Det är lite för mycket av det mesta just nu. Utom sömn då - där är det alldeles för lite. Jag kan bara inte sova! Jag somnar förvisso - och vaknar och vaknar och vaknar...
Det är för mycket jobb, för mycket engagemang som inte hinns med och för mycket bollar som trillar ner hela tiden. Jag märker inte ens när de trillar...
Hela tiden fylls det på med nya bollar! Chefen ringde idag när jag var i affären och på 30 sekunder insåg jag att jag har ytterligare ett akut veckojobb framför mig - jag som inte ens hunnit med det som skulle gjorts för två veckor sedan.
För första gången upplevde jag känslan av hjärtklappning och svindel och var nära att börja stortjuta mitt i affären.
Det har varit en slitig process sista månaden och nu börjar den komma ifatt någonstans. Verkligheten liksom. Allt som jag inte hunnit göra fast jag borde.
Hela tiden tycker jag att det är mitt fel. Att jag levererar för dåligt. Att allt tar för lång tid. Att jag jobbar för lite. Att jag är totalt värdelös som inte hinner och kan.
Fast mer och mer börjar jag undra om det inte är så att jag faktiskt inte SKA hinna med allt som ligger i mitt knä. Att det kanske är mer än vad som är rimligt egentligen. "Ska jag anställa en till?" undrar chefen. "Behöver du hjälp?"
Och jag ser framför mig hur jag ska ägna timvis av min tid åt att lära upp en till... Pest eller kolera.
Jag jobbar inte heltid. Jag jobbar 6,5 timme om dagen. Måhända måste jag börja där? Det känns väl inte optimalt som ensamstående förälder kanske...
Idag är en riktigt skitdag på alla håll och kanter. Nu har jag gnällt av mig - kanske blir den bättre...
Jag hoppas det för just nu vill jag bara sparka på nån. Hunden ligger risigt till...
På onsdag nästa vecka ska jag vara ledig. Må både bokföring, redovisning och fakturor brinna upp - jag ska hämta storsonen som kommer med tåget från Norrland.
Hoppas jag blivit snäll till dess.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar