SAMBOronbon (i) en liten by förutan gata...

Men vi kan ju inte HA det såhär... Inte en enda uppdatering sedan... sedan... sedan i maj typ! Två månader - folk kan ju tro det hänt nåt! Dålig stil. Verkligen dålig stil...

Fast tro inte jag har legat på latsidan för det nu bara, nänä! Här har hänt massor med grejer och det har varit varmt och jag har haft semester och firat midsommar och varit på skolavslutning och träffat vänner och det har varit varmt och jag har badat och grillat och druckit vin och det har varit varmt. Sen har det regnat lite och åskat lite och varit ännu varmare. Å nu är både semestern, maten och vinet slut så allt återgår till det normala igen. Och varmt.

Ungefär så.

Och hux flux har jag gått och blivit sambo också! Basådär liksom! Helt underbart galet...

Eller basådär och basådär... Det föregicks väl av ett antal diskussioner och "å ena sidan och å andra sidan" och en och annan möjlig argumentation också kanske, men resultatet blev ju helt fantastiskt och det är ju det som räknas, inte sant?

Omständigheter har dessutom gjort att jag varit fast och fullt övertygad om att det aldrig skulle kunna hända så jag är nog fortfarande ganska förvånad och överraskad. Men mest lycklig...

Nu återstår bara ett par mindre projekt för att allt ska bli klart;

1. Det måste göras plats i garderoben. Svåraste av dem alla...
2. Det måste fixas i förrådet. Svettigast av dem alla...
3. Det måste skrivas en namnlapp till brevlådan. Viktigaste av dem alla...

Sen är det ju lite andra bagateller som ska grejas; papper ska skrivas, det ska hållas sams, jag måste sluta tänka och uttrycka mig i "jag-och-mitt"-termer och övergå till "vi-och-vårt"-dito (ujujuj, give me some tiiiiime, please...) och jag måste hindra kärleken med stort T från att åka och hämta den där eventuella tuppen som erbjuds som inflyttningsgåva till nyanlända i bygden. Åtminstone erbjöds den när jag flyttade till orten, kanske har de tagit slut nu? Den är speciell. Inget fel på den alls, men den är lite för speciell för att passa in i mitt vårt hem bara. Annars är det väldigt fint av kommunen att erbjuda en sådan gåva, helt klart, och den är både ett gediget hantverk och en viktig symbol för kommunen som sådan. Bara inte i mitt  vårt hem.

Sen finns det ett litet, litet problem som KAN komma att bli ett lite, lite större problem i vårt liv... Han, kärleken alltså, han är... så... vad ska jag kalla det... så himla ORDENTLIG... Ni vet... diskar, klipper gräs, plockar undan efter sig och sånt...

Nu menar jag inte att jag skulle vara o-ordentlig på något sätt, absolut inte... Men... kanske aningen mindre än han... möjligen...

Mmm. Vi får se hur det går...