Det självklara vattnet

Håhåjaja.... Vatten.... Vatten är ju en väldigt självklar grej i livet. Det bara finns. I kranarna. Hela tiden.

Utom nu då.

Med den lägsta grundvattennivån i historisk tid ungefär så blir vatten plötsligt en bristvara. Man hör ju hur det snackas om "bevattningsförbud" och "var rädda om vattnet" och tänker möjligen att "mhm," och sen fortsätter man skala potatis under rinnande vatten. Det berör liksom inte så länge det rinner.

Men.

När den där vattenstrålen blir svagare och svagare och frustrationen över att vattenpumpen inte funkar som den ska övergår till insikten om att vattnet i brunnen faktiskt inte räcker upp till slangen - då omvärderar man en del.

Paniken när tanken på att vattnet faktiskt kan ta SLUT är inte en av de mest angenäma känslorna.

Vår brunn är inte djup, den är bara fyra meter. Men den har en väldigt bra tillrinning och har aldrig ens haft tendens till att sina. Och då har vi ändå 12 kbm pool som vi fyllt i omgångar år efter år. Nivån har sjunkit men återhämtat sig efter några timmar.

Nu sjunker nivån till under minimigränsen om vi är fyra personer som duschar. Än så länge har det visserligen fyllts på under natten igen men bara till hälften av normal nivå...

För ett par veckor sedan monterade vi upp poolen med den naiva förvissningen om att "det är klart det snart börjar regna, det är ju sommar". Den står fortfarande uppställd lika tom. Tror vi ska montera ner den igen. I år är det nog havs- och sjöbad som gäller...

Vad konstigt allting blir när självklara saker i livet inte finns. Man blir.... förvirrad på nåt sätt.

Nästa vecka åker barnen till pappa på två veckors sommarumgänge. Själva jobbar vi hela perioden och det blir lite enklare att spara vatten. Dunkar med dricksvatten fylls på där det finns och duscha kan vi göra i sonens sommarstuga en bit härifrån.

Men sommaren har precis börjat. Och jag är lite bekymrad över vad jag kommer skriva om vatten när sommaren är över.

Regniga, svenska somrar är inte en dålig grej. Egentligen.