När livet plötsligt tar sig andra vägar än den förutsagda, planerade och instakade så förändras inte bara själva situationen man lever i utan även ens prioriteringar, fokus och engagemang.
Fast det kan man ju inte veta med en gång - det är en process i sig som måste mogna fram. Nu har jag processat den biten i ett år och har landat lite i mitt "nu".
Mitt liv ser inte ut som det gjorde för ett år sedan. Det ser... väldigt, väldigt annorlunda ut. Så är även mitt fokus, mina intressen och mitt engagemang. Annorlunda.
Jag är fortfarande jag. Det kan jag konstatera. Lite mjukare, lite varmare och lite lyckligare. Men jag. Det är nog mer mitt fokus som flyttats. Från alla yttre engagemang till lite snävare område. Mitt eget. Det jag har.
Många skulle nog säga att det var på tiden.
Så jag sorterar bort massa saker. Uppdrag som inte känns bra för jag har tappat engagemanget. Uppdrag som inte längre prioriteras framför det jag har närmast runt mig. Det som verkligen betyder något.
Det känns så rätt men väldigt konstigt. För det känns lite förbjudet. Att säga "nej". Att säga "jag vill inte mer". Det KÄNNS så "inte jag". Fast det är det, men nu. Det är först när jag uttalar det högt som det skär sig i mina öron. Som när man säger svåra ord som man inte riktigt vet hur man uttalar. Som ordet intuitivt. Spelar ingen roll hur många gånger jag försöker säga det ordet, det låter alltid fel. Även om det inte är det.
Att säga nej är något jag borde lärt mig för länge sedan. Jag har inte gjort det för innerst inne har jag inte velat. Förrän nu. Var sak har sin tid. Nu vill jag ha min tid.
Hänger ni med?
Om 25 dagar får jag nyckel till "mitt" hus. Kanske bra om jag börjar fundera på det där med packning, kartonger, sopsäckar och kolla öppettider på återvinningscentralerna?
Mhm. Börjar kännas rätt angeläget.
Om ni bara visste hur otroligt bra jag mår. Jösses...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar