Maror....

Det är ju ett himla springande nu för tiden. Alla springer. Går man ut med hunden så är det bara en tidsfråga när någon kommer flåsande i nacken på en och rusar förbi så man välter av vinddraget.  Hela fäjsbock är fullt med statusuppdateringar i form av springappar som talar om att den och den sprang en mil på en kvart och sånt. Jag har ingen sån app. Den gör ingen nytta här. Men när jag ser alla andras blir jag lika trött som om jag sprungit den där milen själv...

Jag har vänner som springer lopp! Typ med tävlingsnummer på magen och sånt.... Det är sant! Sen lägger de upp bilder på sig själva där de ser ut som fräscha filmstjärnor när de kubbat ett maraton... Livet är inte rättvist - jag som ser död ut bara genom att gå ut till bilen.

Alla håller på och tränar i nåt hälsosamt syfte och frågar mig om jag ska med! Det är s k "motionslopp" hit och dit och "hur enkelt som helst, du behöver inte ens springa om du inte vill, du kan gå!"

För mig skulle det vara höjden av pinsamhet, att anmäla mig till en springtävling och gå i mål... Dessutom skulle jag förmodligen inte ens orka det utan ambulans och hjärtstartare.

Nä, springgrejer får nog vara för min del, hur avundsjuk jag än blir på alla som gör det. För avundsjuk blir jag. Jag vill också vara sådär cool och ha appar som säger att jag klarar ett maraton utan att ens behöva vätskepåfyllning.

Å andra sidan har jag en tagg i nyckelringen till gymmet! Undrar om den fortfarande funkar, jag hoppas det - den kostar mig 200 spänn i månaden för att få glänsa där...

Jag orkar bara inte åka och köpa mig ett par träningsskor.

Humor och humör...

Igår var en skitdag, jag tror inte det undgick någon va? Alla förstår ni ju att det kostar på att hänga här, ni får ta det helt enkelt! Dessutom vet ni ju vid det här laget att jag har ett jäkla humör när saker inte funkar...

Idag är det en ganska bra dag och naturligtvis skulle jag aldrig drömma om att missunna er att ta del även av den! Allt handlar ju om balans, det har vi ju konstaterat för länge sedan. Så, alla ni som nu legat sömnlösa för min skull, skickat alla trevliga och vänliga meddelanden och mail och dunkat mig i ryggen - tack! Det hjälpte! Jag är så glad att ni finns <3

Idag har jag haft en fästing på benet, fick bort den utan större bekymmer, (hundens fästingplockare), bara kommit en kvart försent till jobbet (sonen skulle ha gitarr med sig till skolan, höll på att glömma köra dit den), jobbat som en dåre (blivit färdig med ett projekt, tänkte varit klar vid lunch men mailade iväg det sista tio i fyra), stannat och köpt blomfröer (nä, vet inte heller vad jag ska ha dem till men det kändes bra just då) och snart ska jag iväg och språka med en trevlig kompis av yngre format och jag tänker inte ägna mig åt varken jobb, engagemang eller ogjorda grejer - en bra dag helt enkelt.

Och jag har lika mycket att göra som innan men det känns lättare! Varför?

Inatt sov jag i sju timmar utan avbrott... Har inte hänt sen jag var liten tror jag! Idag har jag faktiskt tagit mig tid att ä t a! Tänk vad livet blir enklare när blodsockerhalten inte sjunker lägre än knähöjd. Förvisso tog det en halvtimme dyrbar arbetstid men jag bestämde mig för att inte ha någon djupare ångest över det.

Dessutom är det bara ett dygn kvar till imorgon kväll... och dit längtar jag särskilt mycket... ;)

Så, håll kvar den här positiva känslan nu! Imorgon kan det vara en ny skitdag och då vet ni att tonen blir en annan...

 

Och här lägger jag nu upp en totalt meningslös bild som inte har nånting med saken att göra men jag tog den förra sommaren och jag vet inte vad jag ska HA den till!

Mycket nu...

Det är lite för mycket av det mesta just nu. Utom sömn då - där är det alldeles för lite. Jag kan bara inte sova! Jag somnar förvisso - och vaknar och vaknar och vaknar...

Det är för mycket jobb, för mycket engagemang som inte hinns med och för mycket bollar som trillar ner hela tiden. Jag märker inte ens när de trillar...

Hela tiden fylls det på med nya bollar! Chefen ringde idag när jag var i affären och på 30 sekunder insåg jag att jag har ytterligare ett akut veckojobb framför mig - jag som inte ens hunnit med det som skulle gjorts för två veckor sedan.

För första gången upplevde jag känslan av hjärtklappning och svindel och var nära att börja stortjuta mitt i affären.

Det har varit en slitig process sista månaden och nu börjar den komma ifatt någonstans. Verkligheten liksom. Allt som jag inte hunnit göra fast jag borde.

Hela tiden tycker jag att det är mitt fel. Att jag levererar för dåligt. Att allt tar för lång tid. Att jag jobbar för lite. Att jag är totalt värdelös som inte hinner och kan.

Fast mer och mer börjar jag undra om det inte är så att jag faktiskt inte SKA hinna med allt som ligger i mitt knä. Att det kanske är mer än vad som är rimligt egentligen. "Ska jag anställa en till?" undrar chefen. "Behöver du hjälp?"

Och jag ser framför mig hur jag ska ägna timvis av min tid åt att lära upp en till... Pest eller kolera.

Jag jobbar inte heltid. Jag jobbar 6,5 timme om dagen. Måhända måste jag börja där? Det känns väl inte optimalt som ensamstående förälder kanske...

Idag är en riktigt skitdag på alla håll och kanter. Nu har jag gnällt av mig - kanske blir den bättre...
Jag hoppas det för just nu vill jag bara sparka på nån. Hunden ligger risigt till...

På onsdag nästa vecka ska jag vara ledig. Må både bokföring, redovisning och fakturor brinna upp - jag ska hämta storsonen som kommer med tåget från Norrland.
Hoppas jag blivit snäll till dess.

Liggandet...

Det har genomförts en gigantisk undersökning som räknat fram hur mycket - eller lite - vi ligger med varandra nu för tiden.

Bortsett från att jag är fascinerad över att undersökningen gjorts alls är jag minst lika fascinerad över vilken jättegrej resultatet blev - det har ventilerats i TV, radio, press och vid fika- och köksbord överallt. 3,8 gånger i månaden är tydligen ett "dåligt" resultat - sämre än på 60-talet. Och nu pratas det hej vilt om varför vi inte ligger mer.

Jag hörde någon radiopratare som t o m undrade om det kunde bero på att vi är fulare nu än på 60-talet...

Egentligen förstår jag inte varför man ens ägnar tid och resurser åt en sådan undersökning alls - det finns väl betydligt viktigare saker att analysera än hur ofta vi får ligga. Prova varför ungdomar inte orkar med sin vardag utan lyckopiller, varför självmordsstatistiken ökar och varför det mentala hälsotillståndet i landet inte är på topp istället. Kunde varit lite intressant. Jomen jag vet, man undersöker sånt också, men vad händer efter sådana undersökningar?

Det konstateras att samhällsklimatet är uruselt och - sen då?

Allt det här hänger ju ihop.

Sedan 60-talet har vi aktivt arbetat för en utveckling som landat i ett samhälle där vi bara "finns". Det är inte längre människor som styr levandet, det är teknik, yta och prestationskrav. Vi är hänvisade till att leva i en tekniskt uppbyggd låssasvärld som inte finns där ena delen skall jobba ihjäl sig för att klara att leva upp till kraven som en sådan värld ställer, den andra delen får inget jobb alls och stängs ute. Människor står inte längre i fokus, allt handlar om hur man på enklaste, smidigaste vis skall kunna fångas och plockas upp i den här världen utan att hinna tänka och ifrågasätta. Vi mår inte bra! Hur svårt ska det vara att förstå en så enkel sak?

Generaliserar lite här men ni hänger med i grundtanken.

Tidningarna ägnar hälften av sina websidor åt att berätta för oss om hur vi ska se ut, hur vi ska hålla gnistan tänd i våra förhållanden och hur viktigt det är att vi ligger med varandra. Energin och tiden som går åt att bara läsa rubrikerna motsvarar förmodligen ett halvt ligg. När man läst ingressen inser man snabbt att man varken orkar, vill eller kan leva upp till allt som förväntas och att man glömt i vilken låda raffset och stayups ligger, slår igen datorn och värmer en micromiddag istället... Äta är trots allt ett behov vi tillfredsställer, även om vi inte gör det heller med någon vidare kvalitet. Småbarnsföräldrar som har svårt att få tid åt varandra uppmanas till "Bolibompa-sex". Det betyder att man sätter barnen framför barnprogrammen och smyger ut i tvättstugan... Plötsligt blir Bolibompasignaturen något ångestframkallande - makaronerna kokar på spisen, det piper i mobilen, maillådan plingar och dagens post är inte ens öppnad och om en halvtimme ska ungar köras till aktiviteter och spinningpasset börjar klokan sjuuuuuuuuu!!!!!!!! Men kom älskling, vi hinner - det är inte snabbmakaroner utan koktid 7-8 minuter?

Vi lever inte i ett ligg-vänligt samhällsklimat. Vi lever i ett samhällsklimat där även liggandet blivit en stressfaktor som uppenbarligen måste hinnas med men som ingen orkar.

Nu vet vi det.

Det är nu det blir intressant - vad ska vi göra åt resultatet?

Kanske stänga av datorer, mobiler och TV, skita i alla goda råd om hur man ska se ut, hur man ska göra och hur man blir och gör en lycklig sängkammarpartner och helt enkelt börja diskutera livskvalitet?

Nä, inte vet jag. Det var bara ett förslag...

Jaha?

...och vart tog den här dagen vägen då?

Jobbajobbajobbajobbajobbajobba, hämtabarnågrejeråhandlaålagamatågöraläxoråfixamatsäckågympakläderågåutmedhundenådiskaå
svarapåmailåringamassafolkåfixa... å nu är dagen slut och jag ska jobba ett pass till... Imorron kanske jag hinner göra det jag skulle gjort idag men inte hann?

Natten har många timmar den med!

Basattnivet.

Målgång....

Jag har ju då under en period räknat massa pöjnts via ett klart välkänd vitnedgångsföretag som tagit hutlöst betalt för att jag ska lyckas gå ner i vikt. Och säga vad man vill om det här företaget och dess metoder men det funkar.

Sista tiden har jag skippat räknandet men hållt mig på rätt sida råmärket ändå.

Nu är jag i mål då, som det så vackert heter. Den målvikt jag satte upp när jag började har hastigt och lustigt uppenbarat sig. Grattis till mig (nämen SITT ner för all del, stående ovationer är så pinsamma... Jaja, tack tack, applåder värmer... absolut... Tusen tack). Sen tycker väl det här företaget att jag borde tappa sisådär 10 kilo till om jag ska tolka deras listor rätt, men där var jag för några år sedan och då trodde alla jag var sjuk och nära döden så jag tror de har fel på listorna.
Det intressanta i sammanhanget är dock att jag är osäker på om jag verkligen gått ner några kilo eller om jag helt enkelt bara möblerat om mig lite och därmed lever i osann förvissning om att så är fallet.

För det jag ville ha kvar försvann - bröst och häck is no more, frid över dess minne - medan bilringarna på magen frodas i bästa välmåga... Asså... Hm. Nånting gick galet här, helt klart.

Så nu efterlyser jag en viktminskningsmetod där man kan punktbanta. "Jag vill tappa fyra kilo bilringar, i första hand på den tredje och fjärde räknat uppifrån, men jag vill samtidigt fördela det som blir över till en C-kupa, helst inte med större omfångsmått än 75, okej? Femte bilringen kan kanske fördelas till baksäte? Övriga michelinringar får ni göra vad ni vill med, bara de försvinner!"

Känns som lite påfyllnad av garderoben plötsligt måste göras. Nämen stackars mig...

 

www.http://webshop.ewaiwalla.se/

 

 

Spegel, spegel...

Av anledningar som är fullkomligt onödiga att gå in på har jag inte längre någon helspegel. Den transformerades inom loppet av några sekunder till fruktansvärt många små, små speglar kan man säga. En miljon eller nåt, den var ganska stor... Sen blev den som sagt bara väldigt många.

Just detta faktum gör att jag - helt apropå ingenting och helt osökt - vill varna alla som eventuellt tänker lika långt som jag. Har man en stor, tung spegel ska den helst inte stå löst på en byrå när små, söta syskonbarn avlägger visit för det kunde slutat precis hur olyckligt som helst. Nu gjorde det inte det, det blev bara sju års olycka. Kunde varit värre! Han kunde fått den i huvudet, exempelvis. Om jag nu hade varit så obotligt korkad så jag hade ställt den så som den inte ska stå alltså... Men sånt skulle jag naturligtvis aldrig göra... *hosthost*

Men i alla fall!

Nu har jag ju då all anledning i världen att införskaffa en annan spegel, en sån som jag egentligen vill ha. Jag tänker gammeldags tavelram modell större med spegelglas alltså. Har kollat på olika sådana hur länge som helst men inte känt att jag egentligen behövt någon.

Nu behöver jag en.

Finns det några?

Nej.

Åffkårs not.

Överväger att plocka ur en gammal tavla jag har ur befintlig ram, måla om den och använda den helt enkelt. Men den blir lite för liten dessvärre...

Så. Om någon snavar över en spegel inramad i smakfull men romantiskt skir ram så paxa den åt mig. Helst vit. Och helst stor. Typ enochtjugo hög och tillräckligt bred för att rymma hela mig. Okej?

Tack.

Typ sån här - fast lite större...

http://inwhite4you.se/speglar/romantisk-spegel-fransk-lantstil.html

Bergochdalbana

"Life is a rollercoaster - just gonna ride it..."  (Ronan Keating).

Jag kan skriva under på det, nu mer än nånsin. Egentligen mår jag fantastiskt bra. Men...

Euforisk happiness landar på en sekund eller två i gruvsvart mörker. Drar paralleller med tonårstidens dagboksskrivande där varannat blad började med "Jag har aaaaaaldrig varit så lycklig" och vartannat med "Jag vill döööööö". Dramaqueen was my second name. Fast nu är det inte vartannat blad utan mer varannan timme...

Det är inget nytt - det är där jag landar när jag tappar kontroll på saker. Fullkomligt normalt för att vara jag, egentligen. Men tidigare har jag åtminstone kunnat planera saker, rita mönster för närmast överskådliga period. De mönster jag försöker rita nu är konturlösa och suddas ut som en transformerad barbafigur så fort jag inbillar mig att jag lyckats.

Jag fattar att det tar tid att landa. Rent teoretiskt fattar jag det. Jag har bara svårt att ta till mig att praktik och teori inte alltid går hand i hand.

Barnveckor som inte blir några barnveckor, kvällar som inte blir som jag trott, ungar som inte reagerar eller agerar som jag förväntar mig - frustrerande och intressant. Frågeställningar jag aldrig hört, problem jag aldrig kunnat förutse och kärlek jag inte trodde fanns... Allt i en salig röra. Jag saknar att inte ha mina barn omkring mig, alla tre på en gång. Det visste jag att jag skulle göra, ändå blir det ibland så påtagligt. Det går i vågor. Att förhålla sig till människor runt omkring som inte vet hur att förhålla sig till mig har också varit mentalt pressande, även om den biten faktiskt börjar arta sig riktigt bra.

Det handlar om att ge sig hän när det är bra och lösa alla andra knutar så smidigt som möjligt. Det är lite så jag jobbar för närvarande.

Jag är bara så infernaliskt trött... Vad jag längtar mest efter just nu är att få sova en hel natt utan avbrott och slippa vakna innan gryningen.

Lycklig, lessen och trött? Det är nog ungefär där jag är. Åtminstone idag. Åtminstone just nu. Hur det är om en timme vet jag inte.

Life is a rollercoaster...

Å annars är allt...

...precis som vanligt...

På jobbet har vi tillgång till frukt. Ni vet - bananer, äpplen och apelsiner och sånt... Tydligen är inte just frukt det som är mest gångbart bland alla våra hantverkare, så skålarna töms inte i samma takt som frukten skiftar färg och form alla gånger. Fenomenet hade förmodligen inte uppstått om det varit godis i skålarna, förvånande med tanke på att frukt är godis? (Hahaha - jag säger ju att så inte är fallet).

Nåväl.

Bananerna har alltmer övergått till chokladfärgade skapelser, varför jag såg min chans att faktiskt få göra ett outplånligt intryck hos folk genom att baka banankakor och ta med till fikarummet. Eller, om jag ska vara helt ärlig; någon la fram det som ett tänkbart scenario varvid jag skrattade högt och rått.

Så jag åkte till affären och köpte alla övriga ingredienser och en halv grillad kyckling (jag orkar fortfarande inte laga mat...).

Jag slängde in kassen i bagaget på bilen, tog sonen i handen och gick till frisören (halleluja moment). Det tog ett tag för henne att ta sig igenom hans årsgamla utväxt men bra blev det.

Tillbaka i bilen insåg jag att jag inte alltid tänker så långt som jag borde; som på att en hund i en bil med en grillad kyckling borde sluta med att bara en av de båda finns kvar efter en halvtimme... När jag gick låg hunden i baksätet. När jag kom tillbaka låg hon i bagaget. Väl insmord i resterna av en halv, grillad kyckling. Precis som resten av bilen...

Jag kunde inte gärna strypa hunden då och där på en parkering full med folk, även om det hade känts ganska bra under ett kort ögonblick. Nä, det var inte hennes fel - hon är en hund, en hund som får en halv grillad kyckling serverad i bagaget på en bil gör sånt. Men jag var hungrig och jag hade haft en jefligt jobbig dag - sånt påverkar mitt humör.

"Vad ska du nu äta mamma" frågade sonen oroligt.
"Grillad hund..." väste jag sammanbitet. Men tyst, så han inte hörde mig...

När jag kom hem och tänkte baka de jefla banankakor hade jag glömt bananerna på jobbet.

Man kan väl säga att vissa saker i livet förändras inte bara för att man vänder upp och ner på det..?

Nya rutiner...

Eftersom min värld inte längre består av en slottspark till trädgård (nä, det hade jag inte innan heller men nästan) funkar det inte att bara öppna dörren och släppa ut hunden på mornarna. Nä, numera måste jag klä på mig, koppla hunden och gå ut. Med henne. På promenad... Klockan mitt-i-natten runt sju. Inte för att hon kräver utgång klockan sju, därtill är hon alltför morgontrött, men det är då jag fått den osmakliga vanan att vakna numera. Senast.

Sen får man göra om den där promenaden flera gånger om dagen. Jag börjar bli rädd att jag totalt tappat mitt rätta jag och att det ska jämställas med någon form av motion. Hemska tanke...

Jag jobbar rätt hårt på att försöka lära Lillfisen att man inte får eller kan stå i duschen i en halvtimme med vattnet på varmast möjliga bara för att det är skönt. Numer funkar det inte längre att slänga in en extra vedpinne i pannan och vattnet kommer inte ur egen brunn, om man säger så.

Lillfisen lever lite som när vi är på semester. Han glömmer alla regler som finns och ägnar huvuddelen av dagarna åt att vara ute och cykla med sina kompisar.

"Du måste stänga av TV och dator när du går ut, släcka lampor, plocka undan efter dig och inte ställa skorna mitt i hallen" säger jag.

"Jahaaaaa...." säger han, mycket förvånat, ungefär som "va, här också?"

Men när jag kommer hem står TVn och datorn på, det ligger glasspapper överallt, står disk i hela hans rum och alla lampor lyser. I min ljusa soffa ligger ett halvsmält chokladkex...

"Glömde du?"

"Aaaa... Men jag duschade bara en kvart så jag vänjer mig nog!"

Bra. I den här takten kanske vi är nere på tio minuter med lagom varmt vatten innan jag går i konkurs!

Det där med att laga mat till en och en halv person istället för fyra, fem är nästa moment som verkar ta tid att lära sig. Min oförmåga att tänka om gör att vi äter samma mat flera dagar... Det känns lite ospännande om ni frågar mig.

Omställningsfasen är inte över. Men det tar sig!

Bygga om? Bygga nytt?

När man vänder upp och ner på hela sitt liv är det svårt att förutse alla förändringar som faktiskt följer med. Många kan man planera, bestämma och råda över men inte alla.

Exempelvis kan man inte i förväg säga hur man själv kommer att påverkas. Hur man kommer att må, hur man kommer att fungera och hur man kommer förändras. På något sätt är man ju den man är, eller hur? Oavsett var man bor, hur man bor eller med vem/vilka.

Fast så enkelt är det inte.

För om man inte låter sig ta lärdom av processen så är ingenting vunnet. Vad är vitsen med beslutet att lämna ett liv för att fortsätta i samma hjulspår i ett nytt?

Vad gjorde jag för fel? Vad vill jag istället? Vart vill jag? Och framför allt - varför kom jag inte dit därifrån jag befann mig?

Det kan vara en lång process, men den pågår hela tiden. Och det gäller att vara medveten om att den pågår. Lyssna, känna, tänka efter. Försöka förstå.

Jag har levt bakom skyddande murar i hela mitt vuxna liv. Såna bakom vilka ingen kan komma åt mig. Där ingen kan såra mig, där jag tydligt kunnat markera att ingen betyder något och att jag klarar mig själv. Jag behöver ingen. Oavsett vad som händer mig i livet så klarar jag mig ändå.

Den totala chocken när någon plötsligt, utan att ens försöka, får alla skyddsramar att rämna blir nästan fysisk. Kroppen reagerar och benen bär inte. Jag tror faktiskt att den medicinska termen är just chock.

Sen står man då där, utan att veta hur att hantera, hur att agera, hur att egentligen överleva. Som utkastad i en främmande värld. Nyfödd liksom.

Det är bara att börja om från början...

Och då är frågan; ska man bygga nytt eller bygga om? Ska man återanvända det raserade materialet med risk för att återskapa murar man kanske egentligen aldrig velat ha eller ska man helt enkelt kliva ur massorna och bygga helt nytt?

Det hade varit så lätt att bara återskapa. Så bekvämt, så tryggt, så himla enkelt. Men... vad har jag lärt mig då? Ingenting.

Alltså gör jag inte det. Jag försöker låta bli. Jag försöker hitta en annan form. Bli bättre, bli trygg utan murar, bara med mig själv.

Jag försöker lära mig att lita på att alla inte bara försvinner. Att jag kan vara den jag är och att det räcker.

Fifan vilken lång, slingrig grusväg jag har framför mig... Men vem kan inte älska en grusväg?

Kakfat...

Jag har inte bara lyckan att bo tillsammans med en kakelugn - jag bor numera också med världens vackraste kakfat!

 

 

 

Fullt med guld är det också.

 

 

Annars bygger jag just nu. Bygger relationer, bygger broar och försöker hitta material som håller. Jag tänker inte bygga upp murar som rasat - jag vill bygga nytt. Och inte murar den här gången utan stabila grunder.

 

Det är inte lätt. Jag är inte lätt. Jag är nybörjare. Men jag lär mig.

Och jag bygger i sällskap av vänner, kakelugn och världens vackraste kakfat...

Boende...

Jag bor i två rum och kök. Med kakelugn. Och barn. Och hund. Och hundens alla fästingar.

Jag kunde bott i tre rum och kök för ett par hundra till i månaden. Utan kakelugn.

Därför bor jag trångt...

Det funkar nog. Med bäddsoffa som inte går att sova, sitta eller ligga i och som jag i princip aldrig kommer orka bädda upp så funkar det nog. För jag längtar redan till vintern när jag ska elda i kakelugnen, sonen får grilla marshmallows och jag kommer smälla av utav värmen. Jag vill ha det kallt när jag ska sova... Men jag längtar.

Sonen hade två kompisar på övernattning natten till idag. Tre ungar, hunden och jag - en trea hade suttit fint. Men kakelugn liksom...

Kanske är det inte alltid så bra att bara fatta beslut utefter känsla. Kanske hade det ibland varit bra om jag tänkt mer praktiskt, mer funktionellt? Hahahahaaaaaa - jag bara skojar! Det vet vi ju alla att det aldrig kommer hända.

Jag hade kunnat bo i en etta med kokvrå med alla tre sönerna, hunden och hundens fästingar, bara det funnits en kakelugn! Hade det varit fyra meters takhöjd, stukatur och såpade golvtiljor hade jag kunnat klämma in hela släkten i ett rum och kök.

Mhm, jag vet. Jag är inte klok.

Men jag har kakelugn. Då behöver man inte vara klok. Då kan man bara ge sig hän och njuta av tillvaron...

Bortsett från kakelugnen är allt som vanligt. Jag har skurit av mig tumnageln med en förskärare, plåstrat om en cykelolycka med Simpson-plåster och dammsugit upp en legobit. Jag hoppas det inte var en viktig bit... 12 äckliga fästingar har avlägsnats från hunden och jag har skurat golv.

Livet går inte bara i rosa dimslöjor - även om det är rosakantat mest hela tiden... ;)

Nu väntar jag bara på att mina bästaste tjejer ska komma hit och skölja ner kycklingsallad med lite vin. Livet behöver ventileras och bättre sätt än så finns inte. Jag började redan igår med en annan bästa, så jag vet.

Kära vänner - vad vore jag utan er? <3

 

Ska vi?

Vad säger ni? Ska vi börja om vi också, ni och jag?

Jag behöver skriva. Vill ni läsa?

Ska jag?