft, det praktiska och långsiktigheten bestämma.
Det är väldigt sällan det blir fel. I slutänden. Men som regel innebär det turbulens i själen...
Ibland vet jag redan med mig att "den här vägen kommer innebära problem men de är inte oöverstigliga - det är problem jag kan hantera och lösa efterhand de kommer så jag tar den ändå".
Där är jag nu. På en väg som är ganska lång och som kommer innebära betydligt fler problem än den andra vägen hade gjort - men jag kan ta det. Jag känner mig laddad, har energi, är omgiven av gränslöst mycket kärlek överallt och massor av människor som betyder så otroligt mycket.
Hur jag vet att jag kan?
Ha! Haha... Jag vet.
Har inte den lilla, lilla klicken av människor som gjort det mesta för att konstant göra mitt liv besvärligt lyckats bättre än såhär vid det här laget så vet jag... De kommer inte åt mig. Jag kan förödmjukas, känna mig sådär modernt kränkt, lipa en skvätt, förvägras delaktighet och aktivt motarbetas på alla sätt och bli totalt galet vansinnigt förbannad ett tag - men jag vinner ändå.
Så.
På fredag slutar jag stå vid vägskälet och skuggboxas med människor som inte är värda min energi.
Jag samlar dem som betyder mer än livet och så går vi! Utan att vända oss om.
Så.
På fredag slutar jag stå vid vägskälet och skuggboxas med människor som inte är värda min energi.
Jag samlar dem som betyder mer än livet och så går vi! Utan att vända oss om.
Stort tack, Thorsten Flinck... Jag reser mig igen
