Tres faciunt collegium – Tre gör ett sällskap

Jag flyttade ju i våras. Från ett gemensamt hem som jag delat med någon i närmare 25 år till ett eget hem.

Det är jobbigt att flytta. Prylar som ska delas, vem ska ha den, vem vill ha den, vem får inte den... Sista anhalten blir ju då källare och förråd och det är där många brukar ha sina julsaker. Om det inte är jul alltså, och allt är upplockat.

Ungefär då var jag så trött på alla diskussioner, divideranden, jämkanden och ge-å-tagandet så jag slängde ett öga i de fyra STORA julkartongerna och kände bara "Nä. Jag orkar inte gå igenom eländet". Så jag tog - som jag vill minnas - det jag absolut kände att jag inte kunde vara utan och sen fick det vara så. Det var ju långt till jul. Just då.

Nu inser jag, när jag släpat in den inte alltför tunga julkartongen ur förrådet, att jag fick med mig tre tomtar, två olika adventsljusstakar och en julgransbelysning... Bra där!

Som hängiven julfirare är det inte mycket att hänga i julgranen, bokstavligt talat...

Jag nämnde detta i förbifarten till f d maken igår som vänligt påminde mig om att "jamen jag sa till dig men nä, du skulle köpa nytt sa du..." vilket är helt riktigt. Problemet just nu är att sånt jag saknar och vill ha finns inte att köpa längre. Det handlar ju om att hitta saker man GILLAR.

Nu är det ingen katastrof - jag har inte plats för massa julgrejer. Det eviga omstuvandet i fönster och hyllor varje jul är inte så omfattande när man går från åtta rum och kök till två rum och kök...

Ska man nu lära sig fira jul på nytt sätt är det väl lika bra att löpa hela linan ut. Omgiven av julsaker jag inte känner igen. Jag lär väl känna dem i sinom tid kanske...

Gör om, gör nytt.

Men jag önskar verkligen jag hade fått plats med några fjuttiga tomtar till....

Consummatum est – Det är fullbordat

Watta day, watta day...

 

Jag åkte till tätorten, uträttade ett ärende, gick till doktorn, betalade 200 spänn för att få ett telefonnummer till en massör... Men en braaaaaaa massör, den bästa! enligt uppgift... Sen uträttade jag ett ärende till och så -så var det dags.

 

Till macken och hyra släpa. Jupp. Ni som hängt med ett tag vet hur road jag är av den typen av aktiviteter. Precis. Nada.

 

Men det gick bra! Jag fick en sladd, betalade miljoner kronor och tackade med ett glatt "Hoppas bara jag slipper backa för DET kan jag inte" och insåg, efter en blick på expeditens stelnade leende att jag fick skynda mig ut innan hon tog tillbaka sladden.

 

Jag krånglade på släpet, fick dit sladden och körde iväg. Jomen visst - jag kan ju det där. Nemas bekymmer. Jag är t o m så väl bevandrad i släpkörningsreglerna så jag har full koll på att man bara får köra i 80. Så jag gjorde det, glad över att någon liten trafikregel fastnat i alla fall. 80 hela vägen. Jajamen. Synd bara att jag, när jag nästan var framme, insåg att jag körde på en 70-väg. Då gäller inte 80-regeln va? Nä. Trodde inte det heller. Men aja, det gick bra ändå.

 

Sen svängde jag elegant in framför butiken med sängen som skulle hämtas, parkerade snyggt över två rutor - blev lite krångel när jag insåg att jag parkerat för nära ett av deras jäkla prydnadsträd men jag lyckades bråka mig loss där med - gled snyggt ner på baksidan där utlämningen är, gjorde en rejäl U-sväng och stod således på rätt håll för att ta mig hem!

 

Bagatell om ni frågar mig!

 

Kom hem, baxade ur sängen, släpade in den och fortsatte putsa fönster.

 

Eftersom jag inte visste hur lång tid det hela skulle ta så hyrde jag släpet ända till kvällen så jag hade fyra timmar tillgodo... Ekipaget fick därför bara stå utanför på gatan så länge. Så tänkte jag.

