En kliande uppdatering

Det finns människor i min omgivning som tror att jag dött. Fast det har jag inte. Än.

Däremot har jag konsekvent vägrat läsa mina mail, svara i min telefon om det inte varit barnen som ringt och gjort mig mer eller mindre onåbar.

Det var liksom tvunget.

Under tiden, medan jag vilat mig lite, har jag ägnat mig åt att klia på mina från-ingenstans-uppblossade prickar på hela kroppen. Mina händer har fått en "andra hud" i form av något läderartat, ödleliknande lager med kliande vad-det-nu-är. Vidrig skit.

Allt började med ett myggbett på ena tån. Jag kliade och tänkte inte mer på det. Inte förrän jag plötsligt såg att myggbettet transformerats till något eksemliknande utslag på två tår. Skiten vägrade ge med sig så jag gick till doktorn. Doktorn sa att jag skulle smörja med kortison och skrev ut ett recept. Jag gjorde som doktorn sa.

Två dagar senare började det där med händerna. Eländet har sedan spridit sig till armar, ben, fötter, under fötterna och tja...

Så jag kliar. Och hade det bara kliat hade jag inte sagt så mycket, men känslan av att någon hällt bensin över mig och tänt på gör det hela lite jobbigt. Det bränner, svider OCH kliar.

Jag gick tillbaka till läkaren igen. Han konstaterade att "det där med hud är ju svårt asså..." och hämtade en kollega. Hon konstaterade i sin tur att "du ser ju för jäklig ut" och jag kunde ju inte annat än hålla med. Hudkliniken på länslasarettet konsulterades och jag lovades få tid där inom "några dagar".

Efter "några dagar" hade jag fortfarande inte hört nåt så jag ringde och kollade min kö-status. Jorå! Jag hade fått tid. I september...

"Jag lever inte i september om jag inte får hjälp nu" sa jag, vänligt men bestämt. Då fick jag tid som i morgon. Det finns en Gud!

Varje natt går jag upp och kliar mig med en handduk i ca en timme. Smörjer mig med lokalbedövande salva för att inte brinna upp och gråter lite tyst för mig själv, ren självömkan naturligtvis. Sen mular jag i mig ett gäng Tavegyl för att sova lite till - de hjälper inte ett skit mot klådan. Men de gör mig trött och låter mig sova lite i taget. Dessvärre mest på kvällen när jag helst vill vara social och trevlig dock.

Varje morgon vaknar jag och tänker att det ser liiiite bättre ut och att det nog vänder nu. Ända tills en kvart senare när jag sitter med den satans handduken och känner hysterin vakna till liv igen...

Men i morgon!! I morgon förutsätter jag att jag ska få tillbaka mitt liv! Då ska jag träffa hudläkare och räknar kallt med att de kommer fixa det här.

Hur gick det med tårna då?

Jorå.

Lilltån är dubbelt så stor som den ska, skinnet har lossnat och allvarligt talat - den ser ut som den ska lossna vilken sekund som helst. Vedervärdigt. Inte ens sonen blir imponerad, han vågar inte titta på den.

Jag VEEEEET - det finns miljoner människor som har det värre och hade varit glada över lite kliande istället för betydligt allvarligare saker.

Men mina referensramar är det jag har att utgå ifrån och ärligt talat - detta är det jefligaste jag varit med om.

Annars är det bra...