Lillfisen har börjat spela innebandy.
Mellansonen spelade också innebandy under några år. Deras far var lagledare och vi tvättade lagtröjor, strumpor och byxor, körde på matcher, organiserade körschema, satt i sekretariat och engagerade t o m storsonen bitvis när det saknades folk. Allt omkring oss handlade om innebandy. Telefonen ringde jämt om innebandygrejer.
Man lär känna massor av trevliga människor, föräldrar, tränare, goa ungar och inte minst sina egna barn.
Det är lite så idrott funkar.
Idrott är bra. Bara jag slipper utöva den har jag inga som helst problem med den.
Vad jag i alla hast glömde när jag utan tvekan accepterade sonens önskan om att börja träna var hur ebarmligt trist det är att sitta på en läktare i en idrottshall och titta på när ungarna tränas...
Plötsligt, medan jag satt där, kom det minnet ifatt mig. Inte bara det - även det vansinnigt trista i att stå och hänga över ett staket vid en fotbollsplan medan barnen skuttar runt med hoppsasteg fram och tillbaka och sedan gnäller hela vägen hem för "jag fick ju aldrig bollen".
När jag säger "barnen" syftar jag på mina barn. De har inte haft någon direkt fallenhet för fotboll. De har mest klättrat i målnätet och lekt med kompisar bakom målen. Med tanke på hur snygga, graciösa hoppsasteg storsonen gjorde anmälde vi honom till buggkurs för barn. DET tycktes han ha naturlig fallenhet för. Det hade han kanske också, men vi fick aldrig veta. Han slutade innan hans begåvning upptäcktes...
Ridning tyckte jag var ett bra alternativ. Det var ju något jag själv höll på med och visste hur vansinnigt kul det var. Det tyckte inte mina barn. Efter ett par hästhovar placerade rakt i magen på storsonen la vi ner även det projektet.
Amerikans fotboll? Där fastnade storsonen. Själv stod vi och hängde över nya räcken när det var match, käkade Bullens varmkorv och tittade på hur den ena efter den andra lyftes av planen med brutna revben och stukade kroppsdelar, hela tiden med förhoppning om att det var någon annans son än vår.
Amerikans fotboll är en tuff sport.
Tja, jag tror vi testat det mesta faktiskt. Och som sagt, nu är det då dags igen.
Två dagar i veckan.
Jag tänker ta med en dyna att sitta på.
Den träsmaken i baksätet efter en och en halv timme på en nästan tom läktare i en idrottshall skojar man inte bort...
måndag 30 september 2013
torsdag 26 september 2013
Once upon a time...
...närmare bestämt på dagen 17 år sedan åkte jag till jobbet som vanligt. Höggravid förvisso, men med - enligt min planering - minst ett par veckor kvar till leverans.
Detta var på den tiden både dåvarande maken och jag jobbade som mest, jag hade eget företag och maken jobbade dygnet runt.
Det var fredag och vi hade ett jättejobb som skulle levereras till ABB i Karlskrona veckan efter så helgen var avsatt för arbete.
Jag tyckte kanske det var konstigt att det läckte fostervatten med jämna mellanrum medan jag jobbade men jag var så inne i vad jag höll på med så jag reagerade inte nämnvärt egentligen. Det skulle väl vara så i slutet kanske, vad visste jag? Jag hade ju bara ett barn innan och där startade det inte med vattenavgång eller något annat spännande... Inte förrän jag råkade nämna det i förbifarten till någon av tjejerna på jobbet som himlade med ögonen och sa att det nog inte skulle vara så. "Du ska nog ringa BB och kolla det där" menade hon.
Jag suckade och "jajajajaaaaaaaaaa, jag ska. Sen..."
Till slut ringde jag i alla fall. "Du får komma hit" sa personalen på förlossningen. "Vi måste kolla hur mycket vatten det är kvar..."
"NU?" sa jag. "Jag har inte tid med det NU!"
Hur som helst - jag fick ringa dåvarande maken och frågade om han skulle följa med.
"NU?" sa han. "Jag har inte tid med det NU!"
"Nä, inte jag heller, men jag får väl köra dit och kolla - ska du med eller så åker jag själv. Men jag kan vänta lite så åker vi på lunchen?"
Vid lunch stod jag och väntade på honom på hans jobb. Han skulle "bara göra det och det och det" och hans arbetskamrater kom och gick förbi mig där jag stod när de skulle ut och äta.
"Åh, hej, har det inte blivit nåt än?" hojtade någon glatt.
"Nä, men vi ska åka in en sväng nu, bara maken blir klar" svarade jag lika glatt och blev jätteförvånad över allas ooooohhhh-ande och öööööhhhhh-ande... Ibland, kanske framför allt när man är gravid, inser man inte själv hur det man säger kan tas emot.
"Ska ni åka till BB NU, och här står du och väntar på att han ska vända papper????" sa någon. "Åk nu för sjutton, stå inte här!!!"
Efter mycket om och men kom vi iväg och det ultraljudades och det undersöktes och det överlades.
Barnet var inte fixerat och det läckte vatten och den kombinationen var tydligen inte bra. Den var så o-bra att jag beordrades inläggning och platt sängläge...
Jag var gråtfärdig.
"Men det gååååååår inte" gnölade jag. "Jag har inte tiiiiiiiiid att ligga i sängen nu!"
Efter en kvart låg jag i sängen. Maken körde hem, packade en väska och kom tillbaka, tyckte lite synd om mig och åkte hem igen. Jag fick telefon inkopplad och kunde ringa tjejerna på jobbet och instruera, beordra och fixa.
Inom mig svor jag som en borstbindare, frustrerad och irriterad över att behöva ligga där på obestämd tid när det fanns så mycket annat att göra!
Dagen gick och jag löste korsord och fortsatte svära tyst för mig själv. Jag fick inte ens gå upp i dagrummet och se på TV - skulle det sätta igång kunde barnet åka ner och klämma en hand eller nåt eftersom han inte "ramlat ner" som han skulle. Suck, suck.
Medan jag löste mina korsord började plötsligt förvärkarna sätta igång också! Inte nog med att jag skulle ligga där - det skulle göra ont också! I två veckor kanske!
Det var väääääääldigt, vääääääldigt synd om mig just då.
Förvärkarna blev värre och värre och vänta lite nu... kom de inte med ganska jämna intervaller? Om jag verkligen kände efter?
Jag började notera tiderna i marginalen på korsordet. Bara för sakens skull, det var ju lite intressant med regelbundna förvärkar två veckor innan jag bestämt att jag skulle föda barn...
En sköterska kom in för att kolla hur jag mådde. "Jorå, jag mår bra, jäkla konstiga förvärkar bara" sa jag. "Nu kommer de liksom med en minuts mellanrum hela tiden, jättekonstigt, hahahaaaa..."
Hon tittade på mig och undrade om jag ringt maken? "Ringt maken??? Nä, varför då????"
Nu såg hon ut som hon blev lite trött och undrade om han inte skulle vara med?
Vara med???? Nä, han var hemma hos storsonen... Eller vad menade hon??
"Vaddå?? Tror du att det är på riktigt????" frågade jag, mycket förvånad.
Hon suckade igen och sa att jag nog skulle ringa NU för att sedan rullas ner på förlossningen.
Jag ringde och maken anlände vid halv sju.
En timme senare var det klart. En ljuvlig, varm unge med kritvitt hår landade på min mage och ingen var mer förvånad än jag. Inte över att han var ljuvlig och varm utan mer över att han fanns.
På lördagen åkte vi hem. Vi fick stanna vid affären och köpa blöjor, tvättlappar och övriga förnödenheter som krävs när man plötsligt och oplanerat kommer hem med en bebis.
Så började det. Så fortsatte det...
Idag blir han 17 år. Han är fortfarande ljuvlig, men lite hårigare, längre och inte lika bekymmerslös...
Älskar dig, Jonathan Mikael Andreas.
Min Nona.
Detta var på den tiden både dåvarande maken och jag jobbade som mest, jag hade eget företag och maken jobbade dygnet runt.
Det var fredag och vi hade ett jättejobb som skulle levereras till ABB i Karlskrona veckan efter så helgen var avsatt för arbete.
Jag tyckte kanske det var konstigt att det läckte fostervatten med jämna mellanrum medan jag jobbade men jag var så inne i vad jag höll på med så jag reagerade inte nämnvärt egentligen. Det skulle väl vara så i slutet kanske, vad visste jag? Jag hade ju bara ett barn innan och där startade det inte med vattenavgång eller något annat spännande... Inte förrän jag råkade nämna det i förbifarten till någon av tjejerna på jobbet som himlade med ögonen och sa att det nog inte skulle vara så. "Du ska nog ringa BB och kolla det där" menade hon.
Jag suckade och "jajajajaaaaaaaaaa, jag ska. Sen..."
Till slut ringde jag i alla fall. "Du får komma hit" sa personalen på förlossningen. "Vi måste kolla hur mycket vatten det är kvar..."
"NU?" sa jag. "Jag har inte tid med det NU!"
Hur som helst - jag fick ringa dåvarande maken och frågade om han skulle följa med.
"NU?" sa han. "Jag har inte tid med det NU!"
"Nä, inte jag heller, men jag får väl köra dit och kolla - ska du med eller så åker jag själv. Men jag kan vänta lite så åker vi på lunchen?"
Vid lunch stod jag och väntade på honom på hans jobb. Han skulle "bara göra det och det och det" och hans arbetskamrater kom och gick förbi mig där jag stod när de skulle ut och äta.
"Åh, hej, har det inte blivit nåt än?" hojtade någon glatt.
"Nä, men vi ska åka in en sväng nu, bara maken blir klar" svarade jag lika glatt och blev jätteförvånad över allas ooooohhhh-ande och öööööhhhhh-ande... Ibland, kanske framför allt när man är gravid, inser man inte själv hur det man säger kan tas emot.
"Ska ni åka till BB NU, och här står du och väntar på att han ska vända papper????" sa någon. "Åk nu för sjutton, stå inte här!!!"
Efter mycket om och men kom vi iväg och det ultraljudades och det undersöktes och det överlades.
Barnet var inte fixerat och det läckte vatten och den kombinationen var tydligen inte bra. Den var så o-bra att jag beordrades inläggning och platt sängläge...
Jag var gråtfärdig.
"Men det gååååååår inte" gnölade jag. "Jag har inte tiiiiiiiiid att ligga i sängen nu!"
Efter en kvart låg jag i sängen. Maken körde hem, packade en väska och kom tillbaka, tyckte lite synd om mig och åkte hem igen. Jag fick telefon inkopplad och kunde ringa tjejerna på jobbet och instruera, beordra och fixa.
Inom mig svor jag som en borstbindare, frustrerad och irriterad över att behöva ligga där på obestämd tid när det fanns så mycket annat att göra!
Dagen gick och jag löste korsord och fortsatte svära tyst för mig själv. Jag fick inte ens gå upp i dagrummet och se på TV - skulle det sätta igång kunde barnet åka ner och klämma en hand eller nåt eftersom han inte "ramlat ner" som han skulle. Suck, suck.
Medan jag löste mina korsord började plötsligt förvärkarna sätta igång också! Inte nog med att jag skulle ligga där - det skulle göra ont också! I två veckor kanske!
Det var väääääääldigt, vääääääldigt synd om mig just då.
Förvärkarna blev värre och värre och vänta lite nu... kom de inte med ganska jämna intervaller? Om jag verkligen kände efter?
Jag började notera tiderna i marginalen på korsordet. Bara för sakens skull, det var ju lite intressant med regelbundna förvärkar två veckor innan jag bestämt att jag skulle föda barn...
En sköterska kom in för att kolla hur jag mådde. "Jorå, jag mår bra, jäkla konstiga förvärkar bara" sa jag. "Nu kommer de liksom med en minuts mellanrum hela tiden, jättekonstigt, hahahaaaa..."
Hon tittade på mig och undrade om jag ringt maken? "Ringt maken??? Nä, varför då????"
Nu såg hon ut som hon blev lite trött och undrade om han inte skulle vara med?
Vara med???? Nä, han var hemma hos storsonen... Eller vad menade hon??
"Vaddå?? Tror du att det är på riktigt????" frågade jag, mycket förvånad.
Hon suckade igen och sa att jag nog skulle ringa NU för att sedan rullas ner på förlossningen.
Jag ringde och maken anlände vid halv sju.
En timme senare var det klart. En ljuvlig, varm unge med kritvitt hår landade på min mage och ingen var mer förvånad än jag. Inte över att han var ljuvlig och varm utan mer över att han fanns.
På lördagen åkte vi hem. Vi fick stanna vid affären och köpa blöjor, tvättlappar och övriga förnödenheter som krävs när man plötsligt och oplanerat kommer hem med en bebis.
Så började det. Så fortsatte det...
Idag blir han 17 år. Han är fortfarande ljuvlig, men lite hårigare, längre och inte lika bekymmerslös...
Älskar dig, Jonathan Mikael Andreas.
Min Nona.
Fullt tryck
Igår ringde jag till fastighetsbolaget som jag hyr min lilla bostad av. Upprinnelsen var att jag tvättade maaaassor av tvätt och hängde ut i solskenet, åkte en sväng till stan och kom hem - då hade det regnat i flera timmar...
I lägenheten finns ett torkskåp av äldre modell. Ingenting jag har någon större önskan om att slå på... Sen finns en torkställning som jag placerat i sonens rum. Det tar två dygn för badlakanen att torka där. Ja, och så torkvindan ute då. Där det envisas med att regna så fort jag vänder ryggen till, hur klarblå himmel det än är.
Så jag beklagade mig lite över det dystra torkläget till grannfrun. "Åh, jaaaaa" sa hon. "Men du vet, jag valde ju till både torktumlare och diskmaskin när jag flyttade in!"
"Valde till"???
Gissa vem som ringde och "valde till" en torktumlare dagen efter! Jäss. Me.
När jag ändå ringde passade jag på att nämna att trycket i elpannan stod på noll och att jag kanske behövde lite hjälp att fylla på vatten i den innan jag slog på elementen - det börjar bli kallt nu.
Därav kommer det sig att en stackars, chockerad vaktmästare började sin arbetsdag hos en hyresgäst som precis klivit ur sängen i bara trosor och tröja och med en fullkomligt galen hund som försökte bita honom i byxbenen hela tiden. Hyresgästen gapade på hunden, bad om ursäkt över sitt minimala klädval och gjorde frukost till sonen samtidigt som hon försökte hitta ett par byxor att dra på sig.
Stackars vaktmästaren gjorde sitt bästa för att se åt vilket annat håll som helst än mitt och la sig på golvet vid elpannan istället och joxade.
Han luftade av ledningar, vi planerade för den kommande torktumlaren och han menade att jag fick ställa ut torkskåpet i förrådet så ställer vi tumlaren där...
Han har inte sett mitt förråd. Där får vi inte ens in en golfboll, så fullt är det!
Men ah - det löser sig.
Så. Nu är det varmt och skönt. Och dyrt. Och nu skiner solen för fulla muggar igen så det börjar tendera bastuvärme.
Jag kan antingen skruva ner elementen - eller gå ut och hänga lite tvätt. Då blir det ösregn på en gång!
I lägenheten finns ett torkskåp av äldre modell. Ingenting jag har någon större önskan om att slå på... Sen finns en torkställning som jag placerat i sonens rum. Det tar två dygn för badlakanen att torka där. Ja, och så torkvindan ute då. Där det envisas med att regna så fort jag vänder ryggen till, hur klarblå himmel det än är.
Så jag beklagade mig lite över det dystra torkläget till grannfrun. "Åh, jaaaaa" sa hon. "Men du vet, jag valde ju till både torktumlare och diskmaskin när jag flyttade in!"
"Valde till"???
Gissa vem som ringde och "valde till" en torktumlare dagen efter! Jäss. Me.
När jag ändå ringde passade jag på att nämna att trycket i elpannan stod på noll och att jag kanske behövde lite hjälp att fylla på vatten i den innan jag slog på elementen - det börjar bli kallt nu.
Därav kommer det sig att en stackars, chockerad vaktmästare började sin arbetsdag hos en hyresgäst som precis klivit ur sängen i bara trosor och tröja och med en fullkomligt galen hund som försökte bita honom i byxbenen hela tiden. Hyresgästen gapade på hunden, bad om ursäkt över sitt minimala klädval och gjorde frukost till sonen samtidigt som hon försökte hitta ett par byxor att dra på sig.
Stackars vaktmästaren gjorde sitt bästa för att se åt vilket annat håll som helst än mitt och la sig på golvet vid elpannan istället och joxade.
Han luftade av ledningar, vi planerade för den kommande torktumlaren och han menade att jag fick ställa ut torkskåpet i förrådet så ställer vi tumlaren där...
Han har inte sett mitt förråd. Där får vi inte ens in en golfboll, så fullt är det!
Men ah - det löser sig.
Så. Nu är det varmt och skönt. Och dyrt. Och nu skiner solen för fulla muggar igen så det börjar tendera bastuvärme.
Jag kan antingen skruva ner elementen - eller gå ut och hänga lite tvätt. Då blir det ösregn på en gång!
onsdag 25 september 2013
Helvetet...
...är en bra rubrik på det här inlägget...
Vet ni vad helvetet är? Det är barn som inte mår bra... Enligt min egen, privata tro i alla fall.
Helvetet kan också synonymt benämnas med anorexia. En sjukdom som, enligt studier (Lancet 2000) har en dödlighet på ca 16%.
Anorexia ses som en sjukdom som drabbar flickor som vill bli smala och har en felaktig kroppsuppfattning.
Jag kan berätta att det även kan drabba pojkar utan några som helst avsikter att gå ner i vikt, bli snyggare eller har någon egentlig kroppsuppfattning alls... Anorexia kan drabba dem som på grund av ångest och depression anser sig inte kunna äta och ganska snart hamnar i ett läge där de faktiskt inte kan. En ond cirkel. En nedåtgående spiral. Där mat- och middagsdiskussioner blir till en evig plåga, där matstriderna övergår till världskrig och där omgivningen runt den drabbade står som idioter och inser att det är ett krig de inte kan vinna.
Där den drabbade sakta tynar bort och alla, inklusive han själv, vet att han kommer dö om han inte äter.
Är inte det Helvetet så finns det inte.
Jag känner att jag är där nu. Och jag kan inte ta mig därifrån.
Vet ni vad helvetet är? Det är barn som inte mår bra... Enligt min egen, privata tro i alla fall.
Helvetet kan också synonymt benämnas med anorexia. En sjukdom som, enligt studier (Lancet 2000) har en dödlighet på ca 16%.
Anorexia ses som en sjukdom som drabbar flickor som vill bli smala och har en felaktig kroppsuppfattning.
Jag kan berätta att det även kan drabba pojkar utan några som helst avsikter att gå ner i vikt, bli snyggare eller har någon egentlig kroppsuppfattning alls... Anorexia kan drabba dem som på grund av ångest och depression anser sig inte kunna äta och ganska snart hamnar i ett läge där de faktiskt inte kan. En ond cirkel. En nedåtgående spiral. Där mat- och middagsdiskussioner blir till en evig plåga, där matstriderna övergår till världskrig och där omgivningen runt den drabbade står som idioter och inser att det är ett krig de inte kan vinna.
Där den drabbade sakta tynar bort och alla, inklusive han själv, vet att han kommer dö om han inte äter.
Är inte det Helvetet så finns det inte.
Jag känner att jag är där nu. Och jag kan inte ta mig därifrån.
tisdag 24 september 2013
Var är min höst????
Men ärligt talat - vi kan inte HA det såhär!
Inatt har det varit frostkallt i mitt hem och jag har frusit ihjäl mig! Det är okej - det ska vara så på hösten. Men nu! På dagarna! Strålande sol och jäääääättevaaaaarmt - inte okej.
Hur ska man klä sig? Hur ska man klä på barnen?
Här är en strid varenda morgon; "Men TA nu varm tröja och du KAN inte gå till skolan i kortbyxor när det regnar och är fyra grader!"
"Meeeeen maaaaaammaaaa - jag sveeeettas ihjääääl ju".
Och jag förstår honom. För lagom till första rasten är det 25 grader i solen och badväder...
När det är höst ska det vara höst! Inte nån jäkla förklädd höst på sommarmaskerad.
Hittepåväder. Det är vad det är. Vackert, förvisso, men det är inte äkta! Solen lurar oss. Den får oss att tro att det är varmt och almanackan säger "småkyligt".
Kom hem från jobbet igår och klev som i en bastu. Fick öppna alla fönster och altandörrar jag kunde hitta för att kunna få luft. Vad hände?
Alla insekter och äckelpäckel som har förstånd att förstå att det är dags att krypa in i värmen gjorde det.
När jag skulle lägga mig var det så rimfrosten hängde i spindlarnas håriga ben. Inomhus.
Lägg ner det här nu. Är det höst ska det vara höst! Sommaren är slut.
Nu går jag ut och hänger tvätt.
Inatt har det varit frostkallt i mitt hem och jag har frusit ihjäl mig! Det är okej - det ska vara så på hösten. Men nu! På dagarna! Strålande sol och jäääääättevaaaaarmt - inte okej.
Hur ska man klä sig? Hur ska man klä på barnen?
Här är en strid varenda morgon; "Men TA nu varm tröja och du KAN inte gå till skolan i kortbyxor när det regnar och är fyra grader!"
"Meeeeen maaaaaammaaaa - jag sveeeettas ihjääääl ju".
Och jag förstår honom. För lagom till första rasten är det 25 grader i solen och badväder...
När det är höst ska det vara höst! Inte nån jäkla förklädd höst på sommarmaskerad.
Hittepåväder. Det är vad det är. Vackert, förvisso, men det är inte äkta! Solen lurar oss. Den får oss att tro att det är varmt och almanackan säger "småkyligt".
Kom hem från jobbet igår och klev som i en bastu. Fick öppna alla fönster och altandörrar jag kunde hitta för att kunna få luft. Vad hände?
Alla insekter och äckelpäckel som har förstånd att förstå att det är dags att krypa in i värmen gjorde det.
När jag skulle lägga mig var det så rimfrosten hängde i spindlarnas håriga ben. Inomhus.
Lägg ner det här nu. Är det höst ska det vara höst! Sommaren är slut.
Nu går jag ut och hänger tvätt.
måndag 23 september 2013
JAG bestämmer!
Jahaja... Hur går det nu med mitt "återta kontrollen över mitt liv"-projekt?
Jomen tackar som frågar! Det går ganska bra faktiskt!
Möjligen är jag aningen, aningen osäker på VAD det är som går bra, men det känns helt okej. För första gången på väldigt länge har jag ägnat dagen åt att fokusera på vad jag har istället för på vad jag inte har...
Insikten att jag faktiskt inte kan få det precis som jag vill har varit frustrerande. Jag är bortskämd och ganska van att få min vilja igenom i de flesta fall. Men när begränsningarna består av krafter jag inte kan påverka eller göra något åt - jag har försökt - förstår jag äntligen att jag måste tänka om.
Så det har jag gjort och det känns bra!
Allt som varit lite jobbigt och krångligt sista tiden lägger jag nu bakom mig och börjar om fast på mina villkor. Jag tänker inte hålla på och krångla om saker som bara kostar massa energi och förstör något bra - jag lägger ner det helt enkelt. Njuter av det som är bra och bygger på med annat som jag kan välja själv utan yttre faktorers påverkan.
Ett överlämnande i bästa militäranda. "Tack - jag tar befälet. Manöver."
Så, för att fira mitt nytänk shoppade jag lite idag... Belöning är en absolut nödvändighet vad gäller alla vunna utmaningar och vad är bättre än lite soffkuddar, nya lakan och en träningsoverall till sonen exempelvis? Nämen precis, ingenting!
Sen hade jag lite möte och planerade lite kul grejer som ortsborna kommer få ta del av vad det lider, det kommer bli jätteroligt!
Insåg att jag hade fått en inneboende hyresgäst med åtta ben och miljoner ögon, förmodligen den största jag sett dessutom och svimmade lite och grät en skvätt, hyperventilerade och svimmade ett par gånger till innan jag med en superkvinnas krafter lyckades slänga en bit pappkartong över fanskapet och hoppa ihjäl den. Jag är ingen lättviktare precis och jag hoppade många gånger. Sen lät jag kartongbiten ligga kvar tills jag samlat kraft att avlägsna liket tänkte jag.
