Det kunde ju inte vara något annat än ett strålande sammanträffande!
Alltså - cykel till Vän med Rosé.
En slingrig, smal, lummig skogsväg omgärdad av det absolut vackraste en svensk sommar har att erbjuda, med dikena fulla av smultron och fågelsång hela vägen. Lummigt, grönt och så vackert att man tappar andan.
Och när jag framåt nattkröken cyklade hem igen var det nästan overkligt. Sådär så jag faktiskt fick stanna och känna efter. Stämning så magisk att det nästan gick att ta på den.
Tystnad, vindstilla och luften så mättad av sommardofter; hö, jasmin och smålandsskog.
Jag tänker att det borde vara lag på att alla skulle få uppleva det. Stillheten, rofylldheten och framför allt stämningen.
Det är inte konstigt att man förr såg både älvor och tomtar - jag såg dem också. Om jag kisade lite. Visserligen var det mörkt men absolut såg jag dem.
Som i en saga. Så var det.
När jag kom hem var jag nästan besviken över att det inte var längre avstånd, jag hade kunnat fortsatt cykla hela natten.
Måste försöka komma ihåg det här i januari...
Nästa gång någon frågar mig hur jag kunnat få för mig att bosätta mig här i skogen ska jag bara skratta rått, skaka beklagande på huvudet åt frågeställaren och tycka synd om vederbörande.
Vem vill inte bo här liksom... Ha!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar