Bygga om? Bygga nytt?

När man vänder upp och ner på hela sitt liv är det svårt att förutse alla förändringar som faktiskt följer med. Många kan man planera, bestämma och råda över men inte alla.

Exempelvis kan man inte i förväg säga hur man själv kommer att påverkas. Hur man kommer att må, hur man kommer att fungera och hur man kommer förändras. På något sätt är man ju den man är, eller hur? Oavsett var man bor, hur man bor eller med vem/vilka.

Fast så enkelt är det inte.

För om man inte låter sig ta lärdom av processen så är ingenting vunnet. Vad är vitsen med beslutet att lämna ett liv för att fortsätta i samma hjulspår i ett nytt?

Vad gjorde jag för fel? Vad vill jag istället? Vart vill jag? Och framför allt - varför kom jag inte dit därifrån jag befann mig?

Det kan vara en lång process, men den pågår hela tiden. Och det gäller att vara medveten om att den pågår. Lyssna, känna, tänka efter. Försöka förstå.

Jag har levt bakom skyddande murar i hela mitt vuxna liv. Såna bakom vilka ingen kan komma åt mig. Där ingen kan såra mig, där jag tydligt kunnat markera att ingen betyder något och att jag klarar mig själv. Jag behöver ingen. Oavsett vad som händer mig i livet så klarar jag mig ändå.

Den totala chocken när någon plötsligt, utan att ens försöka, får alla skyddsramar att rämna blir nästan fysisk. Kroppen reagerar och benen bär inte. Jag tror faktiskt att den medicinska termen är just chock.

Sen står man då där, utan att veta hur att hantera, hur att agera, hur att egentligen överleva. Som utkastad i en främmande värld. Nyfödd liksom.

Det är bara att börja om från början...

Och då är frågan; ska man bygga nytt eller bygga om? Ska man återanvända det raserade materialet med risk för att återskapa murar man kanske egentligen aldrig velat ha eller ska man helt enkelt kliva ur massorna och bygga helt nytt?

Det hade varit så lätt att bara återskapa. Så bekvämt, så tryggt, så himla enkelt. Men... vad har jag lärt mig då? Ingenting.

Alltså gör jag inte det. Jag försöker låta bli. Jag försöker hitta en annan form. Bli bättre, bli trygg utan murar, bara med mig själv.

Jag försöker lära mig att lita på att alla inte bara försvinner. Att jag kan vara den jag är och att det räcker.

Fifan vilken lång, slingrig grusväg jag har framför mig... Men vem kan inte älska en grusväg?