När sonen kom hem från fritidsgården sa jag därför till honom att INTE röra kartongbiten på hallgolvet för under låg en döing...
Blev aningen, aningen förvånad när han plötsligt hojtade från hallen att "oooooooohhh, det var den största han SETT" och tittade ut; tror ni inte den vidriga saken återuppstått och nu kröp, till synes helt oskadd, ut över golvet????
Eftersom sonen var hemma svimmade jag inte lika mycket som innan utan slet resolut fram dammsugaren och visserligen fastnade den i röret ett par gånger men till slut sa det "slurp" och den var borta. Intet ont anande lyfte jag så kartongbiten och DÄR, stor som en fårskinnsfäll, låg den första utsmetad över golvet!
Det var inte samma - det var TVÅÅÅÅÅÅ!
Osökt rör sig nu mina tankar åt "hur många fler finns det" och jag vågar inte gå och lägga mig.
Det är därför jag skriver ett blogginlägg med massa svammel mitt i natten. Vad gör man inte för att hålla sig vaken?
Hörs vi inte av mer så vet ni.
Det var spindeln som gjorde det...
Jomen tackar som frågar! Det går ganska bra faktiskt!
Möjligen är jag aningen, aningen osäker på VAD det är som går bra, men det känns helt okej. För första gången på väldigt länge har jag ägnat dagen åt att fokusera på vad jag har istället för på vad jag inte har...
Insikten att jag faktiskt inte kan få det precis som jag vill har varit frustrerande. Jag är bortskämd och ganska van att få min vilja igenom i de flesta fall. Men när begränsningarna består av krafter jag inte kan påverka eller göra något åt - jag har försökt - förstår jag äntligen att jag måste tänka om.
Så det har jag gjort och det känns bra!
Allt som varit lite jobbigt och krångligt sista tiden lägger jag nu bakom mig och börjar om fast på mina villkor. Jag tänker inte hålla på och krångla om saker som bara kostar massa energi och förstör något bra - jag lägger ner det helt enkelt. Njuter av det som är bra och bygger på med annat som jag kan välja själv utan yttre faktorers påverkan.
Ett överlämnande i bästa militäranda. "Tack - jag tar befälet. Manöver."
Så, för att fira mitt nytänk shoppade jag lite idag... Belöning är en absolut nödvändighet vad gäller alla vunna utmaningar och vad är bättre än lite soffkuddar, nya lakan och en träningsoverall till sonen exempelvis? Nämen precis, ingenting!
Sen hade jag lite möte och planerade lite kul grejer som ortsborna kommer få ta del av vad det lider, det kommer bli jätteroligt!
Insåg att jag hade fått en inneboende hyresgäst med åtta ben och miljoner ögon, förmodligen den största jag sett dessutom och svimmade lite och grät en skvätt, hyperventilerade och svimmade ett par gånger till innan jag med en superkvinnas krafter lyckades slänga en bit pappkartong över fanskapet och hoppa ihjäl den. Jag är ingen lättviktare precis och jag hoppade många gånger. Sen lät jag kartongbiten ligga kvar tills jag samlat kraft att avlägsna liket tänkte jag.
När sonen kom hem från fritidsgården sa jag därför till honom att INTE röra kartongbiten på hallgolvet för under låg en döing...
Blev aningen, aningen förvånad när han plötsligt hojtade från hallen att "oooooooohhh, det var den största han SETT" och tittade ut; tror ni inte den vidriga saken återuppstått och nu kröp, till synes helt oskadd, ut över golvet????
Eftersom sonen var hemma svimmade jag inte lika mycket som innan utan slet resolut fram dammsugaren och visserligen fastnade den i röret ett par gånger men till slut sa det "slurp" och den var borta. Intet ont anande lyfte jag så kartongbiten och DÄR, stor som en fårskinnsfäll, låg den första utsmetad över golvet!
Det var inte samma - det var TVÅÅÅÅÅÅ!
Osökt rör sig nu mina tankar åt "hur många fler finns det" och jag vågar inte gå och lägga mig.
Det är därför jag skriver ett blogginlägg med massa svammel mitt i natten. Vad gör man inte för att hålla sig vaken?
Hörs vi inte av mer så vet ni.
Det var spindeln som gjorde det...
fredag 20 september 2013
Så! Nu vet jag.
Har genomgått en period av beslutsångest i flera olika frågor sista tiden (vilket inte minst gjort den här bloggen till en av de tristaste i bloggosfären). Olika saker förvisso men som har gemensam faktor i att de påverkar mitt - och andras - liv i högsta grad.
Fan vad sånt är jobbigt!
Det är inte jobbigt att fatta beslut, det är jobbigt att hålla på och tänka och överväga hit och dit...
Hela tiden man tänker så kommer små, bagatellartade frågeställningar - såna som alla ställs inför alltid - och som man inte HELLER kan bestämma för man vet inte var i livet man är när det är dags liksom.
Ska försöka förklara hur jag menar, tar ett enkelt exempel: en sån bagatell-skit-sak som att skaffa säng... Det är ju inte någon stor sak, eller hur? Nä. Inte om man vet var man ska bo, hur man ska bo eller OM man ens ska bo! Eller ja, bo ska vi väl alla nånstans, men principen...
Vad köper man för säng då? Man VILL ha en typ av säng men det GÅR inte och man HAR en nästan-säng och den kanske funkar ett tag till men inte i längden men tänk om jag flyttar, DÅ kan jag ju ha en sån säng jag vill ha men inte nu och nu måste jag ju ha en och vad ska jag ha då?
Återigen, det var ett exempel. Men applicera det exemplet på större frågor: jag VILL ha en relation men det GÅR inte och jag HAR en relation som funkar ett tag till men kanske inte i längden och hur ska jag hantera det NU?
Eller: jag VILL ha ett jobb men det GÅR inte och jag HAR ett jobb som jag kan börja på senare i höst men det kanske inte funkar och jag kanske vill göra något annat och borde jag inte börja plugga eller göra något HELT annat?
Men hur som helst, gårdagen hade jag bestämt skulle bli "beslutsdag" så jag la mig på soffan och tänkte tills sonen kom hem från skolan. Vad ska jag göra med resten av mitt liv?
I flera månader har jag helt eller delvis lagt saker åt sidan i väntan på att landa i en form där jag kan ta tag i allt igen. Separation, flytt, konkurs, kliande prickar, barn som inte mår bra, ekonomi, boende, barn överhuvudtaget, relationer, vänner, kärlek, jobb, föreningsliv... Så jäkla mycket som hänt på kort tid och så många akutlösningar. Om där ens varit några lösningar, ibland har det bara varit konstgjord andning tror jag. Många gånger har jag inte ens funderat klart på vad jag faktiskt vill.
Så jag beslöt en massa saker för mig själv och framför allt att ta mig i kragen och lägga ner allt jäkla funderande. Magkänsla, magkänsla.
1 november börjar jag mitt nya jobb - samma som innan fast ett annat företagsnamn. På måndag börjar jag rensa i högarna hemma och sortera. Jag lägger ner bostadsletandet - jag har ju en säng och jag trivs i mitt trånga krypin! Förr eller senare dyker det upp något bra alternativ, jag hugger det då. Jag ska avsäga mig några måsten och byta ut nåt mot något jag verkligen vill istället.
Ingen kan styra upp mitt liv mer än jag själv.
Så vad det gäller resten så gör jag väl det då! (Vuxenpoäng på sånt va?)
Nu har jag bestämt mig för hur jag vill ha det...
På måndag alltså. Den här helgen ska jag bara njuta av livet och gå på fest!
Fan vad sånt är jobbigt!
Det är inte jobbigt att fatta beslut, det är jobbigt att hålla på och tänka och överväga hit och dit...
Hela tiden man tänker så kommer små, bagatellartade frågeställningar - såna som alla ställs inför alltid - och som man inte HELLER kan bestämma för man vet inte var i livet man är när det är dags liksom.
Ska försöka förklara hur jag menar, tar ett enkelt exempel: en sån bagatell-skit-sak som att skaffa säng... Det är ju inte någon stor sak, eller hur? Nä. Inte om man vet var man ska bo, hur man ska bo eller OM man ens ska bo! Eller ja, bo ska vi väl alla nånstans, men principen...
Vad köper man för säng då? Man VILL ha en typ av säng men det GÅR inte och man HAR en nästan-säng och den kanske funkar ett tag till men inte i längden men tänk om jag flyttar, DÅ kan jag ju ha en sån säng jag vill ha men inte nu och nu måste jag ju ha en och vad ska jag ha då?
Återigen, det var ett exempel. Men applicera det exemplet på större frågor: jag VILL ha en relation men det GÅR inte och jag HAR en relation som funkar ett tag till men kanske inte i längden och hur ska jag hantera det NU?
Eller: jag VILL ha ett jobb men det GÅR inte och jag HAR ett jobb som jag kan börja på senare i höst men det kanske inte funkar och jag kanske vill göra något annat och borde jag inte börja plugga eller göra något HELT annat?
Men hur som helst, gårdagen hade jag bestämt skulle bli "beslutsdag" så jag la mig på soffan och tänkte tills sonen kom hem från skolan. Vad ska jag göra med resten av mitt liv?
I flera månader har jag helt eller delvis lagt saker åt sidan i väntan på att landa i en form där jag kan ta tag i allt igen. Separation, flytt, konkurs, kliande prickar, barn som inte mår bra, ekonomi, boende, barn överhuvudtaget, relationer, vänner, kärlek, jobb, föreningsliv... Så jäkla mycket som hänt på kort tid och så många akutlösningar. Om där ens varit några lösningar, ibland har det bara varit konstgjord andning tror jag. Många gånger har jag inte ens funderat klart på vad jag faktiskt vill.
Så jag beslöt en massa saker för mig själv och framför allt att ta mig i kragen och lägga ner allt jäkla funderande. Magkänsla, magkänsla.
1 november börjar jag mitt nya jobb - samma som innan fast ett annat företagsnamn. På måndag börjar jag rensa i högarna hemma och sortera. Jag lägger ner bostadsletandet - jag har ju en säng och jag trivs i mitt trånga krypin! Förr eller senare dyker det upp något bra alternativ, jag hugger det då. Jag ska avsäga mig några måsten och byta ut nåt mot något jag verkligen vill istället.
Ingen kan styra upp mitt liv mer än jag själv.
Så vad det gäller resten så gör jag väl det då! (Vuxenpoäng på sånt va?)
Nu har jag bestämt mig för hur jag vill ha det...
På måndag alltså. Den här helgen ska jag bara njuta av livet och gå på fest!
onsdag 18 september 2013
Sova...
Jag har ju ny säng. Det innebär också nya sovvanor, har jag märkt.
Min gapande, skrikande, knarrande och tämligen obekväma bäddsoffa innebar att jag la mig på kvällen, längtade hela natten efter att få stiga upp och var jätteglad varje morgon jag kunde ta mig ur eländet. Modell benen över sängkanten och upp innan jag ens vaknat ungefär.
Nu vill jag inte kliva upp alls...
Min säng är jättejätteskön! Sådär så jag längtar efter att lägga mig, sover som en stock och blir galet irriterad över att jag måste kliva upp.
Snoozar klockan fyra-fem gånger, släääääpar mig upp i halvvaket tillstånd och får verkligen tvinga mig själv att inte välta omkull igen.
Hur mycket jag än älskar min säng har jag nu tyvärr tvingats lämna den ändå, har fullspäckad dag framför mig. En resa till Kalmar genom ösregnet får inleda den, sen ska jag försöka få igång min mobil genom att flirta lite med Halebops kundtjänst.
Sonen ville plötsligt börja på skytte påstår han så vi provar väl det då. (Good parent). Däremellan pockar ideella bokföringsuppdrag på uppmärksamhet...
Men ha en bra dag. Ja, jag vet att det är torsdag men ni kan väl försöka i alla fall?
Min gapande, skrikande, knarrande och tämligen obekväma bäddsoffa innebar att jag la mig på kvällen, längtade hela natten efter att få stiga upp och var jätteglad varje morgon jag kunde ta mig ur eländet. Modell benen över sängkanten och upp innan jag ens vaknat ungefär.
Nu vill jag inte kliva upp alls...
Min säng är jättejätteskön! Sådär så jag längtar efter att lägga mig, sover som en stock och blir galet irriterad över att jag måste kliva upp.
Snoozar klockan fyra-fem gånger, släääääpar mig upp i halvvaket tillstånd och får verkligen tvinga mig själv att inte välta omkull igen.
Hur mycket jag än älskar min säng har jag nu tyvärr tvingats lämna den ändå, har fullspäckad dag framför mig. En resa till Kalmar genom ösregnet får inleda den, sen ska jag försöka få igång min mobil genom att flirta lite med Halebops kundtjänst.
Sonen ville plötsligt börja på skytte påstår han så vi provar väl det då. (Good parent). Däremellan pockar ideella bokföringsuppdrag på uppmärksamhet...
Men ha en bra dag. Ja, jag vet att det är torsdag men ni kan väl försöka i alla fall?
lördag 14 september 2013
Fredag den 13 - part 329
Dessa ständiga vägskäl som dyker upp i livet hela, hela tiden, dessa beslut av höger/vänster/rakt fram som ska fattas - varför har vi inte alla någon som fattar sådana beslut ÅT oss? Varför måste man göra allt själv?
Känslor, sundt förnuft, livet i praktiken och i teorin, avvägningar, behovet av att skydda sig själv och ibland även andra, ta enkla vägar eller bästa vägar...
Ibland kan man låta känslor styra, välja en krångligare och jobbigare väg och bara hoppas att man inte snubblar. Ibland är det kanske bättre att låta bekvämlighet och enkelhet styra och lägga känslorna åt sidan... Men hur ska man veta när vilket är bäst?
Jag behöver en mamma. En mamma som talar om för mig vilket som är bäst för mig. Så att jag kan bråka lite, komma med motargument, fatta beslut i ren obstination och gör allt för att visa henne att hon hade fel!
Sådär lagom tonårish ni vet... Spelar ingen roll hur många födelsedagar jag haft, det är lite så jag känner mig.
Och naturligtvis dras allt till sin spets en fredag den 13 - symboliken är ju föga överraskande...
För övrigt spelar det ingen roll hur många filmer som gjorts under den rubriken, jag tycker min är värst i alla fall...
Blev uppringd av en mamma till Lillfisens kompis när jag satt på jobbet; sonen hade ramlat i skogen och slagit upp ett djupt sår i benet på något och nu var kompisens pappa på väg med honom till vårdcentralen för rengöring och koll.
Med djupaste tacksamhet över att vara omgiven av ett så tryggt och bra nätverk slängde jag mig i bilen och körde hem. Pratade med pappan i telefonen på väg hem och han tillhör den lugna, coola typen som fick mig att utan vidare köra hem och vänta på dem hemma istället för att köra direkt till vårdcentralen jag också...
Hade ett inplanerat överraskningspartaj inplanerat för en till 40 år kommen svägerska, så med adrenalinet pumpande, telefonen ringande, dörrklockan ringande, hunden skällande och - som det kändes - miljarder bollar i luften samtidigt packade jag nödvändigheter medan jag väntade på den skadade sonens hemkomst.
Personal från vårdcentralen ringde mig och berättade vad de gjort och vad läkaren sagt - underbara, underbara personal! Säga vad man vill om vården, när den funkar är den fantastisk!
Läkaren ansåg det vara ett gränsfall; sy eller inte sy, men bedömde att det räckte med tejpning. Så han kom hem, Lillfisen, med snygg omplåstring och vid gott mod. Sedan ägnade han en halvtimme åt att försöka återberätta ljudet när den vassa stenen skar upp hans ben och rös vid tanken så han fick knottriga armar.
I sinom tid, något lite försenade, kom vi i alla fall iväg till kalajset och tack och lov fick vi avsluta dagen på bästa tänkbara sätt! Kändes som det behövdes lite! ;)
Den numera föråldrade svägerskan blev väldigt överraskad och var nog mest bekymrad över att de inte ens hade något fikabröd hemma. Men hon slängde bekymren över axeln när hennes make släpade fram den smörgåstårta han så omsorgsfullt gömt undan när hon tittat åt ett annat håll.
Sen sov vi på en madrass på golvet, väcktes av en vit, hårig jättekatt och bjöds på frukost i bästa hotell-stil!
Sådana bröder har jag och jag uppskattar dem väldigt!
Nu ska jag ägna den här dagen åt att köpa mjölk, göra makaroner med ost och fundera över resten av mitt liv.
Ha en bra lördag!
Känslor, sundt förnuft, livet i praktiken och i teorin, avvägningar, behovet av att skydda sig själv och ibland även andra, ta enkla vägar eller bästa vägar...
Ibland kan man låta känslor styra, välja en krångligare och jobbigare väg och bara hoppas att man inte snubblar. Ibland är det kanske bättre att låta bekvämlighet och enkelhet styra och lägga känslorna åt sidan... Men hur ska man veta när vilket är bäst?
Jag behöver en mamma. En mamma som talar om för mig vilket som är bäst för mig. Så att jag kan bråka lite, komma med motargument, fatta beslut i ren obstination och gör allt för att visa henne att hon hade fel!
Sådär lagom tonårish ni vet... Spelar ingen roll hur många födelsedagar jag haft, det är lite så jag känner mig.
 |
| Snåriga vägar... |
För övrigt spelar det ingen roll hur många filmer som gjorts under den rubriken, jag tycker min är värst i alla fall...
Blev uppringd av en mamma till Lillfisens kompis när jag satt på jobbet; sonen hade ramlat i skogen och slagit upp ett djupt sår i benet på något och nu var kompisens pappa på väg med honom till vårdcentralen för rengöring och koll.
Med djupaste tacksamhet över att vara omgiven av ett så tryggt och bra nätverk slängde jag mig i bilen och körde hem. Pratade med pappan i telefonen på väg hem och han tillhör den lugna, coola typen som fick mig att utan vidare köra hem och vänta på dem hemma istället för att köra direkt till vårdcentralen jag också...
Hade ett inplanerat överraskningspartaj inplanerat för en till 40 år kommen svägerska, så med adrenalinet pumpande, telefonen ringande, dörrklockan ringande, hunden skällande och - som det kändes - miljarder bollar i luften samtidigt packade jag nödvändigheter medan jag väntade på den skadade sonens hemkomst.
Personal från vårdcentralen ringde mig och berättade vad de gjort och vad läkaren sagt - underbara, underbara personal! Säga vad man vill om vården, när den funkar är den fantastisk!
Läkaren ansåg det vara ett gränsfall; sy eller inte sy, men bedömde att det räckte med tejpning. Så han kom hem, Lillfisen, med snygg omplåstring och vid gott mod. Sedan ägnade han en halvtimme åt att försöka återberätta ljudet när den vassa stenen skar upp hans ben och rös vid tanken så han fick knottriga armar.
I sinom tid, något lite försenade, kom vi i alla fall iväg till kalajset och tack och lov fick vi avsluta dagen på bästa tänkbara sätt! Kändes som det behövdes lite! ;)
Den numera föråldrade svägerskan blev väldigt överraskad och var nog mest bekymrad över att de inte ens hade något fikabröd hemma. Men hon slängde bekymren över axeln när hennes make släpade fram den smörgåstårta han så omsorgsfullt gömt undan när hon tittat åt ett annat håll.
Läskigt snygg är hon också, för att vara så gammal...
Sen sov vi på en madrass på golvet, väcktes av en vit, hårig jättekatt och bjöds på frukost i bästa hotell-stil!
Sådana bröder har jag och jag uppskattar dem väldigt!
Nu ska jag ägna den här dagen åt att köpa mjölk, göra makaroner med ost och fundera över resten av mitt liv.
Ha en bra lördag!
torsdag 12 september 2013
Morgonrapportering
Att skaffa ny säng är inte någon bagatellartad livshändelse, det är något som måste göras noggrant, med eftertänksamhet och känsla.
Det är alltid lite nervöst sådär första natten; ska den vara okej, ska den vara himmelsk eller ska det bli katastrof?
Sista månaderna har jag ju sovit i en bäddsoffa, 160 bred och gott om utrymme. Nu, med den nya, kapades 40 cm och jag tyckte den såg vansinnigt smal ut...
Alltid svårt att veta hur många kuddar man ska ha också. Jag började med tre - det brukar vara enklare att plocka bort nån efterhand om det blev för många. Ja, alltså, jag hade inte tre staplade på varandra men jag har ett "system" bland kuddarna när jag ska sova. Svårt att förklara.
Noterade vid sänggåendet att den inte gav ifrån sig ett enda litet ljud! Aaaahhhh... Ljuvlig tystnad efter bäddsoffans skrikande och gapande... Noterade utöver tystnaden bristen av hängmattekänsla, inga brädor i ryggen och det enkla i att inte krypa nerifrån och upp i sängen utan bara sätta sig på sängkanten och välta ner sig liksom. Började bra!
Provlåg på höger och vänster sida, båda funkade i sig om man bortser från att sängen står vid en vägg. Jag kan inte sova mot en vägg. Jag kvävs då. Inbillar jag mig. Kan inte ha nåt framför ansiktet när jag sover. Finns säkert terapi för sånt men jag väljer att lägga mig på andra sidan istället, det känns enklare...
Den positionen gjorde att jag hade full överblick över TV:n också - jättebra! Jag satte igång sista avsnittet av det där bakom-kulisserna-på-Operan-programmet och lade mig tillrätta. Fick se hur baletten började träna och sen vet jag inget mer...
Har, mig veterligen, inte vaknat en enda gång inatt! Sov och sov och inte förrän halv sex blev jag vid medvetande igen.
Så, vad jag egentligen ville säga var:
Natt nummer ett i min nya säng gick väldigt bra!
Nu har jag lite ångest över att jag ska baxa tillbaka ett släp till stan bara, men a women gotto do what a woman gotto do liksom. Och I can do this. Tror jag.
Sen ska jag skjutsa storson till tåg, hämta smörgåstårta till duktiga hantverkare, greja lite och ikväll ska jag... Haha, nä just det! Det är fortfarande hemligt! *Cliffhanger*
Det är alltid lite nervöst sådär första natten; ska den vara okej, ska den vara himmelsk eller ska det bli katastrof?
Sista månaderna har jag ju sovit i en bäddsoffa, 160 bred och gott om utrymme. Nu, med den nya, kapades 40 cm och jag tyckte den såg vansinnigt smal ut...
Alltid svårt att veta hur många kuddar man ska ha också. Jag började med tre - det brukar vara enklare att plocka bort nån efterhand om det blev för många. Ja, alltså, jag hade inte tre staplade på varandra men jag har ett "system" bland kuddarna när jag ska sova. Svårt att förklara.
Noterade vid sänggåendet att den inte gav ifrån sig ett enda litet ljud! Aaaahhhh... Ljuvlig tystnad efter bäddsoffans skrikande och gapande... Noterade utöver tystnaden bristen av hängmattekänsla, inga brädor i ryggen och det enkla i att inte krypa nerifrån och upp i sängen utan bara sätta sig på sängkanten och välta ner sig liksom. Började bra!
Provlåg på höger och vänster sida, båda funkade i sig om man bortser från att sängen står vid en vägg. Jag kan inte sova mot en vägg. Jag kvävs då. Inbillar jag mig. Kan inte ha nåt framför ansiktet när jag sover. Finns säkert terapi för sånt men jag väljer att lägga mig på andra sidan istället, det känns enklare...
Den positionen gjorde att jag hade full överblick över TV:n också - jättebra! Jag satte igång sista avsnittet av det där bakom-kulisserna-på-Operan-programmet och lade mig tillrätta. Fick se hur baletten började träna och sen vet jag inget mer...
Har, mig veterligen, inte vaknat en enda gång inatt! Sov och sov och inte förrän halv sex blev jag vid medvetande igen.
Så, vad jag egentligen ville säga var:
Natt nummer ett i min nya säng gick väldigt bra!
Nu har jag lite ångest över att jag ska baxa tillbaka ett släp till stan bara, men a women gotto do what a woman gotto do liksom. Och I can do this. Tror jag.
Sen ska jag skjutsa storson till tåg, hämta smörgåstårta till duktiga hantverkare, greja lite och ikväll ska jag... Haha, nä just det! Det är fortfarande hemligt! *Cliffhanger*
Sängrökning
Jag skulle hämta en säng. En madrass alltså. På Jysk. Jag beställde den förra veckan och den skulle komma idag. Jag var skeptisk... En gång, för nio år sedan ungefär, beställde vi en säng till nåt av barnen på samma ställe - den har inte kommit än.
Men hur som helst, jag fick min SMS-bekräftelse idag; mina varor hade kommit och kunde avhämtas under dagen.
Jag lånade släp, bestämde med barnens far att mötas utanför Jysk klocka fyra för att han skulle hjälpa mig få in madrassen i släpet och agera chaufför om det behövdes (jag kan fortfarande inte backa med släp och jag vågade inte chansa heller), fick hjälp av en vänlig arbetskamrat att koppla på släpet och for iväg.
Gick in, betalade min madrass, fick direktiv att köra till godsutlämningen på baksidan och överlämnade därmed med varm hand bilnyckeln till ex-maken. Han suckade, tog nyckeln och gav - med viss tvekan - över sin nyckel till hans nya, fina bil.
Jag satte mig i bilen, kollade på nyckeln jag fått... som inte var någon nyckel. Där tändningslåset brukar sitta satt inget tändningslås utan en knapp... Men ORKA knappar! Det stod något om "Push for start and stop" så jag pushade och jäklar i havet, den startade.
Sen körde vi till utlämningsporten, jag knatade in och mötte en tjej. Jojo, jag skulle hämta en madrass? På hennes fråga "här eller där borta" medan hon pekade längre bort på huslängan svarade jag att jag inte hade en aning... Visste inte hon det? Joooo, men den skulle väl komma hit då så om vi ville vänta lite?
Så vi väntade. Och vi väntade... Och väntade. Efter en halvtimme började ex-maken wajna om att det började bli trååååååkigt och "behövde han verkligen hjälpa till" och jag frågade vänligt om han på allvar trodde att jag kunde baxa in en 120-madrass i släpet själv? men det trodde han inte. Så vi väntade lite till.
Tjejen jag pratat med kom ut igen och tyckte att det "tog lite väääääl lång tid" och att vi skulle köra bort till andra porten istället. Så vi gjorde det.
Där kom en annan tjej och undrade vad vi ville och jag berättade det. Mhmmmm, sa hon och gick fjorton varv runt alla miljoner möbler och prylar som stod på asfaltplanen. Jag SÅG förvisso sängbottnarna som stod uppradade bland de första grejerna men jag tänkte att "det är väl inte en sån då eftersom hon inte går dit" så jag stod och väntade - jag började ju få vanan inne!
När tjejen kom runt det femtonde varvet fick hon också syn på madrassraden som hon passerat fjorton gånger innan och DÅ såg hon att det var en sån jue! Hiiiiimla braaaaa!!!
Så ex-maken och hon lastade in den och jag insåg att han lika gärna kunde kört för länge sedan... tjejen och jag kunde ju burit in den själva, fniss fniss...
Jaja! Shit happens. Sen körde jag hem i sakta mak, hämtade upp storsonen som hjälpte mig in med åbäket till säng, fick den på plats och det blev väldans bra!
Imorron åker storsonen hem till Norrland igen efter att ha ätit upp sig några veckor hos oss. Han behövde äta upp sig om ni frågar mig, han är mager som en skrika i en mors ögon. Sen får han säga vad han vill, och det gör han...
Sista kvällen till ära bjöds vi allihop därför på pizza och socialt umgänge av barnens pappa och hade vansinnigt trevligt.
Imorron blir det också trevligheter med de är lite hemliga än så länge... Jag får återkomma om detta!
Jag har köpt en e-cigarett förresten. En sån där tobaksfri sak som bara avger vattenånga när man röker den. Cooolt va? Bortsett från att jag, som aldrig haft rökhosta på riktigt, plöstligt håller på att hosta ihjäl mig känner jag mig jätteball när jag sitter vid köksbordet och "röker".
Nu ska jag sova i min nya säng. Är den inte bra så ger jag upp och skaffar mig en hängmatta.
Men hur som helst, jag fick min SMS-bekräftelse idag; mina varor hade kommit och kunde avhämtas under dagen.
Jag lånade släp, bestämde med barnens far att mötas utanför Jysk klocka fyra för att han skulle hjälpa mig få in madrassen i släpet och agera chaufför om det behövdes (jag kan fortfarande inte backa med släp och jag vågade inte chansa heller), fick hjälp av en vänlig arbetskamrat att koppla på släpet och for iväg.
Gick in, betalade min madrass, fick direktiv att köra till godsutlämningen på baksidan och överlämnade därmed med varm hand bilnyckeln till ex-maken. Han suckade, tog nyckeln och gav - med viss tvekan - över sin nyckel till hans nya, fina bil.
Jag satte mig i bilen, kollade på nyckeln jag fått... som inte var någon nyckel. Där tändningslåset brukar sitta satt inget tändningslås utan en knapp... Men ORKA knappar! Det stod något om "Push for start and stop" så jag pushade och jäklar i havet, den startade.
Sen körde vi till utlämningsporten, jag knatade in och mötte en tjej. Jojo, jag skulle hämta en madrass? På hennes fråga "här eller där borta" medan hon pekade längre bort på huslängan svarade jag att jag inte hade en aning... Visste inte hon det? Joooo, men den skulle väl komma hit då så om vi ville vänta lite?
Så vi väntade. Och vi väntade... Och väntade. Efter en halvtimme började ex-maken wajna om att det började bli trååååååkigt och "behövde han verkligen hjälpa till" och jag frågade vänligt om han på allvar trodde att jag kunde baxa in en 120-madrass i släpet själv? men det trodde han inte. Så vi väntade lite till.
Tjejen jag pratat med kom ut igen och tyckte att det "tog lite väääääl lång tid" och att vi skulle köra bort till andra porten istället. Så vi gjorde det.
Där kom en annan tjej och undrade vad vi ville och jag berättade det. Mhmmmm, sa hon och gick fjorton varv runt alla miljoner möbler och prylar som stod på asfaltplanen. Jag SÅG förvisso sängbottnarna som stod uppradade bland de första grejerna men jag tänkte att "det är väl inte en sån då eftersom hon inte går dit" så jag stod och väntade - jag började ju få vanan inne!
När tjejen kom runt det femtonde varvet fick hon också syn på madrassraden som hon passerat fjorton gånger innan och DÅ såg hon att det var en sån jue! Hiiiiimla braaaaa!!!
Så ex-maken och hon lastade in den och jag insåg att han lika gärna kunde kört för länge sedan... tjejen och jag kunde ju burit in den själva, fniss fniss...
Jaja! Shit happens. Sen körde jag hem i sakta mak, hämtade upp storsonen som hjälpte mig in med åbäket till säng, fick den på plats och det blev väldans bra!
Imorron åker storsonen hem till Norrland igen efter att ha ätit upp sig några veckor hos oss. Han behövde äta upp sig om ni frågar mig, han är mager som en skrika i en mors ögon. Sen får han säga vad han vill, och det gör han...
Sista kvällen till ära bjöds vi allihop därför på pizza och socialt umgänge av barnens pappa och hade vansinnigt trevligt.
Imorron blir det också trevligheter med de är lite hemliga än så länge... Jag får återkomma om detta!
Jag har köpt en e-cigarett förresten. En sån där tobaksfri sak som bara avger vattenånga när man röker den. Cooolt va? Bortsett från att jag, som aldrig haft rökhosta på riktigt, plöstligt håller på att hosta ihjäl mig känner jag mig jätteball när jag sitter vid köksbordet och "röker".
Nu ska jag sova i min nya säng. Är den inte bra så ger jag upp och skaffar mig en hängmatta.
tisdag 10 september 2013
Saknaden av målsättningar
I princip hela mitt liv har jag styrt eller styrts av delprojekt i någon form. Jag har alltid levt med långsiktiga målsättningar, även om de varit aningen diffusa ibland.
Det känns som hela mitt vuxna liv har varit projekt; flytta hit, flytta dit, starta företag, avveckla företag, köpa hus, renovera hus, sälja hus, flytta, föda barn, föda barn, föda barn, skaffa hund, köpa hus, renovera hus, byta bil, laga bil, stapla ved, tapetsera hit, spackla dit, köpa husvagn, slänga husvagn, laga pannan, byta pannan, rensa avlopp, klippa gräset, riva altanen, skissa på ny altan, byta jobb, skaffa annat jobb, inte jobba alls, planera, strukturera (nåja), organisera, sticka en tröja, få igång en bensinmack, rädda skolan, spara pengar (det sista hittade jag bara på) och så vidare.
Så är det nog för de flesta, eller hur?
Den stora skillnaden på mitt "nya" liv och mitt "gamla" liv är just avsaknaden av målsnöre. Jag har inga målsättningar... Jag bara... lever. Liksom. En dag i taget.
Jag har fortfarande mängder av pågående projekt, men det är mer något slags hobbyverksamhet. Jag har inga STORA planer. Inga långsiktiga mål.
Större bostad, ja visst. Men det är ingen målsättning jag kan påverka, jag kan bara vänta...
För mig är det här ganska... konstigt. Tomt.
Jag har ingen aning om vad jag ska göra härnäst. Allt bara flyter och hänger i luften på något vis. Alla önskningar och möjligheter till förverkligande är så... begränsade. Och vi vet ju vad jag tycker om begränsningar, eller hur...? Trivs inte med det. Inte alls.
Vad ska jag göra med resten av mitt liv? Ingen aning.
Det är lite sånt jag funderar på såhär på tisdagsmornar.
Jag vet i alla fall vad jag ska göra med resten av den här tisdagen - bra där. Så jag gör väl det nu då...
Det känns som hela mitt vuxna liv har varit projekt; flytta hit, flytta dit, starta företag, avveckla företag, köpa hus, renovera hus, sälja hus, flytta, föda barn, föda barn, föda barn, skaffa hund, köpa hus, renovera hus, byta bil, laga bil, stapla ved, tapetsera hit, spackla dit, köpa husvagn, slänga husvagn, laga pannan, byta pannan, rensa avlopp, klippa gräset, riva altanen, skissa på ny altan, byta jobb, skaffa annat jobb, inte jobba alls, planera, strukturera (nåja), organisera, sticka en tröja, få igång en bensinmack, rädda skolan, spara pengar (det sista hittade jag bara på) och så vidare.
Så är det nog för de flesta, eller hur?
Den stora skillnaden på mitt "nya" liv och mitt "gamla" liv är just avsaknaden av målsnöre. Jag har inga målsättningar... Jag bara... lever. Liksom. En dag i taget.
Jag har fortfarande mängder av pågående projekt, men det är mer något slags hobbyverksamhet. Jag har inga STORA planer. Inga långsiktiga mål.
Större bostad, ja visst. Men det är ingen målsättning jag kan påverka, jag kan bara vänta...
För mig är det här ganska... konstigt. Tomt.
Jag har ingen aning om vad jag ska göra härnäst. Allt bara flyter och hänger i luften på något vis. Alla önskningar och möjligheter till förverkligande är så... begränsade. Och vi vet ju vad jag tycker om begränsningar, eller hur...? Trivs inte med det. Inte alls.
Vad ska jag göra med resten av mitt liv? Ingen aning.
Det är lite sånt jag funderar på såhär på tisdagsmornar.
Jag vet i alla fall vad jag ska göra med resten av den här tisdagen - bra där. Så jag gör väl det nu då...
söndag 8 september 2013
Förändringar
Så - ännu en helg är slut och en ny vecka då.
Att sommarens ljuva, rosa värld är över märks tydligt, inte minst på att alla miljarder aktiviteter och projekt startar upp och almanackan börjar fyllas med to-do-saker...
Jag noterade för glatta livet ända tills jag kom på en ganska viktig detalj i sammanhanget. Att jag är ensamstående med barn och kan inte vara med på särskilt många saker kvällstid mitt i veckorna...
