Temporärt, käre Watson...

Inser att mitt liv är så otroligt temporärt hela tiden! Ständigt denna väntan på något "annat". Inte nödvändigtvis bättre men "annat".

Har alltid tänkt att det är mitt eget fel. Att det är min medfödda, obotliga rastlöshet som gör att jag aldrig verkar komma fram till vart-jag-nu-ska. Och det ÄR det väl också, delvis. Jag är otålig, lösningsfokuserad och ganska snabb i beslutsprocesserna vilket ofta leder till snabba lösningar - därmed också ofta tillfälliga. Allt för att snabbt avverka akuta problem.

Sådär har jag fungerat i arbetslivet också. I många år var jag nästan livrädd för begreppet fast anställning... Jag ville ha mina arbetsplatser som projekt! Ett start- och slutdatum. Omväxling. Nu trivs jag väldigt bra med mitt jobb varför det känns helt okej med fast anställning...

Bostadsfrågan har ju varit en typiskt sådan fråga. NU behöver jag bostad - då får man ta det som finns. "Det här funkar så länge!"

Insikten om att min kommande bostad, ett hyrt rött hus med vita knutar i skogen, är en långsiktig, perfekt lösning känns nästan överväldigande. Så många förutsättningar som är så... tillfredsställande på något vis. Jag vill bo i skogen, jag vill bo i hus, jag vill ha en inte alltför tungarbetad trädgård, jag vill ha fågelsång och björklövssus och jag vet vart jag vill ha det. Jag vill ha en långsiktig lösning men inte permanent. Inte än. Allt handlar om barn i skolåldern och en anpassning till det och de förändringar det för med sig med tiden.

Resten av min tillvaro känns dock ännu väldigt temporär... Oviss och tillfällig. Det enda som ter sig stadigvarande är den uppåtgående viktkurvan som är så jäkla tjatig. Allt annat känns... som det hänger i luften på något vis.

Det känns som jag utvecklat ett behov av visshet och förankring som jag inte haft förr. Jag är trött på gissningar och spekulationer och "den som lever får se". Kände det igår. Plötsligt liksom. Så jäkla tillfreds med att jag löst vårt boende insåg jag hur inte nöjd jag är med så mycket annat.

Tror ni jag börjar bli gammal? Jag är lite rädd för det...