Identitet...

Det är så mycket som påverkar oss och vår identitet. Vi formar oss med våra val.

Själv har jag, senaste 8,5 åren, gjort mig till matten av en vit bitch. Min westie och jag - vi har liksom varit ett "vi". Precis som mitt yrke, min arbetsplats, mina barn, mitt boende, min rastlöshet och mina val i livet på nåt sätt. Så typiskt mig...

Jag har alltid haft hund. Under hela min uppväxt, genom tidigare relationer och samboförhållanden, genom första sonens år har det funnits hund. Sen var det paus några år för vi hade småbarn, bodde i lägenhet eller andra omständigheter som omöjliggjorde hund. Och sen... Sen blev det läge igen. Och jag skaffade den hundras jag aldrig trodde jag skulle skaffa - en terrier. Jag, som alltid haft cravings för stooooora hundar och drömde om en Golden Retriver...

Men noggrann research gjorde att jag landade just där - i terrierterritorium. Tveksamt men ändå. Och det var sååååå klockrent...

Jag hämtade hem en valp som såg ut som en leksakshund och med ett kilopris som saffran - en westie. Sen stor hund i liten förpackning.

När hon var under ett år gammal hände det sig att hennes svanstipp klämdes av i ytterdörren. Olyckliga omständigheter men det präglade hela henne och hennes liv. Sedan dess var hon rädd för barn, blev orolig när det kom mycket folk och blev lite nervös. Men det gjorde ingenting - vi visste, alla som kände henne visste och alla respekterade hennes ängslan. Lät henne vara ifred. Och jag har alltid haft stenkoll på henne och hennes ovilja och ängslan. Har det kommit mycket folk har hon fått space i eget utrymme.

En ljuvlig hund med humor och humör - en riktig bitch och fråga mig inte varför vi passade så bra tillsammans...

Vi gick flera kurser på brukshundsklubben och hon ville göra ALLT för att vara till lags. Förutom att gå fot ordentligt förvisso men vaddå... Hon var en hejare på spårning och hade säkerligen kunnat gå långt om vi fortsatt med agility eller rallylydnad. Tyvärr satte tidsbegränsningarna sina spår för utvecklingen där men hon älskade att "leta" och "söka" i skogen och hemma.

Hon kunde driva oss till vansinne och hon kunde få oss att släppa allt vi hade för att leka och busa. Hon var en underbar hund på alla sätt...

Nu finns hon inte mer och på nåt sätt känns det som jag fått en annan identitet. En Lena utan hund... det känns mer än märkligt...

Sista dagarna tillbringade hon hos mellansonen och det var bra. Jag kunde vänja mig med tanken och ändå veta att hon hade det bra.

Kessie. En så stor bit av mina sista 8,5 år...

Ett sånt vansinnigt stort, svart hål nu...

Men jag står i valpkö. I september hoppas jag kunna hitta min nya identitet - en ny westievalp om allt går som planerat.

Det finns valpar till salu redan nu. Men det är för tidigt. Jag måste landa i detta och förstå att jag inte skaffar en ny Kessie utan en ny hund.

Jag hoppas det funkar i september. Annars väntar jag lite till.

Älskade, underbara, korkade, hopplösa, egensinniga blondin till vovve.

Kommer alltid älska dig!