2013

...året då allting hände...

I vanliga fall brukar jag skriva någon form av sammanfattning ungefär såhär års.

I år vet jag inte var jag ska börja eller hur jag ska fortsätta, så jag gör det lite annorlunda...

2013 - året som innehöll mest sorg, vemod, lycka och turbulens någonsin... Som började dåligt men slutade bra och lekte berg-och-dal-bana hela vägen där emellan.

Gott nytt år på er, kära ni. 

Jag hoppas 2014 blir året då allting landar - men förhoppningsvis blir mindre omtumlande. Förutsättningarna är ganska goda.

Text och musik; Poeten av Christian Persson.

Good parenting...

Igår:

Bad son: Kan du köra mig till tåget imorron?

Good Mother: Mmm... Emmaboda? Vissefjärda?

Bad son: Nä, Karlskrona...

Good Mother: ´meeeeeeennnn - måste vi åka ända dit???

Bad son: Mmm.

Good Mother: Suck, okej okej... Hur dags?

Bad son: Veente...

Good Mother: Vaddå "vet inte", du måste väl veta när du ska åka?

Bad son: Neeee... nån gång... typ...

Good Mother: Jamen jag behöver veta på ett ungefär, jag har planer...

Bad son: Men dååååå, jag veeeet inte....

Good Mother: Orka...

Bad son: Men runt lunch nån gång dårå???

Good Mother: Sure, visst älskade barn, naturligtvis. Klart jag ska. Absolut.

Idag:

Good Mother är uppe med tuppen, dricker tre koppar kaffe, duschar, fixar iordning... Bad son ligger och sover. Runt elva görs försök no 1.

Good Mother: Psssssst.... Dags att gå upp lilla hjärtat... Så du kommer iväg...

Bad son: mm

Good Mother väntar och väntar lite till. När klockan är tolv görs försök no 2:

Good Mother: KAN DU FÖR FAN KLIVA UPP NÅN GÅNG DÅ ELLER SKA DU ÅKA NÅT TÅG ELLER SKA JAG BEHÖVA KÖRA SJÄLV ELLER VAD?????

Bad son: Jajaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaa.....

Varför fattar inte barn att även föräldrar har ett liv? Innefattande aktiviteter som INTE består i att vänta på att få göra dem tjänster hit och dit?

Nu är klockan halv ett och han är uppe... Nu ska han bara fixa frukost, göra sig iordning, packa grejer och klä på sig. Jag kommer inte hinna nånting av det jag skulle.

Why? WHY???

När man inte tänker...

Ibland tänker jag att jag inte tänker alls. Som idag. Det är klämdag, alla - utom jag - är lediga och ALLA är i stan och shoppar loss. Det skulle, för omväxlings skull, inte jag. Jag skulle bara in och hämta en beställd jacka och hämta medicin åt någon son. Jag var tvungen att hämta jackan idag eftersom den bara skulle ligga kvar till på måndag...

ALLA var där. ALLA hade snott ALLA parkeringsplatser. ALLA skulle gå över gator och vägar PRECIS när jag skulle köra där. Blev stående i ett fullt parkeringshus i flera minuter för att folk inte kan köra som de ska.

Nu passade jag väl även på att kolla lite om det var nåt att ha på mellandagsrean då, när jag ändå var där alltså. Det var magert om ni frågar mig... Fick med mig byxor och skjorta till Lillfisen men för egen del: ing-en-ting!

Trist. Eller ja, förutom den där jackan då förstås. Jag behövde den för att muntra upp mig lite. Den var kanske aningen kortare än jag trodde men den passade. Bra där.

Undrar jag... Undrar om jag inte behöver nya stövlar nu också då... Mhm. KAN va så...

Å det var det...

Första julen som frånskild och utan barn... jag överlevde den. Tack vare att jag är omgiven av kärlek och världens finaste vänner gick det t o m riktigt bra!

Det jobbigaste var nog kvällen innan julafton när jag fick ett SMS av Lillfisen som var lite ledsen och sa att det "känns inte som en riktig jul imorron". Då kändes hela tillvaron så vansinnigt fel för en liten stund... Men när jag ringde honom på julafton och han var så lycklig över sin julklapp att han knappt fick fram ett ord kändes det bättre. Han var nöjd och hade haft en bra jul - det kändes så skönt!

Idag känns det mer som jag väntar på att julen ska ta slut bara, och jag gör det i sällskap av Ben & Jerry. Också det världens finaste vänner när det gäller! Därtill är det Vänner-maraton på TV, helt klart något som får tiden att gå. Storsonen är på väg ner från Norrlands vidder och imorron är det vanlig jobbdag igen. Tack och lov.

Någon gång vänjer man sig förmodligen vid att saker inte är som de alltid varit. Säkert. Men det måste nog få ta lite tid...

Enligt mitt årshoroskop kommer mitt liv att genomgå omvälvande förändringar under första delen av 2014. Året har inte ens börjat och jag blev redan helt slut känner jag - mer omvälvande förändringar än vad 2013 bjöd på är mer än jag klarar av, jag lovar... Tror jag ska byta stjärntecken.

Oavsett vilket börjar det bli dags att ta tag i det där som jag alltid tar tag i så här års - mitt liv. Inser att allt inte förändras bara för att man vänder upp och ner på sitt liv. Exempelvis börjar man inte automatiskt motionera och sluta röka av en sådan sak, hur konstigt det än låter.

Uppenbarligen måste man fixa sånt själv.

Skit också.

Julklappsdöden

Julafton igår då. Ja, åtminstone här, på grund av omständigheten att barnen inte är här den 24. Fast riktig julafton blir det ju inte - exempelvis är det ingen Kalle Anka klockan tre, bara en sån sak...

Men julklappar, mat och musik fanns! Visst - det såg väl något torftigt ut med fem julklappar under granen varav fyra delades ut - den femte får storsonen hämta när han behagar dyka ner från de nordligare breddgraderna - men det kommer ju en jul den 24 december också!

Hunden såg aningen lessen ut när alla fick julklappar utom hon så jag bestämde mig för att hon skulle slippa vänta till tisdag. Mindre än en halv minut senare var julklappen stendöd och tillintetgjord...

Det är mycket fluff i en sån där vad-det-nu-är-pip-grej...

Egentligen borde hon ju inte fått nåt mer men vaddå, det är ju jul... Så hon fick ett tuggben också. Sen ägnade hon resten av eftermiddagen åt att försöka gömma detta ben i sin korg. Hon grejade och bäddade och gömde, ända tills hon upptäckte att jag satt bakom henne och filmade. Då suckade hon djupt och låssades som ingenting... Stackars liten.

Ja, sen somnade jag på soffan lite och vi blev jätteförvånade över det- inte ett dugg - och sen kunde jag ju inte sova när det var dags så jag fick helt enkelt ligga och vänta på att bli trött...

Idag är det juldagen alltså och då ska man ju ut och gå och sånt men jag tror jag hoppar över det. Jag ska städa bilen, bada hunden och klippa klorna på henne - sen tror jag det får räcka med aktiviteter.

Man ska inte förta sig...

Memento vivere - Kom ihåg att leva

"Varför har du alltid så BRÅTTOM???" får jag höra med jämna mellanrum.

Jag är en ganska otålig själ och har jag bestämt mig för saker och ting så är jag inte känd för att tålmodigt vänta. Grejen är att jag aldrig förstått vad jag ska vänta på...? Bättre tider? Bättre alternativ?

När jag skilde mig kom det som en chock för många - jag flyttade ett par veckor efter kungörandet. Vänner fick nästan magsår av stress; det gick så fort!

Men det gjorde det inte. Det var en process som tog flera år, även om jag valde att inte prata om den. Fyra år. Är inte det tillräckligt lång tid?

När jag i våras bytte relationsstatus på FB fylldes min meddelandekorg med glada tillrop och försiktiga "men det gick väldigt fort...?".

Fort för vem? För omgivningen kanske ja. Förmodligen. Men för mig? Nej.

Problemet är inte att jag har bråttom utan att jag väljer bort att ventilera vissa saker. Och eftersom jag är en väldigt öppen person som inte har några större betänkligheter om att dela med mig av mig själv och mitt tror många att jag delar allt. Men det gör jag inte... Jag skiljer på att vara personlig och privat.

Vad jag vill komma fram till har egentligen varken med mitt privatliv eller andras åsikter om min otålighet att göra. Jag har ingen anledning att varken försvara mig eller förklara mig.

Vad jag vill säga är att livet är jävligt kort. Att saker kan hända från en dag till en annan och att långa väntetider på att uppfylla drömmar kan göra att de aldrig blir uppfyllda. Att skjuta upp saker man känner är rätt och riktigt på grund av oskrivna regler om hur lång tid saker får ta är idiotiskt.

Just nu är jag omgiven av kriser och katastrofer hos flera vänner och bekanta och insikten om hur förgängligt allting är ger mig andnöd. Sjukdomar, olyckor och katastrofer för och hos människor som är och har varit mer levande än många andra ger perspektiv även hos mig.

Jag brukar som sagt aldrig skjuta upp saker i onödan. Men jag kommer än mer komma ihåg att leva i fortsättningen...

Och till er som vet vilka ni är - ni anar inte hur mycket jag vill och hoppas att allt ska gå bra...

Nullum magnum ingenium sine mixtura dementiae fuit – Inget stort geni saknar ett stänk av vansinne

Upptäckte häromdagen att 2013 års almanacka börjar gå in på upploppet och att året faktiskt börjar ta slut... Ingen blev mer förvånad än jag! Hur gick det till?

2013 - året då allting hände...

Skolavslutning i morgon. Halva årskurs fem avslutad... Hur gick det till då? Det var ju skolstart häromdagen!

I övermorgon är det jul. Inte för er kanske, men för mig och två tredjedelar av mina barn. De som behagar vara på julfiraravstånd och inte 100 mil härifrån. Den tredjedelen kommer hem lagom till nyår.

Jag har sagt det förr - det är inte mycket fixande som behöver göras för att fira jul med ett barn som inget äter, ett barn som bara äter köttbullar och prinskorv och mig. Men det lilla som ska göras tänkte jag göra idag. Måste införskaffa vissa förnödenheter bara. Typ julskinka. Bra grejer såhär till jul!

Fast jag tror faktiskt att vi efter helgerna ska införa Stenåldersdiet enligt Hedenhös i familjen. Bara äta kött och bananer - jag har sett på julkalendern och känner mig våldsamt inspirerad! Lillfisen också! Det är det enda han pratar om nu; "Mamma, jag vill BARA äta kött och bananer i fortsättningen för det gör Hedenhös".

Eller, det säger han faktiskt inte. Men han TÄNKER det säkert, åtminstone enligt dyrbara forskningsresultat förmedlade av bl a Aftonbladet!

Jag tycker det är så skönt att han påverkas av just julkalendern och inte av alla dubbade skitserier på skitkanalerna på TV - de där som verkligen riktar in sig på att tala om för ungarna hur de ska se ut, uttrycka sig och tycka och tänka. Eller ännu värre; tänk om han inspirerades av tidningarnas alla rubriker om dieter, sexlekar och stylingtips! Eller det värsta av allt; TÄNK om han inspirerades av alla idiotiska forskningsresultat som indirekt talar omför honom att han är totalt dum i huvudet och oförmögen att titta på en underhållande, rolig och bra julkalender... Då hade hans självförtroende legat i botten vill jag lova. Mitt med. Det är synd om människorna, som Strindberg sa...

http://www.aftonbladet.se/nojesbladet/article18050101.ab

Noli turbare circulos meos - Rubba inte mina cirklar

Jag blir fullständigt galen! Tokig! Vansinnig!!!

Jag har ett googlekonto, ett fäjsbockkonto, ett skit-microsoft-outlook-konto som jag av någon anledning var tvungen att rega när jag skulle uppgradera Windows-skit-åtta fast jag inte ville ha nåt, en vanlig mailadress och en på jobbet och har tidigare haft Skype med någon typ av inloggningsuppgifter. Det vill säga: alla konton med lösenord som jag inte längre kan eller ens visste att jag hade...

Nu vill jag ha Skype igen och när jag ska öppna upp och logga in så loggas jag automatiskt in med outlook-kontot som jag knappt visste att jag hade! Och än mindre kan lösenordet till...

Och nu, när jag vill logga ut där och öppna ett NYTT Skypekonto så FÅR jag typ inte det för datorn för då säger den Hej Lena och sen tycker den att jag ska ange nåt lösenord som jag inte kan och när jag försöker återställa det så skickar den mig ett mail - som jag till slut hittade på NÅGON av alla miljoner mailkonton - och en kod som när jag trycker in säger "detta är inte den mailadress du vill återställa" och nu vet jag inte varken var jag är eller ska och jag ORKAR INTE!!! Dessutom kastas jag mellan olika inloggningssidor och vet varken ut eller in vart jag ska logga in eller varför???

Jag ville bara ha ett skypekonto, men ett nytt och inte det jag haft innan, buhuuuhuuuuuuuuu.... :'(

Allt detta bara för att jag vill ta en FB-timeout och ändå hålla kontakten med barn och annat löst folk men via en annan plattform...

Varför kan man inte bara få vara ifred från alla konton och göra som man vill????

Sen undrar jag en sak till: om man köper en hel burk med kolor, varför är det alltid färre av de godaste och flest av de som inte är lika goda och allra flest av de som ingen äter alls?????

Och skulle någon händelsevis undra så är jag på ett jefligt dåligt humör. Basattnivet.

Annars kokar jag risgrynsgröt. Den bränner fast i botten.

Diem perdidi – Jag har förlorat en dag

Igår var det årets Luciatåg i Nöbbele kyrka. Ett av de vackraste jag hört och sett faktiskt med en fantastiskt duktig kör. Så det var klart vi skulle dit.

Det är en bit att köra och jag ville vara i god tid innan det började klockan 15.00. Så vi kom iväg i god tid och landade vid kyrkan redan halv tre.

Visserligen var jag aningen förvånad över att det inte kommit några fler bilar - tidigare år har det ju varit precis fullt! Och borde man inte tänt lamporna i kyrkan åtminstone en halvtimme innan det skulle börja...?

Eftersom svägerskan sjunger i kören ringde jag min bror, mest för att kolla när de skulle dyka upp...

"Hej, vi är här nu, när kommer ni?"

De där sekunderna av tystnad som följer ett glatt konstaterande med efterföljande fråga kan ibland kännas... jobbiga. Upplevelsen av att något inte stämmer, ni vet.
Det inledande svaret gjorde inte saken bättre;

"Men Lena - för faaaaaan...."

Mhm.

Luciat började klockan 18.00.

Jahapp. Tre timmar för tidigt. Grattis till mig. Brorsan och hans familj var på barndop med hela svägerskans släkt. Inte mycket till undsättning att hämta där let me tell ya... Som tur är har jag ju fler bröder och istället för att köra hem igen valde vi att avlägga en oplanerad visit hos en av de andra. Det kändes lite för långt att köra hem igen.

Vad som möjligen stör mig lite, lite är att ingen verkade speciellt förvånad. De var mest... suckande och mumlande möjligen. När de skrattat klart alltså.

Vi var på plats igen i god tid innan klockan sex. Då var det betydligt mer av både bilar och folk som samlats och allt kändes mer rätt på något vis - inte minst var lamporna i kyrkan tända.

Och det var vackert. Så otroligt vackert. Sonen tittade på mig och suckade ljudligt över mitt ständiga tårflöde i sådana sammanhang, sjönk ner en bit i kyrkbänken och himlade med ögonen. Tja...

Noterade också att tystnadsplikt mellan syskon inte är en hederssak - alla visste att vi varit där i väldigt, väldigt god tid. Undrar vem som skvallrat...?

Med tanke på att mitt planerade schema för gårdagen sprack ganska ordentligt och att tre timmar plötsligt försvann så är kvällen fullmatad istället. Allt som inte blev gjort igår ska göras idag.

Tre timmars försprång ger inte alltid tre timmar över. Tyvärr. So lets go.

Non omnia possumus omnes – Vi kan inte alla göra allt

Vid ungefär den här tiden på året brukar det vara ganska hektiskt. Inte bara för att julen inte rullar förbi utan stannar till två-tre dagar, men också för att det är miljooooooner aktiviteter som skall genomföras innan den kommer. Julen alltså.

Det är avslutningar, övning, framträdanden och klädbyten. Nattsärkar, pappersstrutar, finkläder, hårvax och sångövningar. Alla föreningar vill fira att terminen är slut och alla vill ha så många deltagare som möjligt till sina aktiviteter.

Själv vill man vara överallt men vis av ålder och erfarenhet vet jag att det inte går...

Det kan låta enkelt - det är ju bara att plocka russinen ur kakan och välja det som tiden räcker för, eller hur?

Mhm. Det kan man tro!

Vi provade det i år. Vi, sonen och jag, valde med omsorg. Fredag - Lucia, Lördag - julfest, Söndag - Lucia på annan ort.

Vi skippade skytteavslutning, skyttetävling, innebandy och nåntingmervadenuva...

Det var då det började krångla till sig...

För julfesten på lördag trodde jag redan varit fast förra lördagen. Och Lucia ikväll har sonen sagt att han inte ville vara med på men han vill gå dit. Och söndagens begivenheter trodde jag inte han ville följa med på men det ville han verkligen. Och hans pappa trodde att julfesten, som jag trodde var förra lördagen, nu på lördag var på fredag. Och då skulle den krocka med luciatåget som sonen ändå inte ville vara med på så pappa trodde inte det blev något luciatåg och bestämde annat. Och nu ska ju sonen vara hos pappa ikväll och gå på julfest med mig på lördag som inte varit ännu. Och till den julfesten skulle det då övas igår kväll och det var samma kväll som avslutningen på skyttet, därav bortvalet av den avslutningen... Och idag kom en mamma och sa att de skulle träffas klockan fem för att öva ikväll och jag trodde det var för morgondagens övningar så jag blev jätteförvånad för jag visste inte det och sonen var ju inte hos mig men det var till kvällens lucia de skulle öva, den som han inte ska vara med på... Och då kom sonens far och det visade sig att sonen kunde vara med så vi bestämde att han skulle komma på övningen. Fast när jag pratade med sonen ville han inte vara med. Och nu vill han gå på luciatåg ikväll men inte vara med utan bara fika och köpa lotter och då kan inte pappa för han trodde ju inte det skulle vara nåt. Däremot ska det övas till morgondagens julfest men inte förrän halv fem imorgon.

Ni ser - jag har stenkoll på läget! Nu.

Till söndagens begivenheter behöver ingen av oss öva. Då åker vi bara dit och njuter av andras ihärdiga övningar.

Jag ser fram emot det. Känns som jag behöver gå ner i varv lite...

Delirant isti Romani – De är galna dessa romare

Nu börjar det igen... Det drar ihop sig till Lucia och därmed startar det igen - debatten om tomtar och troll. Eller rättare sagt, debatten om tomtar och pepparkakor...

Flera skolor ansluter sig till parollen "vi ska ha ett traditionsenligt luciatåg med bara en lucia, tärnor och stjärngossar". Bort med tomtar och pepparkakor!

Mhm.

Jag är ju inte purung precis, även om drygt 28 inte är någon ålder. Jag började skolan ungefär 1972 har jag för mig. Sedan 1996 har jag haft, och har fortfarande, barn i grundskolan. Ännu så länge har jag ALDRIG deltagit i eller bevistat ett luciatåg utan tomtar och pepparkakor. Det blev folk av mig ändå! (Nåja...)

Så. Därför undrar jag; VILKA traditionsenliga luciatåg syftar man på när man säger så? Inte mina i alla fall.

För vems skull ställer vi upp våra skolbarn i ett led med nystrukna nattlinnen och ljus i hår och händer? För barnens skull eller för föräldrar, släkt och vänner? För om det är för de sistnämnda så vore jag som förälder väldigt tacksam om man ville ta hänsyn till och anamma MINA traditioner och ge mig vad jag vill ha; barn som tycker det är roligt att gå i luciatåget för att de får vara tomte eller pepparkaka, tärna eller lucia...

Nu råkar det ju vara så att min generation har vuxit upp och lärt oss anamma traditioner som vi förmedlat till våra barn. Skolan fostrade mig i mitt luciafirande, innefattande Tipp-tapp och Vi komma, vi komma från Pepparkakeland. Det är således inte skolans traditioner som skall "återinföras", inte om vi inte backar till ungefär 1800 kallt i alla fall.

Är inte devisen "låt alla få vara med" bättre än "om du ska vara pepparkaka får du inte vara med"?

Jag tycker hela den här debatten är så utomordentligt fånig. Vill ungar vara pepparkakor och tomtar so be it! Kan vi inte bara vara glada att ungarna vill vara med och låta oss njuta av det?

Kan vi inte bara vara glada att våra barn kan vara med och lussa i skolorna och slipper sitta i ett flyktingläger i Syrien...?

Diverso tempore, diversa fata – Skilda öden vid skilda tider

För exakt ett år sedan fyllde jag... 28 år. Lite drygt.

Exakt idag fyller jag... 28 år. Lite drygt.

Två dagar, samma datum, ett års mellanrum och två helt olika liv - ändå är jag fortfarande jag på något konstigt sätt. Jag tycker att jag borde känna mig... annorlunda...

Det hinner rinna mycket vatten under broarna på ett år. Någonstans borde det påverka ens "jag".
Och visst har jag transformerats något sista året. Blivit... känsligare. Lite varmare. Mindre temperamentsfull och mindre arg. Jag har t o m varit ledsen när jag behövt...

Ni hör själva. Hela min image är totalförstörd. Shit. Tala inte om det för någon bara...

Hade någon sagt det här till mig för ett par år sedan hade jag förmodligen vikt mig dubbel av skratt. "Du vet, han med stort T på jobbet - honom ska du förlova dig med strax innan du fyller 47  28. Basattduvet."

Väry funny.

Hur kan man känna någon, om än inte så ingående kanske, i flera år, jobba ihop, prata och skoja utan att ens lägga märke till vederbörande - och plötsligt en dag se och känna det vackraste som finns? Nä, precis. Det är inte möjligt... Bara i böcker. Och då snackar vi inte böcker vars författare vinner nobelprajs precis. Tvärtom, vi snackar värsta sortens skräplitteratur. Så overkligt är det. Ärligt talat - hade sista åtta månaderna i mitt liv varit ett bokmanus hade inget förlag ens velat ge ut det. "För overkligt" hade det stått i refuseringsbrevet. "Kom igen när du fattar hur verkligheten ser ut".

Ja just det ja, apropå Nobelprajs - imorron är det dags! Stor fest- och galaföreställning! Jag ska dit, ska ni? Fast jag är inte så förtjust i att resa så jag tar det via TV-soffan... Enligt vad jag hört så är maten kall i vilket fall som helst så jag tror inte man missar så mycket. Och TÄNK vilket elände att HELA tiden behöva tänka på etiketten! Tror jag skulle bli galen... Dessutom tror jag att övervägande delen av alla glitterklänningar skaver och är väldigt obekväma.
Nä, pyjamas i soffan vettja. Och glass. Ben & Jerry. Ska bli spännande och se om den smakar lika bra när man är lycklig som när man är ledsen.

Jag hoppas det, för just nu är jag så vansinnigt lycklig...

Esse non videri – Vara men inte synas

Att vara men inte synas - lite så känns bloggandet nu. Jag finns, jag gör men behovet av att skriva finns inte. Just nu.

Jag rasslar runt lite och fixar adventsgrejer, lyssnar på julmusik och böcker, eldar i kakelugnen, jobbar och smågrejar och trivs rätt bra med tillvaron... För närvarande känns min jobbsituation ganska dräglig för första gången på vaddå - ett och ett halvt år tror jag. Jag mår ganska bra faktiskt. Det löper på och jag hinner äta lunch. Lysande.

Mellansonen gör framsteg i sin behandling. Ännu bättre.

Jag njuter ganska mycket av livet helt enkelt.

Bilen är klädd i vinterdäck, snö väntas på fredag och på lördag är det julfest. Helgen därefter ska jag skaffa julgran har jag bestämt eftersom sonen inte är hemma över jul. Vi tjuvstartar lite.

Så - misströsta inte. Jag finns fast jag inte syns. Men jag finns lite tillbakadraget. Just nu känns det väldigt bra.

Det lär gå över...