- Aha... kan det möjligen bero på den sommar du haft i år? undrade jag.
- Jaaaaaa! sa han. Man får liksom allting fast dubbelt!
Mmm... Förstår hur han tänker efter två fyllda semesterveckor med mig och två med pappa. Tror samtliga inblandade haft en helt underbar semester allihop.
Naturligtvis är det aldrig optimalt att vara skilsmässobarn. Det optimala för alla barn är att få leva med båda sina föräldrar när föräldrarnas relation fungerar. När saker är som de är menade att vara. Det näst optimala när det första inte finns måste ju vara att vara skilsmässobarn när relationen mellan de skilda föräldrarna fungerar. Som i sonens fall. Sen måste det få ta sin tid att inse att det faktiskt kan fungera ganska bra att vara skilsmässobarn. Den tiden verkar ha gått nu. Sonen är tämligen tillfreds med sitt liv. Och jag är jätteglad och släpper lite på ett av alla dåliga samveten.
Vad jag däremot har lite svårt att vänja mig vid är att vara utan son hemma. För vi har inte varannanveckasboende utan varannan helg. Det innebär att jag alltid har barn hemma i veckorna och varannan helg. Utom på sommaren då... Då är han hos pappa två veckor i streck. Beroende på när veckorna infaller - som i år - så blir det dessutom tre helger efter varandra utan barn. DET tycker jag kan vara lite jobbigt, även om jag är ganska bra på att sysselsätta mig med fokus på annat när han är hos pappa.
Men nu... Nu har han varit hos pappa i två veckor, varit hemma EN dag, åkte på läger idag, kommer hem torsdag kväll och på fredag ska han till pappa igen...
NU börjar det kännas - ordentligt. Hur mycket märkte jag nog inte förrän jag lämnat honom på samlingsplatsen för avfärden till lägret och skulle säga hej då... (Visserligen har mellansonen landat hemma ett par gånger under tiden och lättat upp känslan av övergivna-mamman-ångesten, men han är så gammal nu så han väljer omfattningen själv. Shit - nästa månad fyller han 18 år...)
I söndags kväll sa jag Hej. Igår var han hos kompis ända till åtta på kvällen. Idag sa jag Hej då. På torsdag säger jag Hej och på fredag Hej då. På söndag säger jag Hej och på tisdag börjar skolan.
Jag är så otroligt glad och tacksam över att vi, hans föräldrar, genom gott samarbete och god kommunikation kan ge honom en tillvaro i vilken han, trots omständigheterna, mår bra. Att alla andra inblandade parter lyckas ge honom en trygg och härlig tillvaro. Att han själv kan uttrycka att saker är bra.
Men fan vad det är jobbigt att vara ego-trippad skilsmässomamma ibland...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar