Den där känslan när man lever här och snart ska leva där och man bara väntar och väntar på att där ska komma - den är som ett vakum.
Det är ingen idé att göra nåt här för man ska ju ändå bo där - sen - och där kommer finnas hur mycket som helst att göra innan saker faller på plats och det ska ju bli kul men någonstans väcks en känsla av stress och man kan inte göra nåt åt den.
Just den känslan kan vara lite jobbig tycker jag.
Ännu jobbigare känsla; vetskapen om att man ska packa ner hela sitt bohag igen och kånka kartonger och möbler och klädsäckar....
Mitt flyttande skojar man inte bort. Efter att ha flyttat till Karlskrona 1985 har jag packat och packat upp 16 gånger. Detta blir gång no 17. Någonstans borde man ju fått rutin på det här kan tyckas. Det borde ju vara en enkel match. Men eftersom jag inte är en människa med varma känslor till det där med rutiner så har jag inte det. Processen har varit olika varje gång.
Den här gången blir det extra krånglig logistik på grund av omständigheterna. Exmaken ska inte ta med sig allt och fördelning och disponering av prylar och utrymme känns lite oklart. Vad vill vi ha kvar, vad ska vi inte ha kvar och var ska vi ha det? Dessutom har sambon ett halvt bohag på annan ort som aldrig hann flyttas hit...
Och just den biten: vetskapen om vad man har framför sig men ändå inte kunna göra nåt åt det just nu fast man vet att det är på håret att man kommer hinna allt inom utsatta tidsramar när det väl är dags, den är skitjobbig.
Å alla papper.... Ujujuj. Överlåtelser, uppsägningar, flyttningsanmälningar... man leker inte med sånt, det gör man inte!
Det här projektet gör att jag landar i nåt tillstånd där jag inte ens ser vitsen med att städa och tvätta "för vi ska ju ändå flytta" typ... Allt landar i ett ingenting.
Så har jag det just nu. Hur har ni det?