I våras, när jag flyttade och vände livet upp och ner tog jag lite naturlig och självklar paus från det mesta. Tänkte inte så mycket på saken då. Men nu, när pausen är över, blev det ganska uppenbart. En sån där liten detalj jag aldrig behövt fundera på tidigare.
Tur att det mesta går att lösa via mail och övrig sajberkorrespondens numera!
Annars har helgen varit sådär bra som bara helger i september med 25 graders värme kan bli. En tvååring har firats, grejerna på uteplatsen har plockats in i väntan på snön och adventsljusstakarna och vardagssovrummet har fått en total make over. Trångt eller inte - bäddsoffan har numera säckat ihop i mitten så jag måste hålla mig i kanten när jag ska sova för att inte rulla ner i svackan. Det naturliga hade väl varit att sova just i svackan då, kanske någon tycker. Men det hela är en principsak! Vill jag inte sova i en svacka så vill jag inte!
På onsdag hämtas en sängram och fr o m torsdag ska det sovas i en riktig säng. Can´t wait! Det blir trångt att mula in den i vardagsrummet men det får vara så. Jag bidar min tid och får se om det dyker upp något större, lämpligare boende. Om inte så är det klart överlevnadsbart i vilket fall som helst. Jag har ju kakelugn!
Dessutom har möblerna nu flyttats runt på sätt som gör att jag utan problem får in en 120-säng utan att det inkräktar speciellt på själva vardagsrumsbiten - det kommer bli jättebra! Tror jag.
Nu ska jag ju inte sitta och låssas att det var speciellt jobbigt heller, att möblera om hela rummet. För jag åkte och hämtade upp en styck liten son och när jag kom tillbaka var det redan fixat... Sen satt jag åt praliner ett tag och under tiden skruvade bokhyllor och grejer ihop sig nästan av sig själva!
Säger ju att Kärleken med stort T är fantastisk!
Å nu kom jag på att det är måndag och jag har inte tid att sitta här.
Så... jag går väl och tar tag i veckan då!
Att sommarens ljuva, rosa värld är över märks tydligt, inte minst på att alla miljarder aktiviteter och projekt startar upp och almanackan börjar fyllas med to-do-saker...
Jag noterade för glatta livet ända tills jag kom på en ganska viktig detalj i sammanhanget. Att jag är ensamstående med barn och kan inte vara med på särskilt många saker kvällstid mitt i veckorna...
I våras, när jag flyttade och vände livet upp och ner tog jag lite naturlig och självklar paus från det mesta. Tänkte inte så mycket på saken då. Men nu, när pausen är över, blev det ganska uppenbart. En sån där liten detalj jag aldrig behövt fundera på tidigare.
Tur att det mesta går att lösa via mail och övrig sajberkorrespondens numera!
Annars har helgen varit sådär bra som bara helger i september med 25 graders värme kan bli. En tvååring har firats, grejerna på uteplatsen har plockats in i väntan på snön och adventsljusstakarna och vardagssovrummet har fått en total make over. Trångt eller inte - bäddsoffan har numera säckat ihop i mitten så jag måste hålla mig i kanten när jag ska sova för att inte rulla ner i svackan. Det naturliga hade väl varit att sova just i svackan då, kanske någon tycker. Men det hela är en principsak! Vill jag inte sova i en svacka så vill jag inte!
På onsdag hämtas en sängram och fr o m torsdag ska det sovas i en riktig säng. Can´t wait! Det blir trångt att mula in den i vardagsrummet men det får vara så. Jag bidar min tid och får se om det dyker upp något större, lämpligare boende. Om inte så är det klart överlevnadsbart i vilket fall som helst. Jag har ju kakelugn!
Dessutom har möblerna nu flyttats runt på sätt som gör att jag utan problem får in en 120-säng utan att det inkräktar speciellt på själva vardagsrumsbiten - det kommer bli jättebra! Tror jag.
Nu ska jag ju inte sitta och låssas att det var speciellt jobbigt heller, att möblera om hela rummet. För jag åkte och hämtade upp en styck liten son och när jag kom tillbaka var det redan fixat... Sen satt jag åt praliner ett tag och under tiden skruvade bokhyllor och grejer ihop sig nästan av sig själva!
Säger ju att Kärleken med stort T är fantastisk!
Å nu kom jag på att det är måndag och jag har inte tid att sitta här.
Så... jag går väl och tar tag i veckan då!
torsdag 5 september 2013
Vågat...
Jag; Hej badrumsvågen, long time no seeing! Tänkte kolla om det har hänt nåt över sommaren - tycker kläderna börjar klämma lite både här och där...
Badrumsvågen; Åh... hej... *gäsp* Jaha... Ja, vänta då, vet inte om jag har batteri så jag orkar...
Jag; Lugnt, jag lyfter och sätter ner dig några gånger så du kommer igång, okej?
Badrumsvågen; Suck... Jaja...
Jag; Ah, kanon ju! Du funkar som du ska! Okej om jag kliver på nu?
Badrumsvågen; App app app - vänta lite! Är du säker på att du vill göra det här? Jag är trött på dina gap och skrik, du skyller alltid allting på mig om du är missnöjd...
Jag; Joooo men det vill jag! Jag var ju ganska tillfreds innan sommaren, så farligt är det nog inte... tror jag...
Badrumsvågen; Ja, jag vill bara försäkra mig om att du är i mental balans och att du vet vad det innebär. Orkar inte med några depressioner där du ska kliva av och på mig tre gånger om dagen och hålla på - jag är gammal och trött!
Jag; Men sluta gnäll nu, jag vill bara kolla säger jag ju! Mycket mat, godis och vin förvisso meeeeeen äh - jag tror inte det är helt åt skogen i alla fall. Lite klämmiga kläder som sagt men jag måste ju veta hur mycket jag ska jobba bort av klämmet...
Badrumsvågen; Hm... mmm... jaja, okej okej... Kliv på.
Jag gör så och vågen funderar och tänker medan den bläddrar mellan ett antal - stort antal - digitala siffror.
Jag; Nääää... nääää fiiiifaaaan.... Du ljuger för mig! Det där är inte sant, det är rent skitsnack! Du snackar ALLTID massa skit! Du är en totalt värdelös kompis - jag vill inte ha mer med dig att göra!
Badrumsvågen; Nämen lugna ner dig lite nu va - det är väl inte MITT fel att du frossat som en idiot hela sommaren...
Jag; SÅ mycket har jag inte frossat! Du är elak, dum och orättvis! Som vanligt!
Badrumsvågen; *stöööööön* Kan du kliva av nu? Du känns lite... tung...
Så.
Nån som vill ha en badrumsvåg? Jag känner att vi har gjort vårt tillsammans...
Badrumsvågen; Åh... hej... *gäsp* Jaha... Ja, vänta då, vet inte om jag har batteri så jag orkar...
Jag; Lugnt, jag lyfter och sätter ner dig några gånger så du kommer igång, okej?
Badrumsvågen; Suck... Jaja...
Jag; Ah, kanon ju! Du funkar som du ska! Okej om jag kliver på nu?
Badrumsvågen; App app app - vänta lite! Är du säker på att du vill göra det här? Jag är trött på dina gap och skrik, du skyller alltid allting på mig om du är missnöjd...
Jag; Joooo men det vill jag! Jag var ju ganska tillfreds innan sommaren, så farligt är det nog inte... tror jag...
Badrumsvågen; Ja, jag vill bara försäkra mig om att du är i mental balans och att du vet vad det innebär. Orkar inte med några depressioner där du ska kliva av och på mig tre gånger om dagen och hålla på - jag är gammal och trött!
Jag; Men sluta gnäll nu, jag vill bara kolla säger jag ju! Mycket mat, godis och vin förvisso meeeeeen äh - jag tror inte det är helt åt skogen i alla fall. Lite klämmiga kläder som sagt men jag måste ju veta hur mycket jag ska jobba bort av klämmet...
Badrumsvågen; Hm... mmm... jaja, okej okej... Kliv på.
Jag gör så och vågen funderar och tänker medan den bläddrar mellan ett antal - stort antal - digitala siffror.
Jag; Nääää... nääää fiiiifaaaan.... Du ljuger för mig! Det där är inte sant, det är rent skitsnack! Du snackar ALLTID massa skit! Du är en totalt värdelös kompis - jag vill inte ha mer med dig att göra!
Badrumsvågen; Nämen lugna ner dig lite nu va - det är väl inte MITT fel att du frossat som en idiot hela sommaren...
Jag; SÅ mycket har jag inte frossat! Du är elak, dum och orättvis! Som vanligt!
Badrumsvågen; *stöööööön* Kan du kliva av nu? Du känns lite... tung...
Så.
Nån som vill ha en badrumsvåg? Jag känner att vi har gjort vårt tillsammans...
onsdag 4 september 2013
Luft luren!
Har ägnat dagen - eller en del av den - till att vidga mina vyer, flytta fram min horisont och skaffat mig helt nya erfarenheter! Personligt utvecklat mig själv. Eller nåt...
Jag har varit på a r b e t s f ö r m e d l i n g e n!!
Ett minst sagt spännande projekt vill jag lova! (Hm, många utropstecken här....)
Min situation är lite speciell - jag är uppsagd från mitt jobb eftersom det har gått i konkurs. Jag har uppsägningstid fram till nånstans i november. Fr o m 1 november har jag dock ett nytt jobb. Men fram till dess uppbär jag statlig lönegaranti. För att få denna lönegaranti måste jag bevisa under eder och sanningsförsäkran att jag inte har något jobb utan står till arbetsmarknadens förfogande. Vilket jag ju gör fram till november. Alltså måste jag skriva in mig på arbetsförmedlingen. Jag ska inte stämpla, jag behöver i dagsläget inga åtgärdspaket (om det inte innefattar ett nytt jobb fr o m ungefär i morgon fram till sista oktober), och jag är i egentlig mening fortfarande anställd, även om jag är arbetsbefriad.
Rörigt? Mhm...
Hur som helst - jag måste registrera in mig på AF som arbetssökande. Sagt och gjort. Ägnade förmiddagen åt att fylla i alla behövliga uppgifter på nätet bara för att, när jag väl var klar, få veta att jag inte skulle tro att jag var "registrerad som arbetssökande" bara för det, jag var tvungen att komma dit också. Och prata med en handläggare. Japp.
Så jag körde dit, parkerade, öppnade dörren och klev in... i ett fullkomligt dödstyst, folktomt litet rum med en stor skylt; "Lyft på luren så får du tala med en arbetsförmedlare". Vår arbetsförmedling hör nämligen till kategorin "obemannad arbetsförmedling", d v s där jobbar inte en käft. Där stod tre stolar på rad utmed en vägg, ett bord med stolar en bit bort och en bokylla på väggen med broschyrer... Hade jag haft minsta tendens till depression hade jag förmodligen fått lägga mig på bordet och inte kommit därifrån igen.
Nåväl, jag skulle alltså lyfta på luren. I ett hörn stod en telefon, jag förutsatte att det var den luren så jag lyfte den helt enkelt. Det tutade lite och en automatisk röst meddelade att jag skulle knappa in mitt personnummer, tio siffror, och avsluta med fyrkant. Hade jag inget personnummer skulle jag trycka fyrkant. Nu HAR jag ett så jag tryckte in det... Rösten återkom och meddelade att jag kunde få min köplats meddelade via SMS om jag angav mitt mobilnummer?!? Jag undrade ett slag över om det var bra eller dåligt men insåg inte vitsen med det över huvudtaget så jag hoppade över den biten.
Sen kom en trevlig karl, en RIKTIG människa (tror jag, det lät så) och jag förklarade mitt ärende - jag behövde rega mig som arbetssökande fast jag skulle inte stämpla eller så, och jag blev inte arbetslös på riktigt förrän en bit in i november och då hade jag redan fått nytt jobb...
För mig framstår jag som rena drömmen för en arbetsförmedlare. Hon är arbetssökande men vi behöver inte jobba ihjäl oss för hennes skull, hon har fått nytt jobb, hon behöver bara något slags intyg.
Arbetsförmedlingen ser mig inte riktigt lika drömlik. För min kategori FINNS liksom inte...
