Ordo ab chao - Ordning ur kaos

Jag vet inte vad som hände med den här veckan men nu är den snart slut och den har varit himla rörig...

Sista månaderna efter att mitt förra jobb gick i konkurs har varit röriga om jag ska vara ärlig. Jag har ägnat en hel del tid på alla miljoner ideella projekt som levt kvar, och sista tiden har jag försökt bringa förberedande ordning på vad som komma skall - imorgon börjar jag mitt "nya" jobb. Samma kontor, samma chef men ett annat företag.

Allt som inte var bra ska bli bättre. Frågan är - hur mycket vill/ska/behöver jag jobba? I kombination med ovan nämnda miljoner ideella projekt och dygnets futtiga 24 timmar handlar det om att sortera lite. Det har upptagit ganska mycket av mina tankar sista tiden.

Jag älskar mitt jobb. När det fungerar, vill säga. När jag räcker till och känner att jag gör något vettigt. När jag bara ägnar mig åt att släcka bränder och hålla näsan ovanför vattenytan känns det inte lika kul... För mig är jobbet viktigt. Som f d arbetsnarkoman som haft jobbet som livsstil känner jag inte igen mig själv i rollen som brandman. Jag behöver jobba mer.

Så jag går all in på jobbet nu då. Jag väljer det i kombination med ett drägligt privatliv. Som det varit sista två åren har allting haltat och blivit halvdant - det är inte jag. Det händer saker runt mig som får mig att ifrågasätta vitsen och vikten av det mesta. Vad är det egentligen som betyder något i längden?

Engagemang är bra grejer om man levererar bra material. Så har det inte varit och jag känner det. Viljan finns men inte orken. Och den energi som finns kvar läggs inte där den är som viktigast utan där den är nödvändig. Fel ordning.

Mellansonens tillstånd är inte bättre, tvärtom. Blir mycket fokus där nu...

Så nu blir det till att rensa. Det är snart nytt år och det brukar innebära nya möjligheter. Jag tar chansen och hakar på dem.

Det är dags att börja leva också. Utan alla dessa jäkla dammsamlande pappershögar överallt som ändå aldrig blir färdiga...
Så - ur kaos föds ordning. Och jag är gravid med ordning just nu. Det närmar sig förlossning. Och jag tror jag har lärt mig säga det magiska ordet - Nej.

Jag säger tror för jag har inte provat ännu. Men jag ska. Snart. Flera gånger...

Utom till det som jag faktiskt vill ha och behöver.

Det tog tid att komma hit. Men alla som hjälpt mig på vägen - tack!

Love you.

Bonus mater - den goda modern

Upptäckte häromdagen att Lillfisen satt och häckade hemma fast han borde varit i skolan och insåg att det är höstlov...

En plan om en resa till Stockholm medan Lillfisen fortsatte upp till Norrland började skissas fram, men dessvärre har inte mammor höstlov och därmed skrinlades planerna på ett tidigt stadium.

För att döva det därpå följande urusla samvetet beslöts i all hast en resa till ett äventyrsbad far, far away, en drömresa för tioåriga söner. Inte lika mycket drömresa för mammor dock...

När man har mindre barn kan det vara ganska kul att åka och bada med dem. Nu, när man kan lasta hela bilen full av söner och deras kompisar är det inte lika roligt - man får liksom inte vara med... De badar själva. Man får bara sitta och glo på medan de leker och har kul. En kort, kort period, mellan den där man står i vatten upp till knäna och passar så de inte kryper ut längre än de kan andas och nu, var det roligt. Nu är de simkunniga och klarar sig själva...

Det är samma sak som med tivoli och sånt. Förr kunde det vara riktigt roligt att åka i söta ankor, grodor och hålla i småbarn på karuseller. Det slutade när de övergick från ankor till attraktioner med benämningarna Dödsskjutet, Mördarkarusellen och Var-glad-om-du-överlever-uppskjutet. Jag hoppade av där och då. Inte karusellen men intresset...

Men! Som en del i mitt arbete som good parent har jag nu lovat att företa oss denna resa, jag har laddat med tidningar, korsord och en god bok i mobilen och ska nog överleva! Om inte annat har sonen knappt kunnat sova i natt av ren glädjefnatt över vad som komma skall och bara det kan ju vara värt hela resan!

Så pannkakorna är klara, väskan packad och hey hoooo - off we gooo...

Acta fabula est, plaudite! - pjäsen är över, applådera!

Såja! De va de...

Gårdagen funkade rätt okej. Strömmen gick och Lillfisen och jag spelade Yatzy och gick och la oss - fanns inte så mycket annat att göra liksom... Ägnade en stor del av kvällen åt att på ett övertygande sätt förklara att det inte skulle ramla ner ett träd genom vardagsrummet för bekymrad son men lyckades nog inget vidare.

Vaknade i morse av att f d maken bankade på dörren och meddelade att han hade elaggregatet igång och att sonen kunde följa med honom hem och vara där idag. Det enda jag hörde var ordet elaggregat vilket för mig betyder en enda sak; där det finns elaggregat finns det kaffe...

Noterade att hela mobilnätet uppenbarligen blåst omkull för jag hade inte tillstymmelse till täckning på varken privata eller jobbmobilen heller.
Jag tömde innehållet i frysen i en plastpåse, packade ihop alla pinaler jag behövde, insåg att hårfönen inte funkar utan ström och åkte för att få mitt kaffe, fylla f d makens frysbox och inspektera hans grannes gigantiska björk som rasat över tomten. Fd maken var ganska lycklig över att alla löv på gräsmattan blåst iväg under natten så han tyckte en nedblåst björk mer eller mindre var en bagatell i sammanhanget.

Fick ett SMS om att Lillfisens jultidningar anlänt så en nätt senväg över förortens upphämtningsställe fick det bli, kryssandes mellan diverse nedfallna men uppsågade tallar och granar. Många träd hade trillat omkull och nog märktes Judas-Simones framfart.

 

 

När jag kom hem hade även strömmen hittat hem igen, halleluja! Alla tankar på en kväll i tystnadens tecken och läggdags klockan sju av ren tristess kunde därmed stuvas undan. Likaså mina bekymmer om hur att steka pannkakor till morgondagens planerade aktivitet på äventyrsbad - allt löste sig liksom sådär i ett enda slag!

Sortering av jultidningar, almanackor, pussel och spel, en kasse till varje kund, planering av logistiken och kvällen var räddad.

Så - ordningen återställd, uppröjningsarbete pågår, begreppet Gudrun och Per är nu omvandlat till Gudrun, Per och Judas som blev Simone.
Nu är det läge för att begagna min nyinköpta filmbox - 9 klassiska filmer av Lars Molin.

Livet är väl himla bra ändå, även om det stormar ibland... Hade jag nu bara haft Kärleken med stort T i soffan att luta mig på hade det varit näst intill perfekt! ;)

Ne quid nimis - bara inte för mycket

Märker ni hur det råder en spänd förväntan i luften? Hur alla förbereder sig, mentalt och fysiskt för vad som komma skall?
Det dammas av gamla krigshjälmar, det byggs skyddsbarriärer, det binds fast och tejpas i var mans och kvinnas omgivningar... Batteriförråd ses över, vattendunkar fylls, kaffetermosar förbereds. Stearinljuslager inventeras, brädspel plockas fram. Idrottsträningar och möten ställs in, likaså tåg och flyg.

Krigstillstånd råder. Inte. Än. Men det känns nästan så!

Vi väntar på Judas-Simone! Den/Det/Dem kommer snart och sveper oss av banan och med Gudrun och Per i färskt minne vet vi numera hur att göra.

Gudrun och Per ja... Detta omtalade, icke så populära radarpar som passerat våra liv.

Gudrun påverkade inte mig så mycket, fast det beror mest på att jag inte begrep bättre kanske.

Vi tillbringade den dagen hos f d svärfar, mitt i skogen, och firade fölseda med släkt och fullt hus. Svärfars bror skulle åka hem till sig med färdtjänst, och nog för att vi hörde att det blåste ute men vi blev ändå lite förvånade när chauffören ringde och sa att han inte kom fram på grund av ett nedblåst träd.

Jag erbjöd mig att köra svärfars bror fram till den strandade färdtjänstbilen och sagt och gjort... Jag parkerade på ena sidan trädet, vackert upplagt över hela vägen, och hjälpte brodern att klättra över till den väntande bilen. Under tiden hörde vi, både chauffören och jag, hur träd efter träd brakade i skogen som omgav oss och kommenterade skrikande åt varandra vilket makalöst otrevligt väder det var. Sen körde jag tillbaka och samlade ihop resten av familjen och bestämde oss för att åka hem till stan innan det blev värre.

Vi kom hem utan problem, en liten omväg runt ett annat nedvält träd bara, och därefter märktes ingenting mer än att det ven runt fönstren i lägenheten...

Dagen efter körde vi tillbaka till svärfar för att kolla så att allt var lugnt. Utmed vägen, som dagen innan inhägnats av i princip ogenomtränglig skog, var numera bara kalhygge... Vi kunde inte prata. Fanns liksom inget att säga. Det såg ut som en krigsskådeplats ur en svartvit gammal film...

I svärfars hus hade hela släkteriet fått sova över. De sov i stolar, på golv och i kökssoffan. Ingen hade kunnat ta sig hem på kvällen...

Stormen Per påverkade mig lite mer eftersom den kom efter att vi flyttat ut på landet och då bodde mellan tallar och granar. Vi var strömlösa i flera dagar och hela familjen sov på golvet i rummet framför öppna spisen. Vi hade på ett tidigt stadium köpt elaggregat och kunde i alla fall koka kaffe och få upp vatten. Mat lagade jag i husvagnen.

Just då var det inte så roligt men som vanligt, såhär i efterhand, tänker både barnen och jag på det som rätt mysigt. Efter några dagar bjöd vi in grannens barn, drog igång elaggregatet och lät dem titta på en film på TV - det var som julafton...
Och nu är det då dags igen. Sägs det. Ord som "orkan", "stanna inne", "klass 3" och "såhär överlever du" uppblandat med skyltar i affären: "Storm på G! Du har väl köpt värmeljus" gör att det känns som domedagen hänger över oss. Jag kan nästan förnimma känslan av Emil i Lönneberga, avsnittet där de väntar på kometen och den där stenen kommer och landar i blåbärssoppan och den fina damen svimmar ni vet... Alla pratar bara om vad som ska hända!

Jaja. Imorron vet vi.

Och hörs vi inte mer så blåste internet bort. Trist i så fall men inget vi kan göra nåt åt.

Lycka till alla!

Crea Diem

Jag har bestämt mig för att överge Carpe Diem och övergå till Crea Diem - skapa dagen.

Att fånga dagar låter vackert men någonstans har jag kommit till en punkt där jag inser att det är bara ett rent önsketänkande och en sann utopi; om jag någon gång medvetet hinner fånga en minut eller två av mina dagar så glömmer jag ändå bort att reflektera och njuta över den ändå...

Jag ska börja skapa egna dagar helt enkelt! Japp!

Nä, jag har ingen aning om hur man gör eller hur det går till men det låter minst lika bra i alla fall. Dessutom slipper jag att hela tiden ha dåligt samvete över att jag inte Carpe Diem-at varenda gång jag ser uppmaningen på skyltar överallt...

Helgen är slut, det är måndag, jag har värk from hell i axlar och nacke och det ska komma en orkan och blåsa bort oss helt och hållet och tågen är inställda och alla har intagit beredskapsläge - och ändå går jag runt och känner mig lycklig?!

Rannsakar mig själv och undrar vad det är för fel på mig och inser att jag kanske borde engagera mig lite mer i världens elände - meeeeeeeen.... Nä.

Jag tänker stanna i min lyckobubbla och helt enkelt bara vara där.

Så skapar jag min dag idag!

Häng på?

Ad Finem

Veckan går in på upploppet och hade det inte varit för den där meningslösa torsdagen som envisas med att dyka upp vareviga vecka hade det varit fredag nu...

Idag väntas stormöte om mellansonens hälsa och jag har stora förhoppningar om det mötet. Kan vi få det att vända nu?

Marknad i tätorten imorron, ungarna lediga från skolan och jag kan inte gå dit. Tackar min lyckliga stjärna över att jag är omgiven av de bästa vännerna i världen som gör att även Lillfisen får möjlighet att spendera lite pengar, det vore ju tråkigt för honom annars...

Sen är det innebandymatch på lördag och därmed matchpremiär för Lillfisen! Spännande...!

Nästa vecka är det visst höstlov hörde jag... Nästa vecka börjar jag ett nytt jobb. Samma jobb som innan fast ett annat företag. Tanken var att jag skulle åkt till Stockholm ett par dagar men i vanlig ordning så funkar inte det - börjar inse att jag aldrig kommer iväg dit. Åtminstone inte i år... Ska därför ägna dagen åt att deppa lite över det tänkte jag, parallellt med massa ideellt arbete.

Min hund mår inte bra och jag vet inte hur jag ska göra... Hon trivs inte med att bo här, hon ser inte som hon ska och hon är livrädd för allt och alla. Hon skäller och morrar och jag kan inte ha med henne på jobbet längre utan att hon får sitta i bilen och glo - hon blir som en furie varenda gång hon hör eller tror sig se något. Hon har plötsligt börjat skälla på folk vi möter på vägen när vi är ute och går och det går inte att få hejd på henne. Så har hon aldrig gjort förut...

Min bil har en oljelampa som blinkar ibland, det är inte så bra va? Den låter konstigt... under... nånstans...

Alla dessa beslut som ska fattas...

Var på bio med en god vän igår och hon lockade med mig på julmässa nästa helg - det var välkommet för jag känner att jag behöver något att se fram emot just nu. Allt känns lite tungt liksom.

Känns detta inlägget aningen avslaget och oinspirerande?

Ja, vad trodde ni? Det är ju för fan torsdag...

Ad notam

Det finns några saker som är så uppenbart fel i mitt liv men som jag ändå inte gör något åt. För mig är det obegripligt egentligen - det hade varit så enkelt att rätta till. Meeeeeeen... nä.

Exempelvis går jag aldrig och lägger mig när jag ska. Inte när jag är själv hemma i alla fall. Har jag sällskap av Kärleken så går vi visserligen och lägger oss i princip innan barnprogrammen är slut för han är inte som jag - men annars... Jag kommer liksom inte säng bara! Sällan före klockan ett. Det bara BLIR så! Det är så mycket småsaker som ska... fixas liksom. Sen har jag en förmåga att njuta av egentiden som infinner sig när sonen lagt sig, jag drar ut på den så länge som möjligt.

Det andra är att jag aldrig blir färdig på mornarna. Jag måste läsa massa tidningar på nätet, dricka massor av kaffe, plocka lite här, fixa lite där, genomföra den vansinnigt trista ceremonin att duscha, klä på mig, torka hår och plocka ihop miljarder saker som ska med när jag kör... Bara en sån sak; varför har jag aaaaalltid miljarder saker som ska med och fixas på vägen?

Häromdagen var jag lite wild´n crazy och bestämde mig för att lägga om mina rutiner och göra saker i en helt annan ordning. Det är inget jag vill göra igen för jag var helt lost hela dagen! Har man viss ordning i kaoset i oräkneligt antal år är det inte så lätt...

Jag måste ha en väl inrutad tankeprocess också. Analysera gårdagen, ladda för innevarande dag och lägga upp strategier (som ändå aldrig håller men det är det där med ramar ni vet. Kontroll liksom. Fast jag aldrig har någon ändå...).

Sen är det det där med mat... Jag har läst att man behöver frukost, lunch och middag. Och mellanmål. Och hur jag än gör, hur jag än tänker och planerar så finns det inte på kartan i mitt liv - jag hinner inte äta så många gånger på en dag! Frukost är dömt från början, äta på mornarna ingår inte i mitt leverne. Lunch kan jag få infall och trycka i mig om jag råkar vara vansinnigt hungrig, men oftast kan jag överse med det också och åka hem lite tidigare.
Middag äter jag förvisso eftersom jag ändå måste laga mat till sonen, men jag skulle lätt kunna glömma det också...

Mellanmål har jag ännu inte fattat grejen med fast jag i perioder har försökt. Att mellan två måltider trycka i sig ett äpple ter sig meningslöst helt enkelt...

Alltså - saker som enkelt hade gjort mitt liv till ett bättre liv (eller hade det?) men som för mig känns som revolutionerande happenings.

Om jag skulle prova en gång till bara för att se vad som händer?

Alltså - Ad notam:

- Lägga mig i tid på kvällarna, även när jag är själv.
- Inte ägna två timmar varje morgon åt oviktigheter utan göra det jag ska och komma iväg.
- Börja äta mat.

Tja... Det kan ju inte bli värre!

När jag fyndar...

...brukar det gå ganska fort...

Som när jag går på loppis (f´låt, ANTIK-affär) och kliver in i ett rum där det står en typical Lena-soffa och diskret visslar på mig; "Psssst! Heeey! Här är jag och jag är din. Vi behöver varandra för att bli lyckliga!" och jag inte har en chans i världen att hålla tillbaka ett "åååååhhhhh"...

Sen går jag ett par varv för att återvända till karamell-soffan och inser dystert att jag säkerligen inte har råd att köpa någon sådan för med tanke på övriga priser i affären kostar den säkert långt över min avsatta möbelbudget på 0:- den här månaden.

Istället deppar jag lite över att jag inte har obegränsade tillgångar och är på väg ut ur affären när jag, spontant och utan möjlighet att hålla tillbaka en gång till slänger ur mig frågan; vad kostar soffan?

Väntar mig ett svar som inte understiger 2 000 kronor och innan affärsinnehavaren hunnit avsluta svaret "500" säger jag, för tredje gången utan möjlighet att hålla tillbaka: "jag tar den".

Från den verkliga världen runt mig tycker jag mig kunna skönja ett diskret men förvånat - aningen skrämt - flämtande från Kärleken som befinner sig någonstans i periferin men jag ignorerar det och tusen tankar flyger genom huvudet, en starkare än alla andra; Var i hela världen ska jag ställa den??? men jag tänker att det är av underordnad betydelse. Nästa tanke är "hur ska jag få hem den" men äh - har jag nu en kombi så får den väl jobba lite?

Så jag fäller säten, stuvar om i bilen och med gemensamma krafter baxar vi ut soffan i bilen - och tänka sig, den smälter liksom in som hand i handsken...

 

Medan vi trixar lite undrar Kärleken försynt om jag möjligen är aningen "impulsiv" vilket jag bestämt förnekar. Jag menar, soffan TALADE till mig, vad skulle jag göra?? Tänka, be att få återkomma och LÄMNA den stackarn i affären med risk för att den skulle hamna hos någon som inte älskade den lika mycket som jag? Aldrig i livet.

Ja, och sen kånkade vi runt den mellan mina två rum och stuvade om lite här och där och tadaaaaaa! plötsligt stod den där den skulle! Fick plocka bort lite grejer som jag inte riktigt vet var jag ska göra av förvisso men äh - det löser sig!

Vi kommer bli sååååå lyckliga, soffan och jag. Kärlek när den är som bäst! Dessutom matchar mina gardiner och soffan varandra som de vore gjorda för att leva tillsammans.

Fyndigt.

Börjar nedräkningen...

...för nu är det inte långt kvar till jul!

Även om jag inte har en aning om hur den kommer att bli, hur den ska firas eller en OM jag ska fira jul så lär den ju bli av ändå...

Jag är en julälskare av stora mått. Från första advent till annandag jul omger jag mig av röda ljus, saffran och glögg, pepparkakor med mögelost och honung och skumtomtar. Och jag längtar redan.

För första gången i mitt liv blir det jul utan mina barn... DET är tungt.

Så. Då är frågan. Hur firar man jul utan barn? Utan familj? Har man nu haft sådant omkring sig i 24 år så blir det ju något av en omställning, kan man säga...

Nu är jag ju inte alldeles ensam i världen, även om det låter så, och mina bästa vänner i världen har lovat mig både plats i soffan och vid julbordet om så skulle vara så inte för det! Jag ska nog sysselsätta mig. Men känslan...

Hur det än är så har jag hållit ganska hårt på traditioner och nu ska det skapas nya - att tänka om är inte så lätt som det låter. Se alternativ. Hitta nya vägar.

Vi diskuterade det här, några vänner och jag häromdagen, att barnen blir vuxna och förr eller senare måste de flesta hitta nya traditioner och andra sätt oavsett om man delat på kärnfamiljen eller inte.

Men någonstans lever jag hela tiden med förvissningen om att "sååååå har det aaaaaalltid varit" och sen har jag fastnat där. Tills jag inser att julstrumpor, morgonjulklappar och eld i öppna spisen inte kommer bli... Inte på samma sätt som det brukar.

Vemodigt. Jag skulle ljuga om jag sa något annat.

Men öppet för nytänk!

Och jag är så totalt lugn i förvissningen om att mina barn kommer få en alldeles suverän jul och det gör det hela lite lättare. De är bara så väldigt långt borta...

Konstig känsla. Att se fram emot något som inte kommer bli som det brukar.

Tio veckor kvar.

Snart kan vi börja baka lussekatter! :D

Igår idag...

Jag ligger lite efter med det mesta, så jag skiter helt enkelt i att det är idag idag och låssas att det är igår fortfarande - det känns bättre så för jag får plötsligt en dag extra liksom!

Så, min gårdag igår då...

Vaknade men var inte säker på att jag var vaken... hade liksom dimmig syn hela morgonen... Bortanför mjölkdimman ligger en skola och framför mig står tre stora bussar. Basattnivet...

 

 



Skulle åka till jobbet... Kom på att jag glömt nåt kvällen innan...

 

Insåg att det inte blir så mycket mat resten av månaden...

 

 

 

 

Undrade varför jag frös så dant men insåg varför efter en titt på termometern i bilen...

 

 

 

Hamnade bakom nåt fartvidunder och kunde inte köra om på flera mil...

 

 

 

Fikade på mitt gamla jobb...

 

 

 

Käkade mellanmål...

 

 

 

 

...stannade och handlade, träffade god vän i affären, mycket catching up to do, körde hem, stannade och hämtade ved på vägen, lagade mat, skulle köra barn till skytte men barn ville plötsligt inte till skytte för han och hans kompis skulle ut och leka och så gjorde de inte det och så åkte kompisen hem och så tittade jag på TV och somnade som en klubbad säl och sov tills imorse...

 

Tyvärr glömde jag fotodokumentera denna spännande kväll men ni får tro mig på mitt ord.

 

Idag har sotaren varit här, dammsugit nåt i kakelugnen och konstaterat att det ser bra ut och att jag kan fortsätta elda vidare.

 

 

 

Ibland är mitt liv mer spännande än vanligt...

 

Gäsp.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Övergångs-Toyota

Kan rapportera en för vetenskapen inte helt ointressant nyhet - även bilar genomgår en metamorfos när de uppnått en mogen ålder. Det gäller inte bara oss kvinnor.

Min stackars eftersatta Toyota, Fru Avensis, har uppenbarligen inträtt den gyllene medelåldern med alla tillbehör.

Eller så är hon bara allmänt missnöjd och försöker på alla sätt visa detta.

Exempelvis så börjar hon skramla. Undertill. Någonstans.

Hon visar med all önskvärd tydlighet att hon är trött när man sätter igång bakrutetorkaren; den går halvvägs, stannar upp, suckar lite - och fortsätter hela vägen ner till andra sidan.

Hon fäller. Gummilister. När jag kom ut häromdagen hängde en decimeter av bakrutelisten snyggt draperad över bakluckan...

Vad tror ni, försöker hon säga mig något?

Dessutom har hon blivit högljudd... Skriker högre på tomgång liksom.

Vad säger ni, ska jag ta henne till vårdcentralen? Måhända behöver hon lite terapisamtal och en och annan hormonbehandling?

Visst börjar hon bli gammal men hon får allt hänga med några år till - blotta tanken på att starta en ny relation nu får mig att bli alldeles matt och trött...

PMS-utveckling (tjejsnack)

Jag har, flyktigt och i förbigående, nämnt det förut - jag fyller år varenda år fast inte så många.

Däremot går uppenbarligen kroppen igenom diverse faser ändå, trots min ringa ålder. Exempelvis att saker inte sitter kvar precis där de satt förut; kilon t ex. De sitter numera på helt andra ställen än innan! Lite längre... ner liksom. De är dessutom väldig svåra att flytta på har jag märkt...

PMS är en annan sak som genomgått någon form av transformation. Förr kunde jag gå över lik för choklad ett par dagar i månaden - nu kan jag gå över lik för choklad, glass, godis, kakor - shit, mat! whatever sju dagar i månaden. Ge mig och jag äter! Ge mig inte och jag gråter.

Förr kunde jag lätt riva lite inredning, slå sönder lite saker och be de flesta fara precis vart de ville bara det var långt ifrån mig. Numera blir jag sentimental, gråtmild och jättefånig...

Och någonstans känns det ungefär som att backa tillbaka till yngre år. Innan kropp och hjärna var i fas och innan jag kände mig själv så väl att jag visste varför jag ville hoppa på motorhuvarna på bilar vars förare körde för nära, välta TV-apparater för att programmen var dåliga och kasta sten på irriterande småbröder och lärde mig att behärska känslan. (Nåja...) Lite grann är det en återgång dit. För plötsligt blir världen jättekonstig utan att jag har en aning om varför bara för att det blir när jag minst anar det! Jag kopplar inte ihop saker och ting för det finns inget mönster.

Jag har haft eviga problem med mensvärk i hela mitt liv. Ont i magen alltså. Helt normalt. Numera har jag ont i ryggen, precis som värkar inför en förlossning - och hur normalt är det på en skala??

Så. Från aggressiv, ung bitch till gråtande, sentimental äldre bitch med ont i ryggen...

Jag säger ju att det händer grejer. Lite synd bara att jag inte vet när, var eller hur...

Istället går jag omkring och tror jag har fått ryggskott, är skengravid och hamnat i depression.

Herregud, vem ÄR jag???

Here we go again...

Appropå förra inlägget kan jag rapportera att vi just genomlevt - eller snarare överlevt - ännu en natt full av liv och rörelse.

Det började bra. Lillfisen kom i säng i vettig tid, vi lite äldre avrundande med en halv Fanny och Alexander på DVD och gick och la oss när filmen tenderade till att bli suddig.

Då började sonen yla för han kunde inte sova, han fick inte ha Family Guy skrikandes på datorn och han var rädd för andar...
Jag sa att det inte finns några andar - det är mitt jobb att säga så och därtill låta övertygande - varvid en lång, pedagogisk diskussion om huruvida alla TV-program där de ska föra över andar till andra sidan är fejkade eller inte. Jag sa att jag inte visste men att jag däremot var helt tvärsäker på att han fortsättningsvis var strängt förbjuden att glo på skiten i alla fall.

Det hela avslutades med "god natt, sov gott, älskar dig" och löfte om att dörren fick vara öppen men att vi tyvärr inte kunde ha hela lägenheten upplyst av tända taklampor hela natten. Nån måtta får det vara.

Nytt sovförsök. Drömde att alla omkring mig dog och det var ju inte så kul, vaknade igen av att sonen stod vid sängen och förkunnade att han inte kunde sova.

In med honom en gång till, nu förklarandes - eventuellt lite mindre pedagogiskt än första gången - att DET FINNS INGA ANDAR, SPÖKEN, GASTAR ELLER ZOMBIES DET FINNS BARA MASSA IDIOTER SOM TROR ATT DET FINNS! och sen gick den största idioten av alla och la sig igen.
Fast jag tror inte på zombies faktiskt.

Sen började sonen harkla sig två gånger i minuten och jag fick både krupp och magsår på samma gång och sen skulle han gå på toaletten och sen skulle han hämta vatten och varje gång tände han upp alla lampor som fanns och som lyste som en julisol i ögonen. "Måste du ligga och harkla dig hela tiden, vad pysslar du med?" "Ja, det är en reflex..." Mhm.

Nu var klockan i runda slängar ett på natten och jag var klarvaken. Hunden sprang som en osalig ande (hahaha) och låg ömsom under sängen, bredvid sängen, bakom sängen, i sin korg, i soffan...

Drog igång en ljudbok, stoppade hörlurarna i öronen för att utestänga alla störande harklingar, vändningar, vridningar och hundtassande och slumrade lite tills det var dags att kliva upp.

Jag vet inte om ni har det likadant - alla har det kanske såhär - men jag vet att jag inte tycker om det.

Framför allt inte dagen efter.

När man är van att alltid ha ljud omkring sig när man ska sova är problemet att har man inte det så hör man allt annat. Typ harklingar och suck från en son som inte kan sova.

Kan man inte sova när man bor som jag så kan man inte gå upp och göra nåt annat heller - alla ljud och ljuskällor har direktlinje in till sängen och den stackare som faktiskt behöver sova.

Nu ska Lillfisen i alla fall väckas och traska till skolan.

Han får säkert en utomordentligt bra dag. Jobbig men bra...

Nätter i dårhuset

Att sy ihop två världar är inte helt smärtfritt alla gånger...

Som att den ena världen exempelvis är van vid att det ska vara mörkt och tyst när man ska sova. Samtidigt som den andra världen är van vid att somna till påslagen TV, ljudbok i öronen och även fostrat sina barn i samma anda...

Så nätterna i den värld jag kommer ifrån är ganska... livliga, kan man säga. TV:n eller datorn påslagen, en hund som fnattar runt som en galning, en son som ligger vägg i vägg med datorn påslagen, "lyssnandes" till Family Guy hela nätterna. Alternativt CD-spelaren på med Berts dagböcker snurrande...

Lägg där till att min säng står i vardagsrummet, samma rum som kakelugnen som får jobba på kvällarna för att värma hela lägenheten. Det blir lite... småvarmt, skulle man kunna säga.

Den andra världen då, som vill ha det mörkt, tyst och kallt säger inte så mycket... Ärligt talat sover han inte så mycket heller... Av någon anledning...

Han petar lite försynt på mig ibland, när han ligger inklämd mot elementet och inte kan röra sig för att jag - med all rätt väl? - råkat ta hela sängen.

Eftersom han petar på mig vaknar jag och hör plötsligt vilket himla liv det är från sonens rum så jag måste ju upp och skrika lite om att han ska sänka, och då vaknar ju hunden till liv och sonen måste gå på toaletten och jag med och hunden tror hon ska få gå ut klockan fyra på morgonen och tja...

Det tar ett tag att få ordning på allt och när lugnet återfinner sig är man TADAAAAAAAAAA!!! jättepigg...

Alla utom han från den andra världen. För han har liksom inte, som jag, redan sovit i flera timmar...

Tänker att det hade suttit fint med en större lägenhet... Helt klart.

Fotbollsfeber

Igår var det världspremiär!

Jag skulle, för första gången i mitt liv, titta på en fotbollsmatch på TV.

Bakomliggande, ointressant fakta:

Jag har aldrig fastnat för fotboll. Fråga mig inte varför för jag har ingen aning. Jag tycker bara att det är tråkigt och har i ärlighetens namn aldrig analyserat orsaken, jag har helt enkelt bara undvikit sporten som sådan och varit nöjd med det.

Alla kan ju omöjligen gilla allt och jag vet massor av människor som zappar förbi exempelvis hästhoppning på TV utan att bli ifrågasatta. Eller konståkning. Det gör inte jag.

"Det är bara för att du inte sett en riktigt BRA match" säger vissa. Mycket möjligt, men mitt totala ointresse medför ju också att jag inte kan skilja en bra match från en dålig och att jag inte ens är intresserad av att lära mig skillnaden.

Samtidigt så är jag ju inte den som principiellt bara ogillar utan att kämpa lite, så jag skulle alltså titta på fotboll igår. Sverige - Österrike. Viktig match. (Jag är inte helt med i systemet och varför vissa matcher är viktiga och andra inte, men det är av underordnad betydelse i sammanhanget).

Under dagen var det NÄSTAN så att jag började se fram emot det. ALLA pratade om det och jag tänkte att alla andra miljoner människor i det här landet KAN ju inte ha fel! Det ÄR nog roligt!

Så.

Lagom till att det började bänkades jag då med sonen och Kärleken i soffan. Sonen var för övrigt förvånad på gränsen till stum hela kvällen över att hans kära mamma kungjort att hon skulle se på fotboll. Tror han blev lite rädd faktiskt...

Jag tittade. Efter några minuter fick jag göra micropauser för att fäjsbocka för att inte somna. När en period var slut fick jag gå ut och sätta på kaffe. När andra perioden började hade kaffebryggaren kajkat och svämmat över hela köket.

Mycket, mycket trist historia... Jag tänkte att det var bra att kolla VARFÖR den gör så hela tiden så jag skruvade isär den och joxade och när jag var klar var fotbollen slut.

Men äääääär det inte bara sååååååå tyyyyypiskt va?

När man för en gångs skull tänkte...

Nåja.

Något säger mig att det kommer spelas flera matcher av importance under mitt liv.

Jag får väl helt enkelt försöka igen en annan gång...

Såvitt jag begriper gick det tydligen bra i alla fall. Kul!

Färdigtänktdiskuterat

Okej. Kanske finns det ändå lösningar på det mesta...

Kanske är jag enkelspårig i mitt sätt att hantera problem.

Kanske är det sant, det som jag alltid fått höra i alla år; du bara sticker så fort det blir minsta jobbigt!

Jag är inte den som är den: jag provar en ny variant. Stå kvar fast det blåser och försöker bygga vindskydd istället. Är man två som bygger går det fortare?

Alltså - jag slutar äta glass, snyter mig och ger det ett försök.

Alltid lär man sig något! Väl...?

Ingenting kan vara värre än ett soffhörn, en filt och flera miljoner kronor spenderade på Ben & Jerry i alla fall. Jag har fan inte råd att deppa...

Så, kärleken med stort T. Lets go together...

Diskussioner

Det är mycket diskussioner nu. Om lösningar, om alternativa vägar, om hur att gå vidare och om att gå vidare över huvud taget eller inte...

Två sömnlösa skuggor som inte vet varken ut eller in ska kanske inte föra några djupare diskussioner men gör det ändå.

Hade detta varit på gamla grekernas tid hade vi haft ett dramatiserat mästerverk utan motstycke! Oidipus, Electra - bagateller och trams.

Nu är det ingen som ska döda sina bröder och gifta sig med sina mödrar - inte vad jag vet i alla fall - men det kan ju vara ett bra drama ändå!

Jag måste tänka.

Känslor och sunt förnuft håller konstant världskrig.

Jag har i alla fall slutat äta glass och tänker vidare...

Jag är en idiot. Men jag är en kär idiot.

Och jag kanske inte slutar äta glass helt och hållet när jag tänker efter. Tror glass är bra när man tänker... Risken finns bara att jag aldrig vill se ett paket Ben&Jerry mer i hela mitt liv.

Dag 2

Hett tips till alla singlar som träffar en ny partner:

Innan du gör det, ta en diskussion med dig själv om var i livet du står. Är du verkligen beredd att ta steget att träffa någon ny? Är ditt liv format så du KAN släppa in någon ny? Är du beredd att dela med dig av ditt liv till någon annan?

Minsta tveksamhet - låt bli.

Din nya partner vill nämligen kanske vara med I ditt liv, inte stå vid sidan om och få del i det som blir över.

Städa ur all gammal skit, se till att du verkligen är fri att gå vidare.

Har du barn? Ännu viktigare då...

Säg inte till någon att du är beredd att göra "allt" för förhållandet när du inte är det. Säg inte till någon att "du betyder allt" när någon inte gör det.

Försök inte lösa gammal skit vid sidan om din nya relation utan att vara ärlig och öppen med hur det ser ut.

Kan du inte det?

Då ska du fundera en gång till...

För i så fall räcker inte kärleken till, hur stark den än är.

Learning by living.

Det är väl vad jag gör just nu. 

Kan man äta hur mycket glass som helst?

Uppbrott

Så kom den då, dagen jag inte ville vara med om.

När allt ställs på sin spets och insikten är glasklar - det här kommer inte att fungera.

Det har väl varit under uppsegling ett tag i och för sig. Men någonstans hoppas man ju. Önskar och vill. Eller nåt...

Man kan inte vänta hur länge som helst. Inte ens på mirakel. Framför allt inte när man inser att det inte kommer att hända.

När relationen blir meningslös och möjligheterna att få den att fungera på sikt inte längre finns är det bara att lägga känslorna åt sidan och jobba vidare - ensam. Eller hur?

Jag kommer bara aldrig att förstå hur det är möjligt... Att så starka känslor inte räcker. Lika bra att sluta undra kanske...

Nu ska jag bara gråta klart ett tag. Sen: medelålders, bättre begagnad, något överviktig singel anyone?

Nä. Trodde väl inte det heller... Helt okej. Jag klarar mig själv.