För ett år sedan...

...skrev jag ett blogginlägg i min gamla blogg...

Jag skriver under på det en gång till, okej?

Bara så ni vet att jag lever i alla fall. En vacker dag kanske jag rent av hinner skriva ett nytt blogginlägg också! Till dess får ni helt enkelt hålla tillgodo med ett gammalt...

Klicka på den här länken vettja!

Ytterlighetens ytligheter...

...måste väl ändå vara när så mycket utrymme ges i massmedia åt huruvida det är att betrakta som diskriminering, att TV4 har haft mage att bara ha manliga deltagare i Sveriges Mästerkock-jury...

Vi snackar ett underhållningsprogram på TV. Fast man skulle kunna tro att det handlar om ett gubbgäng som fortsättningsvis skall ta över och regera landet när man hör debatten!

Återigen vill jag backa till det väsentliga i frågan, om det nu finns något som kan betraktas som väsentligt vill säga: Gör vederbörande jurymedlemmar ett bra jobb? Är syfte och mål med deras engagemang uppnått? Är det underhållande, har de kompetens och funkar konceptet?

I mitt tycke - absolut. Det enda jag begär är: UNDERHÅLL MIG! Och de lyckas, TROTS att det bara är män!

Då så! Om de nu råkar vara utrustade så att de kan stå och kissa och skvätta på toalettringen - so be it. Det kan varken de själva eller TV4 göra så mycket åt... Och var hade rättvisan med två män och en kvinna legat, JAG BARA UNDRAR????

Kan vi inte bara släppa dessa ytliga skitsaker och fokusera på det som är viktigt? Kan vi inte jobba hårdare för att se till att vi får lika lön för lika arbete, erkänna att vi alla är människor och att kvinnor inte är mindre värda bara för att de inte fått Morbergs plats i kockjuryn? Förutom möjligen de kvinnor som lägger energi på att ens bli upprörda över saken i sig vill säga - jag tappar lite respekt där...

Inte mycket hade fått mig att känna mig så kränkt som vetskapen om att jag kvoterats in för ett uppdrag, oavsett vilket.

Och jag hoppas verkligen, av hela mitt hjärta, att en man vinner tävlingen i år. För nån jävla måtta får det väl vara på mansförtrycket - hittills har väl bara kvinnor vunnit?

Det är ju SKANDAL!

Jag drar igång...

...projektet "Hus i skogen" nu då...

Ja, jo - jag vet. Det är långt till april. Kan man tycka. Men ett hus i skogen kräver planering. Omsorgsfull, noggrann planering. Det är inget man bara kan "hej å hå, ge mig nyckel"-planera för minsann!

För det första - rumsdisponering. Jag får plötsligt dubbelt så många rum som nu. Vem som helst förstår ju att det tarvar grundligt arbete att planera nåt sånt...

För det andra - rumsrenovering. Alla rum måste fixas om till Lena-rum på ett eller annat sätt och det måste bli RÄTT. Känsliga saker.

För det tredje - all detaljplanering! Färger... möbler... gardiner... mattor...

Jag fattar inte hur jag ska hinna! Dessutom måste jag jobba flera timmar om dagen också, hur ska det bara gååååååå????

I alla fall har jag inlett operation "tapetsökning" och "färgskalor". Mhm. Satt igår och såg ut presumtiva tapetkandidater för att idag åka och granska dem i dagsljus och på riktigt. Gissa vad? EN höll måttet... Den andra föll bort. Dock ersattes de av andra kandidater så nu vet jag varken ut eller in.

Jag har i alla fall bestämt färg för sonens rum - ljust blå och vitt. Där får det bli målat. Han lär ska sätta upp både det ena och det andra på väggarna ändå så vi kör på det.
Tapetvalet till mitt sovrum - check. Det hade jag bestämt för länge, länge sedan att "får jag nån gång ett eget sovrum ska jag ha den tapeten..." Nu är det dags!

Sen har jag ett delikat bekymmer - jag har för mycket kläder. Alldeles för mycket för ett hus utan garderober i alla fall. Där slipas på en lösning som i begynnelsen handlade om att bygga en garderob under snedtaket i sovrummet (finns inga väggar med fullhöjd på övervåningen alls, går inte in en garderob). Men det i sin tur innebär att jag vill ha skjutdörrar med rökfärgat spegelglas. Kostar plenty mer än jag anser jag vill betala.

Nu har jag istället en idé som innefattar gardinspiraler, tyg och stång i taket... Ska lägga lite mer tänk på den idén så får vi väl se sen...

Kökstapet är ett annat kapitel och DET vet jag av erfarenhet blir en knivig fråga. För några år sedan satt jag i samma sits och letade, letade och letade för att slutligen hitta något jag faktiskt kunde leva med. Trodde jag. Det var en beige tapet som, när den kommit upp på alla väggarna i dåvarande köket vart helt rosa. Tre veckor senare tapetserade jag om hela skiten igen - det gick bara inte. Jag kunde inte vara i köket... Gräsligt!

Igår hade jag hittat en som jag kände kunde bli great. Fast när jag kom dit och såg den på riktigt var den aprikosfärgad. Suck.

Så nu letar jag något vitt, diskret och annorlunda. Det får inte se ut som en konventionell kökstapet - det ska vara... annorlunda. Funkar med något åt det blå hållet också.

Det är inte lätt att vara jag ska ni veta. Inte alls...

Rumsdisponeringen är egentligen ingen stor sak. Kök, vardagsrum, sovrum och sonens rum - check. Men så har jag ett rum kvar. Ett rum med öppen spis och där trappan går upp till övervåningen. Vad ska jag göra med det... *tänk tänk tänk*. Bibliotek, syrum, målarrum och kontor; mamma-rum med andra ord. Så blir det nog - och HUR ska jag möblera det? Och VAD ska jag ha för tapeter???

Ni hör som sagt... Det är mycket nu!

Ikväll har vi valt ut 16 TV-kanaler vi ska ha, sonen och jag. Det var teamwork på högsta nivå och vi är båda nöjda och glada.

Imorron ska jag fundera på om jag ska bredspackla väggar eller använda renoveringstapeter. Det tål att tänkas på!

Temporärt, käre Watson...

Inser att mitt liv är så otroligt temporärt hela tiden! Ständigt denna väntan på något "annat". Inte nödvändigtvis bättre men "annat".

Har alltid tänkt att det är mitt eget fel. Att det är min medfödda, obotliga rastlöshet som gör att jag aldrig verkar komma fram till vart-jag-nu-ska. Och det ÄR det väl också, delvis. Jag är otålig, lösningsfokuserad och ganska snabb i beslutsprocesserna vilket ofta leder till snabba lösningar - därmed också ofta tillfälliga. Allt för att snabbt avverka akuta problem.

Sådär har jag fungerat i arbetslivet också. I många år var jag nästan livrädd för begreppet fast anställning... Jag ville ha mina arbetsplatser som projekt! Ett start- och slutdatum. Omväxling. Nu trivs jag väldigt bra med mitt jobb varför det känns helt okej med fast anställning...

Bostadsfrågan har ju varit en typiskt sådan fråga. NU behöver jag bostad - då får man ta det som finns. "Det här funkar så länge!"

Insikten om att min kommande bostad, ett hyrt rött hus med vita knutar i skogen, är en långsiktig, perfekt lösning känns nästan överväldigande. Så många förutsättningar som är så... tillfredsställande på något vis. Jag vill bo i skogen, jag vill bo i hus, jag vill ha en inte alltför tungarbetad trädgård, jag vill ha fågelsång och björklövssus och jag vet vart jag vill ha det. Jag vill ha en långsiktig lösning men inte permanent. Inte än. Allt handlar om barn i skolåldern och en anpassning till det och de förändringar det för med sig med tiden.

Resten av min tillvaro känns dock ännu väldigt temporär... Oviss och tillfällig. Det enda som ter sig stadigvarande är den uppåtgående viktkurvan som är så jäkla tjatig. Allt annat känns... som det hänger i luften på något vis.

Det känns som jag utvecklat ett behov av visshet och förankring som jag inte haft förr. Jag är trött på gissningar och spekulationer och "den som lever får se". Kände det igår. Plötsligt liksom. Så jäkla tillfreds med att jag löst vårt boende insåg jag hur inte nöjd jag är med så mycket annat.

Tror ni jag börjar bli gammal? Jag är lite rädd för det...

Så långt - check!

Jahaja! 2014 har, enligt almanackan, tagit sin början. Helgerna är slut, jobbet har öppnat och imorgon börjar skolorna. Bra där.

Jag får väl bara nöjt konstatera att så långt är allting helt okej. De första 6 dagarna har bestått i barn, syskonbarn, bröder, vänner, kärlek och en och annan öl. Möjligen någon öl för mycket. Eventuellt. Igår avrundades alltihop med att julgranen åkte all världens väg, alla fem tomtarna är nerplockade och det enda som minner om julen 2013 är adventsljusstakarna och utegranen. Utegranen är dessutom ett hedersmonument över Lutande Tornet i Pisa förresten. Jag tycker det gör den mer intressant och låter den vara det...

En av mina målsättningar för 2014 var att skaffa en större bostad. Så, när vi på nyårsdagen satt och fikade hos goda vänner och tipsades om ett litet hus i skogen åkte vi dit och tittade. Vi tittade en gång till dagen efter och igår tittade vi på insidan och framåt april flyttar jag in! Ett HUS! Mitt i skogen! Med tomt, eget sovrum, stort kök och altan!

Efter första tittningarna var sonen aningen tveksam; Njaaa... Jag veeeeet inte....

Efter titten på insidan kom han själv och väste; TAAAAA DEEEET! Mamma! TA DET!

Så... Saken var klar.

Imorgon börjar jag med målsättning numero II - mitt liv. Det kanske inte går riktigt lika lätt och smidigt men man kan ju inte få allt... Fast vi får se. Jag kanske inte har tid att börja preciiiiis imorgon, jag måste leta tapeter, göra färgskalor och planera... Får se. Eventuellt börjar målsättning II i övermorgon. Eller nån annan dag...

Efter att ha levt tämligen projektlös under snart ett år börjar jag känna mig lite hungrig. Att gå från ett totalrenoveringsobjekt till en nytapetserad lägenhet blir aningen, aningen abrupt. Framför allt när man vet att man inte kommer gå i pension i nämnda lägenheten eftersom den är för liten. Mellanlandningar gör mig lätt... uttråkad. Vem drömmer inte om spackeldamm i ögonfransarna liksom?

Vem vet, ni kanske rent av kommer börja känna igen mig framåt vårkanten. Alla vet ju hur mina projekt brukar avlöpa - åt alla håll men ytterst sällan rakt fram... Spännande!

Fler målsättningar än så har jag inte för närvarande. Bostad och liv, good enough!

Vet ni vad den absolut största fördelen med att dejta en snickare är? Inte?

Det är när man ska marknadsföra sig själv som den perfekta hyresgästen till en hyresvärd och man vill göra om lite i bostaden. "Amen du vet, jag dejtar en snickare så... a, det är inga problem liksom".

Vilken hyresvärd hoppar inte jämfota av glädje då liksom... ;)

Välkommen 2014! Jag tror jag gillar dig...