 

Så tänkte inte brevbäraren, när han/hon plötsligt dök upp och blev våld-samt irriterad över att jag blockerat de sista två lådorna i raden. Så till den milda grad att stackarn fick häääänga sig på signalhornet och tuuuuuuta och tuuuuuuta... Ojojoj. Och inte hörde väl jag det, jag lyssnar på en bra bok och befann mig i en annan värld där jag putsade på. Inte förrän sonen kom och undrade varför posten stod utanför och tutade insåg jag att det eventuellt kunde bero på mig.

 

Så jag marscherade ut, smällde demonstrativt igen bildörren, körde fram en meter - preciiiiiiis lagom för att postbilen skulle få plats men ändå fick krångla för att ta sig ut.

 

Jamen ursäkta mig, jag är inte på världens bästa humör jag heller och hade jag ställt mig en meter längre fram från början hade grannen inte kommit ut med sin bil! Jag prioriterade grannen framför två brevlådor som EVENTUELLT skulle fyllas med post. Sue me.

 

Efter att ha skruvat sängar hela dagen, adventspyntat och grejat åkte vi faktiskt och köpte pizza, Lillfisen och jag. Det var inte igår precis.

Och nu - nu är jag heeeeeelt slut. Och Lussekatterna får faktiskt vänta till helgen. Timmarna räckte inte så långt...

 

 

Qui vivra verra – Den som lever får se

Ledig idag. Efter en skitdag utan dess like igår känns det välbehövligt.

Sen får vi kanske definiera ledighet i och för sig...

Jag ska till doktorn, uträtta en gedigen hög med ärenden och därefter hämta ett släp. Sen köra med släpet ända till stan, hämta en säng till Lillfisen. Men innan jag hämtar sängen ska eländesekipaget parkeras... Jag kan, som bekant, inte köra med släp. Jo, rakt fram går bra! Men åt alla andra håll går det inte alls. Så det vill till att planera väldans noga...

Sen ska sängen fraktas hem. Släp skall återlämnas. Lussekatter bakas (jag håller det öppet, bara för säkerhets skull...), ljusslingor monteras. Innan jag åker till doktorn ska jag putsa lite fönster.

Så, full dag men den blir nog rätt bra ändå! Jag bestämmer det helt enkelt. Kan bli spännande att summera framåt kvällen.

Lillfisen är upp över öronen exalterad för han KANSKE ska gå på bio ikväll med en kompis. Ungarna är lediga från skolan idag och planer smids... I vanlig ordning smids planerna utan så mycket check med föräldrar bara vilket inte alltid faller så väl ut. Vi får se hur det blir.

Måste fixa vinterdäck också. Ringa bilverkstaden och beställa tid för service som skulle gjorts för ungefär 2 000 mil sedan. Det är som vanligt med andra ord...

Egentligen... Om jag verkligen tänker efter... Om jag fick göra precis som jag ville, utan en gedigen lista med "To do"-stuff hade dagen sett annorlunda ut.

Då hade jag återvänt till sängen med Leif GW Perssons senaste bok och inte klivit upp på väldigt länge. Och när jag väl hade klivit upp hade jag inte förflyttat mig längre än till soffan. Jag hade övergått från bok till film och fördjupat mig i Jane Austins filmade böcker - köpte en hel box tidigare som jag knappt hunnit börja titta på. Jag hade förmodligen stannat där resten av dagen, på sin höjd eldat i kakelugnen.

Behöver grotta ner mig lite i mitt vankelmod, min numera till synes eviga beslutsångest (var kom DEN ifrån??) och tänka över mitt liv (för vilken gång i ordningen??).

Meeeen - riktigt så ser inte dagens planer ut.

Så, sinnesstämningar till trots, jag hugger väl tag i min lista och börjar putsa fönster då. Antar jag.

Den som lever får se.

 

 

Lex dura, sed lex – En hård lag, men en lag

Det är ju det där med adventsljusstakar då...

Nu har de kommit! Jag är inte helt lycklig för de såg väl inte riktigt ut som på bilden, men de funkar. De är okej.

Och nu, när de äntligen kommit, så vill jag ju tända dem också. Och det får man inte hos mig, för här tänds inga ljusstakar förrän kvällen innan första advent. Det ÄR bara så. För att dra ut på det. Uppskatta det desto mer när det väl är dags. Oskriven lag.

Meeeeeen...

Jag är bra sugen alltså. Jag erkänner det. För idag såg jag massor av hus där de redan tänt ljusstakarna och det såg bara sååååå mysigt ut.

Så jag vill. Men vill inte.

Jobbigt läge...

Frågade på FB om man fick. Lika många ja som nej ungefär. Inte blev jag väl klokare för det direkt...

Så jag har löst det på mitt eget vis. Jag har satt upp och tänt de nya i vardagsrummet. Jag väntar med köket och Lillfisens rum till helgen! Tadaaaaaaaaaaa!

Men det blir mycket till helgen känner jag nu. För det handlar inte bara om ljusstakar - det är gardiner, ljusslinga på verandan, belysning i julgranen ute... Det är aktiviteter på lördagskvällen och söndagskvällen och ja - det blir tajt med tid alltså.

Så jag tror jag ska tjuvstarta lite i alla fall. På onsdag. Baka lussekatter och fixa verandan i alla fall. Och hämta en säng. Montera ner en annan säng. Sätta slinga i julgranen. Putsa fönster. Gå till doktorn.

Jag hoppas det blir en väldigt lång onsdag...

Maior autem horum est caritas – Störst av allt är kärleken

Var i stan med Storson och Mellanson häromdagen. Mellan hade sina ärenden så Stora och jag passade på att göra some serious shopping under tiden...

Han köpte kläder och jag köpte kläder. Han travade målmedvetet mot den affär han visste att han skulle till och jag stannade vid varje liten butik på vägen dit. Han suckade och jag himlade med ögonen. Han greppade vad han behövde, jag gick runt och lät mig inspireras. Han kom ut med en liten, liten påse - mina fyllde halva baksätet...

Vi pratar om MIN son. Fostrad av en shoppingmästare med svart bälte.

Han har inte lärt sig någonting...

Jag känner mig lite misslyckad. Men annars är han snäll och rar!

Fattar ni hur jäkla mörkt det är nu för tiden förresten? Mörkt när man vaknar, mörkt när man kommer hem och mörkt hela dagarna... Jag har nog aldrig någonsin varit så trött som jag är just nu. Vi har t o m försovit oss två dagar i rad!

Lillfisen fick spader när jag väckte honom andra dagen och satte sig på soffan, milt sagt upprörd, och menade att "ingenting var nån idé för han skulle minsann ändå inte hinna"... Jag försökte övertyga honom om det dåliga i valet att sätta sig i soffan och tjura istället för att sätta fart och komma i tid ändå, och efter lite trixande lyckades jag väl något sånär.

Begriper bara inte hur det blivit såhär - jag brukar aldrig ha svårt att komma upp på mornarna i vanliga fall. Måste vara brist på adventsljus!

Appropå adventsljus har jag ÄNTLIGEN hittat adventsljusstakar som passar i mitt vardagsrum! Det var inte lätt och jag tror inte jag missat många affärer i jakten på dem, men trägen vinner.

 

Hade väl inte sörjt ihjäl mig om det varit två ljus till men ah - man kan inte få allt. Tydligen.

 

Nämen nu ska det skjutsas ungar och fikas hos kompis! Sen ska jag ägna resten av kvällen åt att längta efter kärleken. Han med stort T ni vet.
Det enda som måste vara värre än att vara olyckligt kär är nog att vara lyckligt kär men inte få två liv att synka i vardagen i den omfattning man vill... 

 

Galet kär. Kan inte rå för det...

Quidquid id est timeo puellas et oscula dantes – Oavsett allt, fruktar jag flickorna, även när de kysser

Har problem med nacken... och axeln... och armen... Har haft det ett bra tag nu och misstänker starkt att jag fått nån nerv i kläm nånstans. Eller nåt. I alla fall har jag vääääntat och vääääntat på att det ska gå över men det verkar inte alls som vad-det-nu-är tänker samma sak.

Så. Efter mycket om och men ringde jag vårdcentralen idag, fick tid om nån vecka och snart ska jag väl bli som ny då? Mhm. Can´t wait!

Hörrni, jag har sett en skylt florera bland massor av inlägg på FB sista tiden. Den ser ut såhär:

 

 

Det är en vacker skylt. Jag håller med om det som står där. Men jag vill göra lite tillägg...

 

 

We need to teach our sons to know the difference between:

 

 

a woman who flatters him and a woman who complements him.

a woman who spends money on him and a woman who invests in him

 

a woman who views him like a property and a woman who views him properly

 

a woman who lusts after him and a woman who loves him

 

a woman who believes she´s a gift to men, and a woman who believes he´s a gift to her.

and then we need to teach our daughters to be that kind of women.

Av någon anledning känns den än mer provocerande nu...?

Mhm. Jag har fyra bröder. Jag har tre söner.  Jag har haft ganska många tjejkompisar och vänner av kvinnligt slag genom åren. Jag ÄR kvinna. Och det har givit mig anledning att varna mina söner för att hamna i klorna på vissa typer av kvinnor. Precis som min mamma varnade mig för vissa typer av män...

Let me tellya - there are good sons and bad sons. As well as daughters...

Mina söner är inte fostrade till att ta särskilt väl hand om kvinnor. De är fostrade till att ta väl hand om ALLA MÄNNISKOR.

Så. Låt oss börja med att fostra våra BARN till normala, vettiga individer med sunt förnuft och normala spärrar. Oavsett söner eller döttrar.

Deal?

Dura necessitas – Nödvändigheten är hår(d)

Känslan när jag kommer till frissan är mångbottnad...

1. Jag är alltid lika glad över att konstatera att jag är där. Ännu gladare om det dessutom visar sig vara rätt dag, rätt tid och rätt frissa. Allt annat har hänt...

2. Stressfaktorn. Jag har egentligen inte tid men... hm... Och pengarna... Det känns som det är en onödigt dyr lyx... Men den känslan brukar ge med sig efter ett par minuter.
3. Paniken när frissan drar upp en slinga hår, tittar på den med ögon stora som tefat, skakar på huvudet och utbrister; "man VAD har du GJORT???"

4. Den ännu djupare paniken när frissan säger; "aaa... men vi måste klippa alltihop Lena... Fyra, fem cm alltså... Det går inte annars... kan inte rädda det här..."

Sista punkten händer inte alltid. Den hände idag. Och förra gången.

Sista halvåret har jag tappat maaaaasssoooooor med hår. Det som är kvar är inte top noch qualitet, för att uttrycka det hela milt. Har ingen aning om vad det beror på heller, men det växer i alla fall ut igen.

Alltså har jag mängder med hår i hårbotten och inget hår alls i topparna...

Intressant fall!

Så... klippklippklipp och tja... Nu har jag i alla fall hår i hårbotten och resten ligger på golvet i hos en frisörsalong...

Det gör för all del inte så mycket - jag trivs med kort hår. Det är mest den jobbiga känslan av att något är fel och att jag inte vet vad som stressar lite.

Och vem blir inte stressad när en frissa säger; det här går inte att rädda...

Men hon är duktig och räddar mer än hon tror. För färgar man det lite mörkt och lite ljust så kan man lura vem som helst att man har fler hårstrån än man egentligen har...

Det är minsann inte alla som går och klipper sig och kommer hem med mer hår än när man åkte! ;)

Asinus asinorum in saecula saeculorum – Åsnornas åsna i seklernas sekler

Ursäkta - sa jag att ingenting händer i mitt liv?

Jag gjorde det va?

Mhm.

Så dumt.

Det händer en hel del faktiskt. Dessvärre händer bara sånt som inte ska hända och inte sånt som borde hända...

Jag känner mig själv. Jag vet att jag har en ganska fullbokad period framför mig som startar... ungefär... nu.

Därför var jag lite duktig igår - jag bestämde mig för att börja använda googles eminenta kalender. Noteringar här och där, blipp i telefonen när saker ska hända - eller helst innan de ska hända - och hur svårt kan det vara sen? Rena barnleken! Ingenting kan glömmas, ingenting ramlar bort!

Perfekt!

Det höll inte ens ett dygn...

Googles idiotiska kalender håller nämligen inte reda på saker som man inte skriver in. Urkass.

Rent hypotetiskt; råkar man glömma att skriva in att det ska vara utvecklingssamtal i sonens skola klockan 15.00 så piper den inte! Piper gör telefonen bara när sonen ringer, 20 minuter innan samtalet skall börja, och undrar när man kommer...

Jag har 40 minuters bilväg hem, har jag sagt det?

Lappen med tiden hänger på kylen. Jag har t o m skickat meddelande till barnets far om dag och klockslag. Det hjälpte inte...

För ett tag sedan glömde vi mellansonens tid på lasarettet. Vi tog fel på dag. Båda två. Samtidigt.

Det enda jag säkert vet är saker som återkommer hela tiden; varje måndag blabla, varje onsdag yadayada... Sånt skrev jag upp i kalendern! Bara för att det gick att "upprepa" händelser som återkommer.

Smart drag!

Jag är så korkad så jag inte ens tänker be om ursäkt. Jag kan inte hjälpa det.

Hej barnavårdsnämnden - vad vill ni...?

Qualis artifex pereo – Vilken stor konstnär dör inte med mig

Nämen... Long time no seeing!

Jag ska vara helt ärlig - här händer inte ett skit. Inte ett smack. Har INGENTING att skriva om, inget att berätta, inget att underhålla med och inget att förarga med...

Det skrämmer mig lite. Har jag tappat "det"? Förmågan att göra en höna av en fjäder och nedpränta en hönsgård i ett blogginlägg? Det känns lite så...

Visst, det kommer och går och har gjort i alla år; inspirationen, motivationen, orden och galenskaperna. Absolut.

Men såhär tomt tror jag aldrig det varit förut...

Hur skulle livet te sig om det fortsätter såhär och jag måste hålla på och skriva en massa blogginlägg om ingenting? Vi kan inte ha det såhär!

Låt mig sammanfatta min tillvaro så ni förstår min situation:

• Son med anorexia - fortfarande sjuk. Möjligen kan skönjas en tendens till förändring. Möjligen. Vi hoppas och tror...
• Innebandyträning två dagar i veckan för liten son. Hälften av gångerna har han varit sjuk, det har varit storm eller det har varit höstlov. Annars går det bra.
• Papper, papper och papper. Jag drunknar i papper. På jobbet, hemma, på fritiden. Jag hinner inte, orkar inte och vill inte. Just nu. Jag är trött.
• Storsonen pluggar på. Han är hemma och hälsar på just nu, men han är mest frustrerad över att han måste åka hem och skriva tenta. Eller hur det nu var. Nåt sånt var det.
• Heltidsjobb. Nästan. Borta fem dagar i veckan - de e mycke nu...
• Saknar vinterdäck till bilen. Har däck men inga fälgar. Orkar inte leta för jag vet inte vad jag ska leta efter. Fattar inte sånt. Sänder helt enkelt en ödmjuk tanke till högre makter och önskar att det inte blir vinterväglag...
  Kärleken letar och kollar surfar och har sig och utbrister med jämna mellanrum att "fyra däck på fälg finns där och där" och sen massa siffror i nivå med hela min årsinkomst och då slutar jag lyssna...
• Becksvart ute varenda dag jag kommer hem från jobbet och KAN VI FÅ TÄNDA DE DÄR JÄKLA ADVENTSLJUSSTAKARNA SNART ELLER????
• Inser att jag inte har några adventsljusstakar att tända...
• Jag är kär som jag aldrig varit förut. Det är sjukt bara det... Dessutom i någon som inte ens är min typ! Men tala inte om det för honom...
• Måste lämna in min bil på service. Tänker på det varje kväll när jag inser att jag glömt ringa och boka tid...
• Har glömt fylla på spolarvätska i bilen. Tänker på det varje gång jag sätter mig i bilen och har glömt att det var slut...
• Ska klippa mig på fredag. Tänker på det hela tiden för jag är så rädd att glömma bort det - sånt har hänt förr...

Tja, ni ser ju själva! Det händer INGENTING! Från och med helgen som börjar på fredag kväll och fram till jul är varenda helg uppbokad på idel trevligheter.

´cause I´m worth it! Basattnivet!

Nu kommer snart min bror och hans tjej och fikar.

Måste sluta.

Anno Domini 1989 – Herrens år 1989

Idag, för 24 år sedan, fick jag mitt första barn...

Han föddes i Karlskrona klockan 23,07 och när han landade på min mage sa han inte ett pip.

Jag hade ju sett på TV och så hur alla bebisar skrek sig hesa när de var nyfödda och blev lite konfunderad över det. "Man han skriker ju inte" sa jag. "Varför skriker han inte?"

Barnmorskan log brett och sa, med sån där låg, lugnande barnmorskeröst "För att han inte behöver. Få förlossningar går så lugnt och stillsamt tillväga som hans, han behöver inte skrika".

Och det var precis så jag mindes det. Det var lugnt, tyst och fokuserat trots att det gick vansinnigt fort. Och jag minns att jag blev så förvånad över att han var så varm...

Det enda jobbiga med hela hans födelse var att jag hade bestämt mig för att det skulle göra fruktansvärt ont men absolut inte ville ha någon konstig bedövning. Kvaddlar, destillerat vatten på fyra punkter under huden, det lät ju naturligt och bra.

Det var det säkert också. Om man bortser från att det gjorde tre gånger så ont som att föda barn...

Fyra gånger stacks en nål in under huden i svanken och jag trodde jag skulle svimma. Jag satt grensle över en stol och hyperventilerade lustgas och ville bara dö medan en getingsvärm stack mig i ryggen. Värkar och barnafödande kändes som ingenting jämfört med den vansinniga smärtan som delgavs då - vad jag vet används inte metoden så ofta längre på grund av det.

Eventuellt var det kanske tack vare det som jag upplevde att resten var hur lugnt som helst. I så fall fyllde det ju sin funktion vill jag lova...

Jag vet inte om det hänger ihop, men efter den behandlingen tog det inte många minuter förrän allt var klart och jag var mamma till den sötaste unge som någonsin sett dagens ljus.
Jodå, jag vet - så säger alla mammor som sina ungar. Och det får man göra. Jag också.

Han var så liten... 3 260 gram och 50 lång. Alla kläder vi hade köpt som vi skrattat åt för att de var så små gick om honom två gånger. Visserligen var inte jag heller så stor på den tiden, jag hoppade i mina gamla kläder när jag åkte hem och vågen visade 54 kilo... Det var tider det!

Vi hade bestämt att en eventuell son skulle heta Christian långt innan han ens var påtänkt. Eller JAG hade bestämt att jag ville ha en son som hette Christian och hans far var med på det tåget från början. Problemet var bara att sonen, när han väl var på plats, inte såg ut som en Christian... Han såg ut som precis allt UTOM just det. Han var för liten för att heta det helt enkelt! Så han hette nog allt man kan tänka sig första halvåret - först då växte han i namnet och det blev rätt.

Den lugna, stillsamma förlossningen gjorde nog intryck på honom för han har i alla tider varit lika lugn och stillsam.

Och idag fyller han 24 år...

Per Hans Christian. Världens finaste 24-åring.

Jag älskar dig.

Nulla dies sine linea – "Ingen dag utan en rad"

Det händer inte så mycket i mitt liv för tillfället. Eller jo, det händer massor av saker hela tiden men det är inte speciellt spännande saker... Det bjuder inte på kvalitetsmässigt bloggstoff i alla fall. Svårt att fylla sida upp och sida ner med bokföring och journaler, fakturor och projekt...

Men Storsonen anländer i alla fall ikväll till södra landsänden - det är ju roligt! Lillfisen är fortfarande sjuk och Mellansonen status quo...

Det sistnämnda är väl en orsak till att jag har lite svårt att ta till mig livet för närvarande - förmodligen händer det massor av saker jag inte ens märker.

Lillfisen påminde mig häromdagen om att "vi får ju inte glömma baka pepparkakor" och jag kontrade med att "natuuuuurligtviiiiiiis ska vi baka pepparkakor - det kan vi nästan göra när som helst!" varefter jag slängde en blick i almanackan och insåg att det kunde vi inte alls...

Även om jag själv upplever ett vakum i tillvaron för närvarande så inser jag att mina dagar är precis igenkorkade av än det ena och än innebandy och än möten och än det tredje. Helgerna framöver är vigda åt födelsedagar, matcher, fester och lucior och sen är det jul och sen är det Ivanhoe på TV. Ungefär så.

Alltså viger vi ett bestämt datum åt pepparkakorna, ett annat åt lussekatterna och ja.... det var nog de två dagarna som inte redan var uppbokade! Himla tur det fanns luckor...

Lussekatter ja... Insåg till min stora förskräckelse att jag faktiskt bara har en halv frys och inte längre någon frysbox som tar upp en halv källare... Det går åt många lussekatter under december. Den ekvationen blir marig att få ihop men kanske beror det på att jag är kass på matte?

Någonstans mitt i alltihop kan jag känna en viss befrielse att julen inte handlar om ett hus fullt av folk i år. Så för första gången på 25 år behöver jag faktiskt inte koka knäck, doppa mandelmassa i smält blockchoklad eller koka kolor flera nätter i rad. Pepparkakor och lussekatter och saken är klar!

Inte för att jag haft något emot att göra det, tvärtom. Det känns bara som jag plötsligt får en massa fritid över i december som jag inte brukar ha...

Sen letar jag adventsljusstakar!

Tror jag fastnar ungefär här nånstans...

 

 

Kan även tänka mig stilen ungefär såhär:

 

 

 

Hade de inte varit så förbaskat dyra så hade de flyttat hem till mig för länge sedan! Känner mig lite snål här...

Får leta vidare helt enkelt - hittar ni nåt som ni tror skulle passa mig så säg till!

Ciriculus vitiosus

"Ond cirkel och olycklig utveckling...."

Lillfisen är förkyld och hemma från skolan. Vilken gång i ordningen? Jag har tappat räkningen...

Har väl aldrig varit med om så mycket snuva och hosta!! Det går bara runt, runt och så fort han är frisk kommer en ny period...

Själv fick jag skulptera fram min bil ur ett islager  när jag skulle till jobbet idag. Minusgrader och prassliga grässtrån mötte hunden och mig på morgonen. Vinterjackan är framplockad och jag fryser. Hunden också.

Tanken att det handlade om 1, säger EN, minusgrad gör mig inte så himla lycklig. Det lär ju bli fler innan vintern är över och jag fryser redan nu! Det är ju en himla tur det finns Irish Coffe och glögg att se fram emot!

Det där med vinterdäck kom över mig av osökt anledning. Kanske måste ta tag i det. Kanske...

Det är mycket man måste tänka på när det gäller det där med bilen. Den behöver olja, däck och massa bensin... Dessutom ska den tydligen tvättas och pysslas med också - varför är det ingen som berättar sånt för mig? Den har börjat krångla lite när man ska starta den också. Jag tror den försöker påkalla uppmärksamhet och känner sig förbisedd.

Men alltså, fan vad allt känns trögt nu! Motigt liksom... Får inget flyt i tillvaron. Gillar inte oflyt... Blir lätt grinig då.

Jag tror bestämt jag behöver lite nya kläder... Helt klart. Måste vara det som är felet. Jag har bara gamla kläder. Absolut är det så.

Visst??

Per aspera ad astra

"Mot stjärnorna genom svårigheter"...

På ett plan känns det som att allt bara kan bli bättre, på ett annat att det kan nog inte bli bättre än såhär...

Jag är förvirrad!

Ungefär samma känsla som när jag var med kompisarna på julmarknad i söndags. Julgranar, glögg och pepparkakor i en salig blandning med julmusik, blommande rosor i rabatten, plusgrader och regn...

Det blir kulturkrockar i mitt inre väsen. Men det var trevligt! Och jag handlade. Lite...

Mellansonen är inte bra alls. Men han försöker. Vi försöker. Och kanske lyckas vi väldigt snart. Förra veckan kändes det som vi hade lyckats väldigt bra. I helgen ramlade vi ner hela vägen och lite till. Där kan det just nu bara bli bättre.

Det, i kombination med resten av livet, är inte bara en kulturkrock i mitt inre väsen utan mer en frontalkrock mellan en fullastad timmerbil och en massiv bergvägg. I 120 km.

Att man kan vara så olycklig och lycklig på samma gång borde vara helt omöjligt.

Jag kan nog upplevas som aningen lynnig för närvarande. Allt beroende på vilken halvtimme av dygnets 48 man talar med mig. Det är tvära kast i måendet. Jag ber om ursäkt, men det är mycket nu...

Började i alla fall mitt nygamla jobb i fredags! Det är bra! Om inte annat kan jag ta ut massor av aggressioner på min chef och mina arbetskamrater - de får ta det. Nåt får de minsann hjälpa till med...

Igår var det innebandyträning. Jag körde dit sonen utan klubba, vi glömde den. Och vattenflaskan... Han var så trött så han somnade i bilen på väg dit. Jag kände att jag lätt hade velat göra detsamma.

Nån idiot sköt en paintballkula i min vindruta igår också. En blå. Hade lätt kunnat köra av vägen om den träffat lite längre åt mitt håll. Skulle ringa och polisanmäla det hela. Det var 16 minuters väntetid i telefonkö. Jag hade inte tid att vänta... Ska försöka idag igen.

Snart är det advent! Bästa, mysigaste tiden på hela året...

Det blir det i år också! Visst blir det...?