Den trevliga karln upplyste mig om att jag skulle få en kölapp ur automaten som stod bredvid telefonen och när mitt könummer syntes ovanför en dörr bredvid skulle jag gå in där och tala med en arbetsförmedlare. Genom en bildruta. Okej okej...
Jag satte mig ner och väntade. Det var nån i rummet och på skylten stod 04. Jag hade plats 05. Tre minuter senare kom personen i rummet ut och gick. Jag var ensam kvar i hela världen. Arbetsförmedlingsvärlden. Den tysta, tomma och innehållslösa. Jag satt kvar på min stol, tänkte på livet och surfade på min telefon. Jag kollade platsbanken, ringde en vän, funderade på om jag skulle hyra mig ett hus eller inte och kände att jag var lite hungrig. Sen gäspade jag och kollade på klockan - 45 minuter hade gått sedan min lapp spottades ut...
Någonstans förnam jag känslan av ovärdighet. Att min tid betraktades så otroligt värdelös. Är det för att jag söker jobb? I alla andra sammanhang är tid en värdefull vara som alla försöker värna vart man än kommer men där?
Att sitta totally alone i ett minst sagt astråkigt utrymme och vänta på att få komma in i ett lika tomt rum med en liten, liten TV-apparat kändes som någon form av straffkommendering.
Nu blev det ju då äntligen 05 ovanför dörren och jag gick in. På den lilla bildskärmen syntes en kille som såg ut att vara yngre än min son. Han hade headset och ett blått draperi bakom sig. När han tittade in i sin monitor, var han nu befann sig, såg han inte mig i ögonen utan nedåt i TV-rutan. Hur jag än gjorde kunde jag alltså inte ens få ögonkontakt.
Han var förvisso utomordentligt trevlig och till en början otroooooligt korrekt, men det tog jag snabbt ur honom, moahahaaaaa....
Jag förklarade mitt fall en gång till och han kunde inte så mycket om statlig lönegaranti så han fick plugga lite på sin bildskärm medan jag trummade i bordsskivan...
Sen drog han alla regler, alla måsten, alla förutsättningar jag måste uppfylla varefter han punkt för punkt läste upp för mig vad jag redan fyllt i via nätet på förmiddagen. Sen ville han se mitt körkort varvid jag såg aningen förvirrad ut tills jag fattade att jag skulle hålla upp det framför den lilla TV:n. Jag gjorde det och började gapskratta! "Fatta hur fånigt detta äääääääär" skrattade jag och kille kunde inte hålla sig, han föll igenom den korrekta fasaden och hans vattenkammade lugg ramlade ner framför ena ögat. Han skrattade. Nästan.
"Du måste komma närmare" sa han och jag lutade mig mot skärmen, blinkade åt honom och undrade om det var bättre så.
Sen fick jag ytterligare instruktioner och fick veta att jag skulle kallas till ett möte för vidare åtgärdsplanering i slutet av oktober. "I slutet av oktober? Jamen jag börjar ju mitt nya jobb i november, det behövs väl inget möte i slutet av oktober då?"
Jo, det behövdes visst. Och kunde jag inte komma skulle jag ringa... Sure sure.
"Ska jag matcha dig mot lediga jobb nu?" frågade han.
"Tja, om du har nåt i bakfickan från i morgon till sista oktober så gör det!" flinade jag.
Det hade han inte.
Sen rasade hans datasystem ner och han blev alldeles svettig och nervös och förberedde mig på att han kunde försvinna från skärmen och jag lugnade honom och sa att jag lovade sitta kvar där i så fall tills han kom tillbaka...
Jag är registrerad på arbetsförmedlingen som arbetssökande med anställning och nytt jobb fr o m november, d v s innan min nuvarande anställning ens är slut.
Jag ska inte stämpla, så om jag nu inte kommer på åtgärdsmötet i Kalmar i slutet på oktober så lär jag ju inte bli avstängd från a-kassan i alla fall.
Och om nån har ett litet jobb åt mig fram till sista oktober så tar jag det! För jag står i alla fall till arbetsmarknadens förfogande med hull och hår.
Men får jag önska något så vill jag gärna ha ett jobb där jag träffar människor. Riktiga människor.
För det där systemet var nog bland det fånigaste jag varit med om.
Jag har varit på a r b e t s f ö r m e d l i n g e n!!
Ett minst sagt spännande projekt vill jag lova! (Hm, många utropstecken här....)
Min situation är lite speciell - jag är uppsagd från mitt jobb eftersom det har gått i konkurs. Jag har uppsägningstid fram till nånstans i november. Fr o m 1 november har jag dock ett nytt jobb. Men fram till dess uppbär jag statlig lönegaranti. För att få denna lönegaranti måste jag bevisa under eder och sanningsförsäkran att jag inte har något jobb utan står till arbetsmarknadens förfogande. Vilket jag ju gör fram till november. Alltså måste jag skriva in mig på arbetsförmedlingen. Jag ska inte stämpla, jag behöver i dagsläget inga åtgärdspaket (om det inte innefattar ett nytt jobb fr o m ungefär i morgon fram till sista oktober), och jag är i egentlig mening fortfarande anställd, även om jag är arbetsbefriad.
Rörigt? Mhm...
Hur som helst - jag måste registrera in mig på AF som arbetssökande. Sagt och gjort. Ägnade förmiddagen åt att fylla i alla behövliga uppgifter på nätet bara för att, när jag väl var klar, få veta att jag inte skulle tro att jag var "registrerad som arbetssökande" bara för det, jag var tvungen att komma dit också. Och prata med en handläggare. Japp.
Så jag körde dit, parkerade, öppnade dörren och klev in... i ett fullkomligt dödstyst, folktomt litet rum med en stor skylt; "Lyft på luren så får du tala med en arbetsförmedlare". Vår arbetsförmedling hör nämligen till kategorin "obemannad arbetsförmedling", d v s där jobbar inte en käft. Där stod tre stolar på rad utmed en vägg, ett bord med stolar en bit bort och en bokylla på väggen med broschyrer... Hade jag haft minsta tendens till depression hade jag förmodligen fått lägga mig på bordet och inte kommit därifrån igen.
Nåväl, jag skulle alltså lyfta på luren. I ett hörn stod en telefon, jag förutsatte att det var den luren så jag lyfte den helt enkelt. Det tutade lite och en automatisk röst meddelade att jag skulle knappa in mitt personnummer, tio siffror, och avsluta med fyrkant. Hade jag inget personnummer skulle jag trycka fyrkant. Nu HAR jag ett så jag tryckte in det... Rösten återkom och meddelade att jag kunde få min köplats meddelade via SMS om jag angav mitt mobilnummer?!? Jag undrade ett slag över om det var bra eller dåligt men insåg inte vitsen med det över huvudtaget så jag hoppade över den biten.
Sen kom en trevlig karl, en RIKTIG människa (tror jag, det lät så) och jag förklarade mitt ärende - jag behövde rega mig som arbetssökande fast jag skulle inte stämpla eller så, och jag blev inte arbetslös på riktigt förrän en bit in i november och då hade jag redan fått nytt jobb...
För mig framstår jag som rena drömmen för en arbetsförmedlare. Hon är arbetssökande men vi behöver inte jobba ihjäl oss för hennes skull, hon har fått nytt jobb, hon behöver bara något slags intyg.
Arbetsförmedlingen ser mig inte riktigt lika drömlik. För min kategori FINNS liksom inte...
Den trevliga karln upplyste mig om att jag skulle få en kölapp ur automaten som stod bredvid telefonen och när mitt könummer syntes ovanför en dörr bredvid skulle jag gå in där och tala med en arbetsförmedlare. Genom en bildruta. Okej okej...
Jag satte mig ner och väntade. Det var nån i rummet och på skylten stod 04. Jag hade plats 05. Tre minuter senare kom personen i rummet ut och gick. Jag var ensam kvar i hela världen. Arbetsförmedlingsvärlden. Den tysta, tomma och innehållslösa. Jag satt kvar på min stol, tänkte på livet och surfade på min telefon. Jag kollade platsbanken, ringde en vän, funderade på om jag skulle hyra mig ett hus eller inte och kände att jag var lite hungrig. Sen gäspade jag och kollade på klockan - 45 minuter hade gått sedan min lapp spottades ut...
Någonstans förnam jag känslan av ovärdighet. Att min tid betraktades så otroligt värdelös. Är det för att jag söker jobb? I alla andra sammanhang är tid en värdefull vara som alla försöker värna vart man än kommer men där?
Att sitta totally alone i ett minst sagt astråkigt utrymme och vänta på att få komma in i ett lika tomt rum med en liten, liten TV-apparat kändes som någon form av straffkommendering.
Nu blev det ju då äntligen 05 ovanför dörren och jag gick in. På den lilla bildskärmen syntes en kille som såg ut att vara yngre än min son. Han hade headset och ett blått draperi bakom sig. När han tittade in i sin monitor, var han nu befann sig, såg han inte mig i ögonen utan nedåt i TV-rutan. Hur jag än gjorde kunde jag alltså inte ens få ögonkontakt.
Han var förvisso utomordentligt trevlig och till en början otroooooligt korrekt, men det tog jag snabbt ur honom, moahahaaaaa....
Jag förklarade mitt fall en gång till och han kunde inte så mycket om statlig lönegaranti så han fick plugga lite på sin bildskärm medan jag trummade i bordsskivan...
Sen drog han alla regler, alla måsten, alla förutsättningar jag måste uppfylla varefter han punkt för punkt läste upp för mig vad jag redan fyllt i via nätet på förmiddagen. Sen ville han se mitt körkort varvid jag såg aningen förvirrad ut tills jag fattade att jag skulle hålla upp det framför den lilla TV:n. Jag gjorde det och började gapskratta! "Fatta hur fånigt detta äääääääär" skrattade jag och kille kunde inte hålla sig, han föll igenom den korrekta fasaden och hans vattenkammade lugg ramlade ner framför ena ögat. Han skrattade. Nästan.
"Du måste komma närmare" sa han och jag lutade mig mot skärmen, blinkade åt honom och undrade om det var bättre så.
Sen fick jag ytterligare instruktioner och fick veta att jag skulle kallas till ett möte för vidare åtgärdsplanering i slutet av oktober. "I slutet av oktober? Jamen jag börjar ju mitt nya jobb i november, det behövs väl inget möte i slutet av oktober då?"
Jo, det behövdes visst. Och kunde jag inte komma skulle jag ringa... Sure sure.
"Ska jag matcha dig mot lediga jobb nu?" frågade han.
"Tja, om du har nåt i bakfickan från i morgon till sista oktober så gör det!" flinade jag.
Det hade han inte.
Sen rasade hans datasystem ner och han blev alldeles svettig och nervös och förberedde mig på att han kunde försvinna från skärmen och jag lugnade honom och sa att jag lovade sitta kvar där i så fall tills han kom tillbaka...
Jag är registrerad på arbetsförmedlingen som arbetssökande med anställning och nytt jobb fr o m november, d v s innan min nuvarande anställning ens är slut.
Jag ska inte stämpla, så om jag nu inte kommer på åtgärdsmötet i Kalmar i slutet på oktober så lär jag ju inte bli avstängd från a-kassan i alla fall.
Och om nån har ett litet jobb åt mig fram till sista oktober så tar jag det! För jag står i alla fall till arbetsmarknadens förfogande med hull och hår.
Men får jag önska något så vill jag gärna ha ett jobb där jag träffar människor. Riktiga människor.
För det där systemet var nog bland det fånigaste jag varit med om.
tisdag 3 september 2013
Röda ladugårdar
För ett tag sedan fick Fru Avensis två nya däck. Igår skulle hon få två till. Jag skulle alltså köra till samma ställe jag var för typ tio dagar sedan - en bilverkstad i en röd lada i skogen.
Innan första däckbytet tänkte jag reka terrängen lite eftersom jag inte visste var verkstaden låg. Jag körde dit nån dag innan, snurrade runt och hittade ingen verkstad alls, jag råkade köra höger istället för vänster. Hamnade på en grusväg med två hjulspår där inga hjul verkade ha snurrat sedan Dacke var ute och levde om. Kändes inte som vägen till en verkstad där mängder av bilar kör hela tiden...
Ringde killen med verkstaden och fick en vägbeskrivning till vänster istället så när det var dags hittade jag direkt. Hur enkelt som helst. Stooooor skylt på väggen med företagsnamn och allt...
Jag kan ha sinne för detaljer, dock inte stora detaljer såsom byggnader, ladugårdar och sånt. Det är liksom inget jag lägger på minnet, noterar eller reflekterar över alla gånger.
Så.
Jag lastade in hunden och storsonen i bilen med avsikt att släpa med dem på en promenad i omgivningarna medan däckbytet pågick. Glad i hågen svängde jag vänster och se där - upp på gårdsplan! Konstaterade att killen med verkstaden inte kommit ännu för dörren var stängd men jag lastade ur hund och son och sa glatt att "han kommer snart". Hunden sprang runt ett par varv och sonen och jag stod där, snyggt lutade mot bilen och väntade. Jag tittade mig omkring lite.
Väldans snygg gårdsplan för att vara framför en verkstad faktiskt! En liten röd bil stod inkörd i en carport i änden, en kärra med ved stod parkerad i ett hörn... Ett stort rött uthus till vänster och en stor lada till höger, precis som förra gången. Men... Bakom uthuset låg ett boningshus. "Jobbigt med boningshus så nära en verkstad med massa bilar som kör" tänkte jag.
Kollade ett tag till innan jag väste till sonen; "Hoppa in i bilen igen. Vi är på fel ställe..."
Ibland upplever jag att min stora son brister i respekt för mig, hans egen mamma. Ibland kan jag tycka att han tar i onödigt mycket när han framför sin kritik. Ibland känner jag att han inte är så snäll som han var när han var liten.
Ibland önskar jag att jag var bättre på att lägga märke till detaljer såsom ladugårdar, hus och skyskrapor. Framför allt med tanke på att ladugården jag skulle till var en helt annan modell, sort och storlek än den jag parkerade framför. Vid närmare granskning ÄR det inte ens en ladugård...
Och kanske, som storsonen uttryckte det, kanske kunde avsaknaden av en gigantiskt stor skylt med texten "Kulebo Bil & Maskin" givit mig en hint om att något var fel.
Verkstaden låg bakom den felande ladugården. Jag hittade den.
Storsonen säger att han aldrig vill följa med mig nånstans igen. "Att stanna på en gårdsplan, släppa ut hunden som kissar på fjorton ställen och sen lasta in oss och köra känns inte okej" menar han.
Han är en känslig typ.
Innan första däckbytet tänkte jag reka terrängen lite eftersom jag inte visste var verkstaden låg. Jag körde dit nån dag innan, snurrade runt och hittade ingen verkstad alls, jag råkade köra höger istället för vänster. Hamnade på en grusväg med två hjulspår där inga hjul verkade ha snurrat sedan Dacke var ute och levde om. Kändes inte som vägen till en verkstad där mängder av bilar kör hela tiden...
Ringde killen med verkstaden och fick en vägbeskrivning till vänster istället så när det var dags hittade jag direkt. Hur enkelt som helst. Stooooor skylt på väggen med företagsnamn och allt...
Jag kan ha sinne för detaljer, dock inte stora detaljer såsom byggnader, ladugårdar och sånt. Det är liksom inget jag lägger på minnet, noterar eller reflekterar över alla gånger.
Så.
Jag lastade in hunden och storsonen i bilen med avsikt att släpa med dem på en promenad i omgivningarna medan däckbytet pågick. Glad i hågen svängde jag vänster och se där - upp på gårdsplan! Konstaterade att killen med verkstaden inte kommit ännu för dörren var stängd men jag lastade ur hund och son och sa glatt att "han kommer snart". Hunden sprang runt ett par varv och sonen och jag stod där, snyggt lutade mot bilen och väntade. Jag tittade mig omkring lite.
Väldans snygg gårdsplan för att vara framför en verkstad faktiskt! En liten röd bil stod inkörd i en carport i änden, en kärra med ved stod parkerad i ett hörn... Ett stort rött uthus till vänster och en stor lada till höger, precis som förra gången. Men... Bakom uthuset låg ett boningshus. "Jobbigt med boningshus så nära en verkstad med massa bilar som kör" tänkte jag.
Kollade ett tag till innan jag väste till sonen; "Hoppa in i bilen igen. Vi är på fel ställe..."
Ibland upplever jag att min stora son brister i respekt för mig, hans egen mamma. Ibland kan jag tycka att han tar i onödigt mycket när han framför sin kritik. Ibland känner jag att han inte är så snäll som han var när han var liten.
Ibland önskar jag att jag var bättre på att lägga märke till detaljer såsom ladugårdar, hus och skyskrapor. Framför allt med tanke på att ladugården jag skulle till var en helt annan modell, sort och storlek än den jag parkerade framför. Vid närmare granskning ÄR det inte ens en ladugård...
Och kanske, som storsonen uttryckte det, kanske kunde avsaknaden av en gigantiskt stor skylt med texten "Kulebo Bil & Maskin" givit mig en hint om att något var fel.
Verkstaden låg bakom den felande ladugården. Jag hittade den.
Storsonen säger att han aldrig vill följa med mig nånstans igen. "Att stanna på en gårdsplan, släppa ut hunden som kissar på fjorton ställen och sen lasta in oss och köra känns inte okej" menar han.
Han är en känslig typ.
måndag 2 september 2013
Obarmhärtiga verkligheter
Tisdag. Och igår var det måndag. Första måndagen efter en ljuvligt, underbar semestervecka... Fett opepp, skulle man kunna säga för att uttrycka det hela milt.
Snuvig är jag till råga på allt. Ni vet, nyser och håller på. Mindre än en vecka sedan jag badade i havet på Norra Öland och nu... eldar jag i kakelugnen och försöker att inte tänka på att det kliar i halsen.
Den fantastiska semesterveckan avrundandes med ett besök av min bästaste vän från gymnasietiden, minst 12 år sedan vi sågs sist. Bättre avslut kunde jag inte önska mig.
Men som sagt - åter i verkligheten, den kommer ifatt hur fort man än springer. Och som bekant är jag inte så glad för att springa så jag får helt enkelt inse fakta och dagdrömma om semestern medan världen kräver sitt.
Det första, stora världsproblemet jag måste lösa är att införskaffa en säng. Jag köpte ju en bäddsoffa av bättre kvalisort när jag flyttade, men bättre kvalisort är en definitionsfråga. IKEA hävdade att det VAR en bättre modell för permanent sovnyttjande, jag håller inte med. Den knarrar. Knarrar - det var ett understatement. Den SKRIKER i protest så fort man andas lite för tungt. SKRRRRIIIIIKGNIIIISSELVRÅÅÅÅLKLIIVUUUUUUUR säger den. Sen antar den formen av en hängmatta i sitt desperata försök att kasta ut mig.
Mitt nattsömn är inte vad den har varit.
Alltså - en säng.
Nästa, i det närmaste oöverstigliga hinder - VAR ska jag ställa en säng??? Som alla vet vid det här laget valde jag två rum och kök med kakelugn istället för tre rum och kök utan kakelugn. Sovrummet är upptaget av en obstinat tioåring som vägrar tänka tanken på att flytta till något större. "Jag trivs HÄR mamma, jag VILL inte bo nån annanstans!!"
Mhm...
Efter mycket mätande och tänkande och i klokt brainstormande med min goda vän i lördags insåg jag att jag kan mula in en 120-säng i vardagsrummet. Det blir trångt men det funkar. Beslut fattades och sänginventering påbörjades.
Ni kanske redan vet vad jag inte visste men blev smärtsamt välinformerad om ganska snabbt? 120-sängar är i princip ett minne blott... Nu pratar vi sängramar. Madrasser finns i 120 men tydligen ska man numera bara ha dem på golvet, eventuellt med fyra fula ben under. Jupp. IKEA har 90, 160 och 180 breda sängramar. De ställen som har den goda smaken att fortfarande saluföra det mått jag behöver erbjuder bara skitfula sängar. Vill inte ha.
Det hela slutade med att jag hade två alternativ - en vit träsäng från Jysk (vilket jag hela tiden haft i huvudet att jag skulle ha) eller en svart metallsäng från min goda vän (vilket jag mycket väl skulle kunna tänka mig att ha också).
Så - svart metallsäng it is och den avhämtas under nästa vecka. Passar bättre ihop med övrig inredning och blir inte lika påtaglig bland bokhyllor och soffa.
Om och när jag någon gång flyttar till ett större boende överlåter jag 120-madrassen till min son och köper mig en vit träsäng 160 bred - tadaaaa! Långsiktigt tänkande - vuxenpoäng på sånt!?
Madrassen planerar jag att införskaffa under den här veckan och därmed förutsätter jag att mitt nya liv med god nattsömn och allt det goda det för med sig infinner sig. Lite bristvara för tillfället, skulle man kunna säga, både sömnen och allt det goda.
För det är tisdag och jag börjar bli förkyld. Skit också.
Snuvig är jag till råga på allt. Ni vet, nyser och håller på. Mindre än en vecka sedan jag badade i havet på Norra Öland och nu... eldar jag i kakelugnen och försöker att inte tänka på att det kliar i halsen.
Den fantastiska semesterveckan avrundandes med ett besök av min bästaste vän från gymnasietiden, minst 12 år sedan vi sågs sist. Bättre avslut kunde jag inte önska mig.
Men som sagt - åter i verkligheten, den kommer ifatt hur fort man än springer. Och som bekant är jag inte så glad för att springa så jag får helt enkelt inse fakta och dagdrömma om semestern medan världen kräver sitt.
Det första, stora världsproblemet jag måste lösa är att införskaffa en säng. Jag köpte ju en bäddsoffa av bättre kvalisort när jag flyttade, men bättre kvalisort är en definitionsfråga. IKEA hävdade att det VAR en bättre modell för permanent sovnyttjande, jag håller inte med. Den knarrar. Knarrar - det var ett understatement. Den SKRIKER i protest så fort man andas lite för tungt. SKRRRRIIIIIKGNIIIISSELVRÅÅÅÅLKLIIVUUUUUUUR säger den. Sen antar den formen av en hängmatta i sitt desperata försök att kasta ut mig.
Mitt nattsömn är inte vad den har varit.
Alltså - en säng.
Nästa, i det närmaste oöverstigliga hinder - VAR ska jag ställa en säng??? Som alla vet vid det här laget valde jag två rum och kök med kakelugn istället för tre rum och kök utan kakelugn. Sovrummet är upptaget av en obstinat tioåring som vägrar tänka tanken på att flytta till något större. "Jag trivs HÄR mamma, jag VILL inte bo nån annanstans!!"
Mhm...
Efter mycket mätande och tänkande och i klokt brainstormande med min goda vän i lördags insåg jag att jag kan mula in en 120-säng i vardagsrummet. Det blir trångt men det funkar. Beslut fattades och sänginventering påbörjades.
Ni kanske redan vet vad jag inte visste men blev smärtsamt välinformerad om ganska snabbt? 120-sängar är i princip ett minne blott... Nu pratar vi sängramar. Madrasser finns i 120 men tydligen ska man numera bara ha dem på golvet, eventuellt med fyra fula ben under. Jupp. IKEA har 90, 160 och 180 breda sängramar. De ställen som har den goda smaken att fortfarande saluföra det mått jag behöver erbjuder bara skitfula sängar. Vill inte ha.
Det hela slutade med att jag hade två alternativ - en vit träsäng från Jysk (vilket jag hela tiden haft i huvudet att jag skulle ha) eller en svart metallsäng från min goda vän (vilket jag mycket väl skulle kunna tänka mig att ha också).
Så - svart metallsäng it is och den avhämtas under nästa vecka. Passar bättre ihop med övrig inredning och blir inte lika påtaglig bland bokhyllor och soffa.
Om och när jag någon gång flyttar till ett större boende överlåter jag 120-madrassen till min son och köper mig en vit träsäng 160 bred - tadaaaa! Långsiktigt tänkande - vuxenpoäng på sånt!?
Madrassen planerar jag att införskaffa under den här veckan och därmed förutsätter jag att mitt nya liv med god nattsömn och allt det goda det för med sig infinner sig. Lite bristvara för tillfället, skulle man kunna säga, både sömnen och allt det goda.
För det är tisdag och jag börjar bli förkyld. Skit också.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)