En jätteliten, söt, bortkommen, rädd och blyg liten Pys som inte vågade sig fram från gömstället under soffan...
Sedan tidigare har vi ju då en sån här;
Mmm... Man skojar inte bort sju kilo hankatt sådär utan vidare. Han skojade inte precis med nykomlingen heller kan jag lova...
Under ett par dagar var det väldigt mycket "fräääääääääääs", långt-ifrån-svanstippen-mooooorrrrrr, Pysens gnäll och pip och lite, lite turbulent.
Sen - sen hände något. Pysen blev plötsligt sjövild, klättrar överallt och helst runt halsen på den som sitter närmast. Han hänger i gardiner, sover i blomkrukorna, hoppar mellan möblerna i sina lekar "inte nudda golvet" och i morse lyckades han för första gången ta sig upp för trappan till övervåningen. Vilken lycka! För honom...
Och häromdagen närmade han sig den stora, stora morrande jättekatten, försiktigt. Jättekatten vände sig om och "MMMMOOOOOORRRAAAADE" med stora bokstäver - och Pysen la sig på rygg med hela bebismagen i vädret och nu är de bästa vänner!
Igår tvättade de varandra, idag åt de ur samma matskål.
Det är svårt att tänka sig att den här lille är en enda stor pain in the ass... Men det är han faktiskt. Han är ASJOBBIG.
Men söt.
Å förlåt! Fel bild... ´säkta...
Jag menar naturligtvis den här;
Smart drag att köpa ny, ljus soffa dagen innan jag släpade hem honom. Not...
Men nu vet jag att det funkar att tvätta den i alla fall. Och Pysen har lärt sig gå på lådan. Amen...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar