Jag lever nu i den märkligaste av känslor jag någonsin varit med om tror jag!
Känslan av att i grund och botten älska mitt jobb som jag inte längre har men ändå kliva upp för att jobba fast jag egentligen inte ens haft semester och semester är precis vad jag behöver mest...???!!! Vi snackar jobbångest på högsta nivå här alltså - för ett jobb jag inte ens har kvar...
Egentligen behöver jag inte gå till jobbet. För egentligen är min arbetsplikt slut. Men arbetsuppgifterna är inte slut... Dessutom vill jag ju gärna ha ett nytt jobb i sinom tid och förutsättningen för det är att jag är aktivt är med och skapar mig ett.
Så med en fot på den lockande utmaningens sida gränsen och en fot på vill-inte-ångestens sida försöker jag vakna till liv mitt i natten. Det går sådär kan jag meddela. Sonen sprang som en osalig ande upp och ner halva natten; han ska på läger idag och har längtat sedan förra sommaren, man får förstå hans resfeber...
Fast det kanske mest har att göra med att jag fastnade framför Borta med vinden på TV inatt, vad vet jag. Känner mig som ett med Vivien Leigh, som med tårfyllda ögon undrar; "Where shall I go? What shall I do?"
På samma sätt upplever jag att den här måndagsmorgonen svarar precis som Clark Gable alias Rhett Butler: "Frankly, my dear, I don´t give a damn..."
Konstaterar bara att jag verkligen behöver semester. Tillsammans med Kärleken med stort K. Och utan prickar.
Ska det aldrig bli vecka 35?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar