En kliande uppdatering

Det finns människor i min omgivning som tror att jag dött. Fast det har jag inte. Än.

Däremot har jag konsekvent vägrat läsa mina mail, svara i min telefon om det inte varit barnen som ringt och gjort mig mer eller mindre onåbar.

Det var liksom tvunget.

Under tiden, medan jag vilat mig lite, har jag ägnat mig åt att klia på mina från-ingenstans-uppblossade prickar på hela kroppen. Mina händer har fått en "andra hud" i form av något läderartat, ödleliknande lager med kliande vad-det-nu-är. Vidrig skit.

Allt började med ett myggbett på ena tån. Jag kliade och tänkte inte mer på det. Inte förrän jag plötsligt såg att myggbettet transformerats till något eksemliknande utslag på två tår. Skiten vägrade ge med sig så jag gick till doktorn. Doktorn sa att jag skulle smörja med kortison och skrev ut ett recept. Jag gjorde som doktorn sa.

Två dagar senare började det där med händerna. Eländet har sedan spridit sig till armar, ben, fötter, under fötterna och tja...

Så jag kliar. Och hade det bara kliat hade jag inte sagt så mycket, men känslan av att någon hällt bensin över mig och tänt på gör det hela lite jobbigt. Det bränner, svider OCH kliar.

Jag gick tillbaka till läkaren igen. Han konstaterade att "det där med hud är ju svårt asså..." och hämtade en kollega. Hon konstaterade i sin tur att "du ser ju för jäklig ut" och jag kunde ju inte annat än hålla med. Hudkliniken på länslasarettet konsulterades och jag lovades få tid där inom "några dagar".

Efter "några dagar" hade jag fortfarande inte hört nåt så jag ringde och kollade min kö-status. Jorå! Jag hade fått tid. I september...

"Jag lever inte i september om jag inte får hjälp nu" sa jag, vänligt men bestämt. Då fick jag tid som i morgon. Det finns en Gud!

Varje natt går jag upp och kliar mig med en handduk i ca en timme. Smörjer mig med lokalbedövande salva för att inte brinna upp och gråter lite tyst för mig själv, ren självömkan naturligtvis. Sen mular jag i mig ett gäng Tavegyl för att sova lite till - de hjälper inte ett skit mot klådan. Men de gör mig trött och låter mig sova lite i taget. Dessvärre mest på kvällen när jag helst vill vara social och trevlig dock.

Varje morgon vaknar jag och tänker att det ser liiiite bättre ut och att det nog vänder nu. Ända tills en kvart senare när jag sitter med den satans handduken och känner hysterin vakna till liv igen...

Men i morgon!! I morgon förutsätter jag att jag ska få tillbaka mitt liv! Då ska jag träffa hudläkare och räknar kallt med att de kommer fixa det här.

Hur gick det med tårna då?

Jorå.

Lilltån är dubbelt så stor som den ska, skinnet har lossnat och allvarligt talat - den ser ut som den ska lossna vilken sekund som helst. Vedervärdigt. Inte ens sonen blir imponerad, han vågar inte titta på den.

Jag VEEEEET - det finns miljoner människor som har det värre och hade varit glada över lite kliande istället för betydligt allvarligare saker.

Men mina referensramar är det jag har att utgå ifrån och ärligt talat - detta är det jefligaste jag varit med om.

Annars är det bra...

Semester! Typ...

Aha - semester nu då! Eller nåt...

Det heter officiell semester eftersom jag är anställd till november, konkurs eller inte liksom. Lite konstig grej; jag har jobb, lön men inget företag att jobba på... Fast jag har ju jobbat ändå, det är mycket som ska fixas även i konkursade företag. Arbetsplikt heter det. Fast nu har jag semester från den också. Tror jag. Vi får väl se...

Chockade mig själv med att städa bilen såhär första semesterdagen, vet inte om det var bra eller dåligt än. Förvisso bra för bilen, men klarade jag det? Adrenalinet har inte lagt sig än så vi får väl se.

Helgen har varit så himla suveränt bra så jag nästan får fundera på om den faktiskt varit! Kombinationen 50-årskalas, festival, Magnus Uggla, jobb och ännu mer födelsedag, härliga människor och massor av kärlek är nästan för bra för att vara sann. Men så var jag aningen trött igår kväll också...

Tänkte ösa massor av tid och omsorg på mina fina, härliga vänner under min semester. De är sedan länge försummade av mitt hektiska leverne och ingen beklagar det mer än jag. Pay Back time - efter den här sommaren kommer de vara så trötta på mig så de inte orkar se mig, moahahahaaaaa!
Framåt september kommer de inte ens svara i telefon när jag ringer...

Hör ni - jag älskar mitt liv just nu. Hur det ser ut sen vet jag inte och jag funderar inte på saken - just nu är det perfekt. Lever i känslan och mår fantastiskt bra.

Hoppas ni gör det också.

Tar lite semester härifrån också nu - back before you know it!

Och livet går vidare

Trots konkurser, taskigt väder och en icke kommunikativ skrivare så går livet vidare... Ingen är mer förvånad än jag!

Imorron är sista officiella arbetsdagen, sen är det semester! Jodå, ibland måste man jobba även om företaget inte lever längre. Det är anställningsintyg, avslutningar, sammanställningar, papper och papper och papper. Har dock kunnat göra det mesta hemifrån, men för att få ett snyggt och påtagligt avslut tänkte jag hälsa på en sväng på jobbet imorron... Mest för att skriva ut allt på en fungerande skrivare.

Hade planer på att ta mig till Stockholm igår men insåg att det inte skulle fungera. Får vänta ett par veckor till...

Annars känns livet helt okej. Tomt utan barn förvisso. Väldigt tomt. Fick ett SMS från Lillfisen häromdagen där han talade om att han mådde bra och bara saknade mig "lite". Bra där! Han trivs och mår bra.

Snart är det Öland och jag längtar som galen...

Finns bara ett ställe där jag alltid, alltid mått riktigt bra och det är där. Ingenting av konkurser, oviss framtid eller taskig ekonomi kan liksom nå mig där. Det är en skyddad zon. Tillflyktsort.

Nu mår jag förvisso väldigt bra även hemma, men även gånger i livet när jag inte gjort det har Öland helat. Har semestrat där sedan tidiga tonåren, först med föräldrar, sen med pojkvänner, själv, med kompisar och med barnen. Ett år åkte vi inte dit och jag var Ölandssjuk hela hösten...

Fifan vad jag behöver den veckan nu!

För övrigt då? Jorå. Kär upp över öronen och fantastiskt lycklig...

Hm. Är det bara jag som känner att den här bloggen börjar bli VÄL trist??  ;)

Julimagi

Han med stort K som i Kärlek har fixat min cykel. Min vän med stort B som i Bästa hade en flaska rosé i kylen som riskerade att bli för gammal.

Det kunde ju inte vara något annat än ett strålande sammanträffande!

Alltså - cykel till Vän med Rosé.

En slingrig, smal, lummig skogsväg omgärdad av det absolut vackraste en svensk sommar har att erbjuda, med dikena fulla av smultron och fågelsång hela vägen. Lummigt, grönt och så vackert att man tappar andan.

Och när jag framåt nattkröken cyklade hem igen var det nästan overkligt. Sådär så jag faktiskt fick stanna och känna efter. Stämning så magisk att det nästan gick att ta på den.

Tystnad, vindstilla och luften så mättad av sommardofter; hö, jasmin och smålandsskog.

Jag tänker att det borde vara lag på att alla skulle få uppleva det. Stillheten, rofylldheten och framför allt stämningen.

Det är inte konstigt att man förr såg både älvor och tomtar - jag såg dem också. Om jag kisade lite. Visserligen var det mörkt men absolut såg jag dem.

Som i en saga. Så var det.

När jag kom hem var jag nästan besviken över att det inte var längre avstånd, jag hade kunnat fortsatt cykla hela natten.

Måste försöka komma ihåg det här i januari...

Nästa gång någon frågar mig hur jag kunnat få för mig att bosätta mig här i skogen ska jag bara skratta rått, skaka beklagande på huvudet åt frågeställaren och tycka synd om vederbörande.

Vem vill inte bo här liksom... Ha!

 

 

Ny turbulens...

Det synes mig vara totalt omöjligt att bringa ordning i mitt liv. Kanske måste jag helt enkelt lägga ner mina försök och sluta önska mig en lugn och harmonisk tillvaro för det kommer aldrig att hända.

Företaget jag jobbar på har försatts i konkurs. På mitt CV kan jag numera lägga till ytterligare en rad under rubriken Erfarenheter: arbetslös.

Ska kanske inte överdramatisera det hela, det verkar som om jag har nytt jobb på gång framåt höstkanten men ändå...

Mitt jobb är som ett barn. Jag skäller, gapar, gnäller, vårdar, formar och älskar det precis som med barnen. Jag var med när det "föddes" för femton år sedan och jag har levt mitt jobb.

Den stora omställningen för mig just nu är att sluta tänka på det 24/7. Det kommer ta ett tag...

Istället har jag i helgen försökt lägga tankarna på annat håll. På hörlurar till min telefon exempelvis. Det är en inte mindre dramatisk histora letmetellya...

För min telefon, inte ens ett och ett halvt år gammal, finns inte längre. Sony Ericsson Xperia Arc S is no more. För Sony Ericsson finns inte. Sony finns. Utan Ericsson. Därför tillverkas inte heller några Sony Ericsson-tillbehör till min telefon vilken kräver just Sony Ericsson-tillbehör för att bli nöjd.

Tre modeller hörlurar provade jag. Tre modeller fick jag återvända in i affären med och lämna tillbaka...

Ny telefon är inte aktuell förrän i maj 2014. Livet är bra spännande!

En dag på stranden på Öland gav mig en tjusig touch av polkagrisförnimmelse. Polkagris är ju helt okej om man befinner sig i Gränna på semester, mindre okej när man ser ut som en levande reklampelare för samma ort... Och jag badade för första gången i år! Jag t o m överlevde den hissnande upplevelsen!

Till undvikande av förvärrande brännskador tillbringades söndagen därför inomhus. Bland annat då med spring i affärer för att byta hörlurar som sagt.

Kultur är bra grejer, nyttigt för själen om inte annat, varför Kalmar Slott valdes som en bra solskyddsfaktor.

Med andra ord har jag haft en underbar helg.

Min första dag som arbetslös ska jag tillbringa på jobbet. Mhm, jag vet - det låter lite dubbelt va? Men som mottagare av Statlig lönegaranti har jag arbetsplikt och jag har en del småsaker som skall avslutas och överlämnas.

När jag är klar ska jag åka hem. Till ofrivillig semester och barnlös lägenhet.

Saker blir inte alltid som man tänkt sig...

Att styra sin tid...

Blir lite ändrade semesterplaner och jag får lite tid som jag kan styra som jag vill.

Den känslan är ganska häftig - ovanligt ovant men häftigt.

Som att sitta med ett vitt ark, en pensel och öppet för fritt tänkande - måla vad du vill men se till att bli nöjd! Synd att jag inte vet hur man gör bara...

Plocka jordgubbar? Träffa vänner? Åka till Stockholm? Bara vara?

Stockholm lockar fantatiskt mycket. Vännerna också. Varför inte göra både ock och slänga in lite jordgubbar som topping liksom?

Vad jag behöver mest av allt just nu är att vila. Gå ner i varv, sova bort de svarta ringarna under ögonen och återfödas. Så känns det.

Då är det förmodligen det jag ska börja skissa på då va? Fast jag gör det med blyerts - feglir jag vet, men jag väljer att kalla det att vara "flexibel".

Tror jag ska kolla SJ´s tidtabell. Stockholm innefattar både vänner, nära och kära och att komma bort ett tag.

Japp - jag tror jag börjar med det...