Nu blir det hektiska tider...

...för skolinspektionen minsann!

Jag har inga problem med att de beslutat sig för att stänga Lundsberg. Ärligt talat - couldn´t care less... Men jag har väldiga problem med alla andra skolor som INTE är stängda, trots år efter år av mobbing, misshandel och kränkningar.

Det finns skolor där misshandel är en lika vanlig del av elvevers vardag som kemi och svenska. Det finns elever som går till skolan varje dag, år ut och år in med vetskapen om att de kanske inte kommer brännas av styrkjärn men få stryk, få kläderna sönderklippta, skorna bortkastade och håret avslitet i stora tussar. Inte en gång - varje dag.

Det finns skolor som låssas att problemet inte finns. Som lägger över ansvaret på den mobbade och utsatta. Som blundar och säger att de har en "antimobbingplan" och då är saken klar...

"Värdegrunder" brukar det heta. På den här skolan har vi "värdegrunder" som alla elever fått ta del av. Vi har en "antimobbingplan". Vi jobbar aktivt genom nätverk. Alltså har vi gjort vad vi ska och eventuella problem som ändå uppstår är inte vårt fel.

Utstötta barn, mobbade barn, misshandlade barn och kränkta barn går i varenda byskola, storskola, mellanskola och alla andra jäkla skolor som finns i det här landet.

Sen finns det naturligtvis skolor som faktiskt är BRA på att hantera sånt här. Det finns skolor där man tar tag i problemen, lyfter upp dem, vägrar blunda och agerar kraftfullt och aktivt. Där man bevakar och följer upp. Men inte alla...

Så, kära skolinspektionen. Jag tycker det är bra, visar på handlingskraft och styrka att ni sätter ner foten och säger "oacceptabelt" när saker som hände på Lundsberg hände.

Jag önskar bara att ni ville göra det på fler ställen. Det finns många skolor som inte kan garantera elevers säkerhet, välmående och därmed rätt till utbildning.

Så - dags att kavla upp ärmarna och börja kolla verkligheten bakom argument som "vi har värdegrunder"?

Skolstart med bad parent

Få saker väcker insikter om hur bad parent man är som skolstarten...

Den sårade, för att inte säga förkrossade blicken från en djup förorättad femteklassare säger allt. Och den får man alltsom oftast. Exempelvis när vederbörande släpar hem böcker från skolan som skall packas in i snygga omslagspapper och man konstaterar att man glömt - läs inte haft en tanke på - köpa bokomslagspapper...

Naturligtvis gör man allt för att omedelbart rätta till felet. Man är ju inte curlingmorsa för inte. Pappersrulle inhandlades dagen efter. Motivet var väl ett av de fulare, men jag kunde välja på ett rosa papper med kattungar, mintgrönt papper med kattungar och detta jättefula. Jag tog det jättefula... Fult är bättre än ocoolt.

Gjorde min plikt och började packa in bok nr ett igår. Det gick jättebra! Ända tills jag var klar, vände på boken och omslagssidan av tunn kartong såg ut som en väl använd näsduk...

Igår var en sån dag när jag inte ens orkade ta bort pappret igen. Ny förkrossad blick av femteklassaren.

"Jag gör det imorgon bitti" lovade jag.

Idag var det imorgon bitti. Idag glömde jag... Vi vaknade aningen sent och tja...

En ytterligt tjurig, grinig och djupt sårad son hasade iväg till skolan med sina oinpackade böcker i väskan, Men först slet han frenetiskt av den knöliga boken sitt omslag.
Själv sitter jag här med pappersrullen, saxen och tejpen i knäet och väntar hem honom. Jag vet att han inte är hemma förrän vid tretiden - jag kommer sitta här till dess.

Jag vägrar vara en bad parent.

Microproblem...

Jag har, sedan jag packade upp mina flyttkartonger, haft ett bekymmer som inte varit mitt men ändå blivit mitt på nåt sätt.

Jag har nämligen inte haft någon mikrovågsugn.

Det har varit ett medvetet val eftersom jag A) tycker att det är skitfult med mikrougnar, B) inte har haft någon plats att ställa den och C) ansett det vara onödigt eftersom jag sällan eller aldrig använder den.

Detta kan ju verka tämligen bekymmersfritt problem eftersom jag inte haft någon som stört blickfång, tagit upp plats eller stått oanvänd.

Men.

Jag har en son som är ensam hemma ganska mycket på dagarna. Han måste kunna värma mat. Jag vill inte att han använder spisen när jag inte är hemma eftersom jag vet att han inte kommer ihåg att stänga av den. Frågan är om han ens kommer ihåg att han satt igång den när han, på en tioårings självklara vis, sätter en kastrull på plattan och går för att "kolla lite på datorn". Jag tror inte det.

Så.

Efter mycket tjat och dividerande började jag överväga saken. Detta efter att "någon" sagt att det går att ställa den i köksskåpet, borra ett hål för sladden och VIPS - hela mikron borttrollad.

Idag var jag och köpte den minsta lilla mikrougn som gick att uppbringa. Jag kom hem, skruvade ihop ett skåp som också fick följa med hem och sen packade jag upp kartongen med mikron.

Jag vill inte påstå att jag är någon Einstein när det gäller sånt här med ögonmått och sånt, men jag har fått en egen mätare på jobbet så jag dubbelkollade;

Mätte mikron...

 

Mätte skåpet...

 

 

 

Mhmmmmm.... Eventuellt handhavandefel, eventuellt fattar jag inte men i MIN värld passar inte den micron i köksskåpet... Inte enligt min fina mätare heller.

 

Jag ställde den skitfula mikron på köksbänken, satte mig vid köksbordet och blängde på den och kände att nä. NÄ, jag KAN inte ha den där! Jag kan inte leva med den stående där, hånande och ovälkommen.

 

 

 

 

Så jag började stuva om, riva ner hyllor, flytta prylar och tänka nytt. Ovanpå kylskåpet finns ett skåp - litet men kanske lagom för en liten mikro?

 

Jag mätte och fixade igen och minsann! Skåpet var lagom högt. Förvisso var luckan i vägen men jag är ju inte HELT handfallen - jag har en skruvare! (Nä, det är inte min men jag HAR den).

 

Så jag skruvade helt enkelt bort luckan och baxade upp mikrougnen! Mikrougnar väger i runda slängar 300 kilo, det vet ni va? Åtminstone den jag köpte. Men jag fick upp den, fixade med uttag och grejer och lyckades t o m skruva dit luckan igen!

 

Kan själv!!

 

 

 

 

Så istället för

 

 

blev det

 

 

!!!

 

MYCKET stolt över mig själv lagade jag sedan middag åt sonen som beställt potatismos och köttbullar. Medan maten kokade stack sonen ut och lekte och potatismoset blev kallt. Men vad speeeeelar det för roooooll - vi har ju mikro!

 

Så när han behagade komma in igen så visade jag stolt upp min eminenta lösning i och med att jag skulle sätta upp tallriken i mikron.

 

Men...

 



 

 

Det gick liksom inte att öppna luckan eftersom skåpsluckan var i vägen...

 

Med en attack som av en galen bålgeting slet jag fram den sabla skruvaren igen, fick bort den jefla luckan och nu...

 

Nu står en skitful mikro och glor på mig från sin plats ovanför kylen...

 

 

 

 

Och ja... där får den väl stå då.

 

 

Jag köpte en kaffebryggare också. Känner att jag behöver prova den nu... 

 

 

 

Knastrar och fäller....

Det händer skumma grejer med mig sedan det där med prickarna...

Prickar och kliande har förvisso försvunnit men de verkar ha ersatts av en ny hudtyp - den torra, knastrande slippapperstypen. Dessutom tappar jag hår. MASSOR av hår. Hela tiden. Fast jag tror det började strax innan prickarna... Inte helt säker. Behöver förvisso inte ha ett dugg med varandra att göra men det känns lättare att packa ihop elände i en och samma kartong så känns det ändå bara som ett. Om ni fattar vad jag menar.

Annars mår jag bra!

Med tanke på att skolan börjar på måndag kände jag pressen att "hitta på nåt kul" för sonen vilket resulterade i att jag igår tillbringade ett par timmar i min bil, lyssnandes på radio och lösandes korsord. Utanför bilen badade sonen och hans kompisar i en pool medan jag höll ett vakande öga; ömsom på barnen, ömsom på de kolsvarta, tjocka molnen som hängde i grantopparna runt poolen. Borde varit bättre att sitta utanför bilen kan man tycka. Tjaaa - om det inte varit så jäkla kallt så hade det säkert det. Bilen funkade jättebra.

Pressen att "hitta på nåt kul" har dock inte lagt sig så jag får nog komma upp med något mer under helgen...

Sista tidens väder och vind har resulterat i att sonen fördjupat sig i serien "Family Guy" eller vad den heter. Det, i sin tur, har resulterat i att han tre gånger i kvarten pausar serien och kommer ut och återberättar sista minutrarna i sin helhet... Man kan säga att jag också sett den alltså. Återberättad. Av en hysteriskt skrattande tioåring. Som återger varenda liten replik...

Jag tycker inte den verkar speciellt rolig. Det kan möjligen bero på forumet den "visas" i...

"Vet du" försöker jag. "Det är säkert jätteroligt men det blir liksom inte lika kul när man inte sett det själv..."

"Nämen du måste lyssna på detta!" frustar sonen mellan skrattsalvorna och drar en ny harang. När han är färdig återvänder han för att återuppta tittandet och skrattar så han kiknar i sitt rum. När det tystnar igen vet man att han är på ingång för en ny uppdatering.

Ibland frestar det på att vara förälder...


.

Kärlek...

...denna oförklarliga, starka, hopplösa och fullkomligt underbara upplevelse...

Den är varken okomplicerad eller enkel alla gånger, men den förändrar. Allt. Den är så svår att förklara bara... Har försökt många gånger. Medan jag försöker vidare så kan ni få en hint om vad jag menar genom att klicka på länken nedan.

Ungefär såhär:

Kärlek kan förändra allt

Hur vet man...

...att livet börjar återgå till det normala efter sommarens låssasliv?

Jooo...

Man kan exempelvis sitta på jobbet och få en exalterad son i luren i örat. Exalterade sonen meddelar att han ska sova hos kompisar, i tält! Helt okej.

Sen ringer han fjorton gånger till. För säkerhets skull. För att påminna om chips, läsk och övriga tältsovarförnödenheter. Han känner sin mamma - man måste ligga på så hon inte glömmer nåt!

Man lovar sonen att åka från jobbet en viss tid för att han säkert ska komma iväg till tältet och hinna leka innan det blir kväll. So far so good - jag kom iväg, tio minuter innan utlovad avgång.

På väg till affären hamnar man sedan i vägarbetskö. Det är vakter med röda flaggor, lotsbilar och en hel arsenal av brinnande asfaltbilar som ser till att man blir stående. En kvart. Väl igenom barriären och med en nätt omväg genom villakvarter och krypkörning kommer man så fram till affären. De tio minuternas försprång är uppätna så man skyndar sig att rafsa efter plånboken... som ligger kvar på jobbet.

Alltså startar man bilen igen och gör samma resa fast i omvänd riktning. Den här gången har vägarbetskillarna valt att stoppa alla bilarna från andra hållet, d v s en ny kvart med röd flagga viftande framför motorhuven.

Sen kör man som en galning, hämtar plånboken som ligger under en hög med papper, kör tillbaka - och KAN man tänka sig! Nu är det återigen första hållet som stoppas av flaggvakten!

Med full respekt för vägarbetarnas arbete och viktiga insatser i infrastrukturen väntar man ju. Gnisslar lite tänder förvisso, men man väntar. Väl? Inte alla. En del, typ som den röda lastbilen med flaket fullt av brädor, gasade upp sig och lämnade kön till förmån för cykelvägen. Förmodligen en sån där kille som var sjuk på teoridagarna i körskolan och som skickade efter körkortsprovet på internet...

Nåväl.

Jag släpptes igenom för tredje gången, gjorde samma stopp vid affären, fick handla det jag skulle och kom faktiskt hem. En timme efter utsatt tid.

Sen fick jag fika hos en vän.

Den behövdes. Både vännen och fikat.

Inatt drömde jag att jag mördade mina barn med en kökskniv och skyllde allt på Lillfisen. Sen vaknade jag av att jag hade dåligt samvete, inte för morden utan för att jag skyllt på honom...

Tror ni jag behöver söka hjälp eller växer det bort?

In på upploppet...

Så ja - en veckas sommarlov kvar och sen! Sen är det dags för återgång till det "normala" livet! Can´t wait!

Det är ju egentligen för tidigt för att summera hela sommaren efter som den inte ens är slut än, men låt oss ändå göra en avrudning light, okej?

Konstig sommar... Underbar, härlig, ljuvlig och... konstig. Inte bara för att den under tre veckor mestadels bestod i kliande prickar som höll på att driva mig över galenskapens brant, utan också för att det varit en sommar utan den vanliga sammansättningen av familj, hus, trädgård och traditioner. Konstigt och ovanligt...

Förra året var Storsonen hemma hela sommaren, i år har han jobbat lika länge så honom har vi inte sett röken av. Mellansonen har varit hundra mil härifrån i flera veckor och mer och mer börjat leva ett eget liv. Lillfisen har på sitt godmodiga sätt funnit sig i det mesta och bott ett par veckor hos pappa och resten här.

Det blev ju nu kanske inte riktigt som jag tänkt mig på grund av alla prickar och konstigheter men det blev bra ändå! Jag har hunnit umgås med vänner, slappat mer än på många år och t o m hamnat i lägen där rastlöshet och "vad-ska-vi-göra"-syndromet innfunnit sig. DET var länge sen!

Inledningsvis jobbade jag halvt ihjäl mig så det var ett välkommet syndrom. Ändå kändes det som om jag inte ens hunnit ha nån semester alls när den väl var slut...

För första gången på många år skärmade jag av alla måsten. Jag kollade knappt mailen, svarade knappt i telefonen och ignorerade det mesta som tryckte på utifrån. Visserligen hade jag ett antal griniga mail i inboxen när jag väl kollade sen men inte värre än att jag kunde dela ut kramar och bli förlåten. Bra där!

Sen är det ju det där med K - Kärleken med stort K. Eller stort T kanske är en bättre benämning. Den som slog ner som en bomb från ingenstans och som briserat hela sommaren. Som ett gigantiskt, vackert åskväder som aldrig slutar, fast himlen är klarblå och utan regn. Så innerligt underligt...

En vacker dag kanske jag t o m kan börja introducera honom här, men inte än. Än vill jag ha honom för mig själv. Men han gör mig lycklig. Vansinnigt lycklig.

En veckas sommarlov kvarstår och sen ska allt återgå till sedvanliga rutiner, ordning och reda. Ja, alltså, ordning och reda i den omfattning som går att bringa i mitt oordnade och orediga liv.

För vissa saker tycks aldrig förändras, oavsett hur stora ommöbleringar som görs i ytterområdena. Det oorganiserade kaoset runt mig är detsamma som det alltid varit... Men jag gör som jag gjort alla tidigare år - jag jobbar på saken! En vacker dag ska jag säkert lyckas förstå hur man gör. Kanske.

Nu vill jag bara att det ska bli vecka 35 - sen längtar jag till hösten och tills jag får börja elda i kakelugnen.

Inköpslista: Ved. Marshmallows.

Snart är det dags för lussekatter och glögg! Yeeeesssss!!! :D

Svimmar mig lite...

Men asså - fattarnihurvarmtdetääääääääääääääääääääär???????

På kontoret: 29 grader. Enligt temperaturmätaren på bilen: 30 grader. I min hjärna: 127 grader. Minst.

Jag. Gillar. Inte. Varmt.

Jag gillar laaagoooomt...

Klev ur bilen när jag kom hem från bastu-jobbet och höll på att tuppa av - jag säger ju det! Det är för VARMT.

Klimatanläggningen på jobbet har tagit semester. De har försökt få den att återvända till sina arbetsuppgifter men nä... Den vägrar. Imorron KANSKE det kommer någon som kan få fart på den. Jag chansar inte. Jag stannar hemma imorron.

Min fina, fina Toyota gillar inte heller varmt. Den krånglar lite när den ska starta i värmen. Skitbil. Ge mig en SAAB. De krångar förvisso hela tiden, men aldrig för att det är lite värme i alla fall...

Nå, nu ska jag väl inte överdriva - den har låtit ön-ön-ön två gånger sen jag köpte den men ändå! Ha! Visste väl att det skulle gå att hitta nåt fel även på Toyota! Jag vann!

Dessutom har den urdåliga framdäck. Skitbil..

Tänkte skrivit ett inlägg om att vi ska vara snälla mot varandra. Men jag känner mig inte särskilt snäll när det är så här varmt så jag tar det en annan dag.

En svalar dag...

Frankly my dear...

Jag lever nu i den märkligaste av känslor jag någonsin varit med om tror jag!

Känslan av att i grund och botten älska mitt jobb som jag inte längre har men ändå kliva upp för att jobba fast jag egentligen inte ens haft semester och semester är precis vad jag behöver mest...???!!! Vi snackar jobbångest på högsta nivå här alltså - för ett jobb jag inte ens har kvar...

Egentligen behöver jag inte gå till jobbet. För egentligen är min arbetsplikt slut. Men arbetsuppgifterna är inte slut... Dessutom vill jag ju gärna ha ett nytt jobb i sinom tid och förutsättningen för det är att jag är aktivt är med och skapar mig ett.

Så med en fot på den lockande utmaningens sida gränsen och en fot på vill-inte-ångestens sida försöker jag vakna till liv mitt i natten. Det går sådär kan jag meddela. Sonen sprang som en osalig ande upp och ner halva natten; han ska på läger idag och har längtat sedan förra sommaren, man får förstå hans resfeber...

Fast det kanske mest har att göra med att jag fastnade framför Borta med vinden på TV inatt, vad vet jag. Känner mig som ett med Vivien Leigh, som med tårfyllda ögon undrar; "Where shall I go? What shall I do?"

På samma sätt upplever jag att den här måndagsmorgonen svarar precis som Clark Gable alias Rhett Butler: "Frankly, my dear, I don´t give a damn..."

Konstaterar bara att jag verkligen behöver semester. Tillsammans med Kärleken med stort K. Och utan prickar.

Ska det aldrig bli vecka 35?

Nybörjan...

Så - då börjar vi om då!

Igen.

För efter tre läkarbesök, fem olika mediciner och tre veckors kliande semester är prickarna borta, eksemen börjar läka och streptokockerna börjat dra sig tillbaka - och semestern är slut.

Bra tajmat!

Tårna ser fortfarande aningen skräckfilmsaktiga ut förvisso, men jag kan gå igen. Bara en sån sak!

Nu sätter jag mitt hopp till ännu en inplanerad semestervecka om några veckor och ber till högre makter att jag ska få göra om det igen, om än lite kortare period.

Annars har det faktiskt varit ganska bra, även om planerade aktiviteter fått ställas in och styras om. Jag har umgåtts med vänner, druckit massor av vin och njutit av kärlek och väder - perfekt.

Nu överväger jag på allvar att ta tag i mitt liv - igen - och faktiskt återknyta kontakten med gymmet, simbassängen och joggingskorna. Inte imorron precis, så återställd är jag inte att jag kan ta plats i ett par riktiga skor, men snart... Kanske.

Kanske tänka på att äta nyttig mat och dricka mindre vin också. Kanske. När jag är helt återställd. Som tidigast.

Men det är ju tanken som räknas, bara den borde ge mig ett antal bonuspoäng va?

Sista månadernas rosaskimrande töcken börjar pocka på lite struktur. Världen ter sig fortfarande rosa men även rosa världar kräver organisation. Hittills har saker fått bli lite som de blir, med total blockering från all världens krav. Oväsentliga ting såsom barnuppfostran, ordning och organiserande har fått stå tillbaka - dax att rätta upp och rätta till. Hösten är lång, saker måste fungera. JAG måste fungera.

Så nu använder jag augusti för teoretisk planering och upplägg. I september ska jag börja ta tag i mig och mitt.

Vissa saker kräver längre startsträcka liksom. Typ att organisera livet. Ta reda på vad man vill. Ta tag i sig själv. Jag har lovat nära och kära att göra det, jag ska hålla det löftet.

Ser fram emot det, även om det skrämmer...