Jag är en ganska otålig själ och har jag bestämt mig för saker och ting så är jag inte känd för att tålmodigt vänta. Grejen är att jag aldrig förstått vad jag ska vänta på...? Bättre tider? Bättre alternativ?
När jag skilde mig kom det som en chock för många - jag flyttade ett par veckor efter kungörandet. Vänner fick nästan magsår av stress; det gick så fort!
Men det gjorde det inte. Det var en process som tog flera år, även om jag valde att inte prata om den. Fyra år. Är inte det tillräckligt lång tid?
När jag i våras bytte relationsstatus på FB fylldes min meddelandekorg med glada tillrop och försiktiga "men det gick väldigt fort...?".
Fort för vem? För omgivningen kanske ja. Förmodligen. Men för mig? Nej.
Problemet är inte att jag har bråttom utan att jag väljer bort att ventilera vissa saker. Och eftersom jag är en väldigt öppen person som inte har några större betänkligheter om att dela med mig av mig själv och mitt tror många att jag delar allt. Men det gör jag inte... Jag skiljer på att vara personlig och privat.
Vad jag vill komma fram till har egentligen varken med mitt privatliv eller andras åsikter om min otålighet att göra. Jag har ingen anledning att varken försvara mig eller förklara mig.
Vad jag vill säga är att livet är jävligt kort. Att saker kan hända från en dag till en annan och att långa väntetider på att uppfylla drömmar kan göra att de aldrig blir uppfyllda. Att skjuta upp saker man känner är rätt och riktigt på grund av oskrivna regler om hur lång tid saker får ta är idiotiskt.
Just nu är jag omgiven av kriser och katastrofer hos flera vänner och bekanta och insikten om hur förgängligt allting är ger mig andnöd. Sjukdomar, olyckor och katastrofer för och hos människor som är och har varit mer levande än många andra ger perspektiv även hos mig.
Jag brukar som sagt aldrig skjuta upp saker i onödan. Men jag kommer än mer komma ihåg att leva i fortsättningen...
Och till er som vet vilka ni är - ni anar inte hur mycket jag vill och hoppas att allt ska gå bra...
Nu har jag hittat hit igen, läst ikapp och kommen så här långt kan jag bara säga: I feel ya sistah! Jag fick samma reaktioner när jag gick -06. Att jag med lock och pock, hot och bannor, lek och smek försökt få mannen att förstå läget ända sedan -99 var ju inget jag visat utåt, och inget som han heller låtit någon förstå. ALLT i livet måste inte redovisas för kreti och pleti. Jag hoppas du har det bra nu!
SvaraRaderaHej igen!!! :D
SvaraRaderaSammanfattar bara med - jag har det FANTASTISKT bra! Glad att du hittat hit igen! Kram på dig!