Bergochdalbana

"Life is a rollercoaster - just gonna ride it..."  (Ronan Keating).

Jag kan skriva under på det, nu mer än nånsin. Egentligen mår jag fantastiskt bra. Men...

Euforisk happiness landar på en sekund eller två i gruvsvart mörker. Drar paralleller med tonårstidens dagboksskrivande där varannat blad började med "Jag har aaaaaaldrig varit så lycklig" och vartannat med "Jag vill döööööö". Dramaqueen was my second name. Fast nu är det inte vartannat blad utan mer varannan timme...

Det är inget nytt - det är där jag landar när jag tappar kontroll på saker. Fullkomligt normalt för att vara jag, egentligen. Men tidigare har jag åtminstone kunnat planera saker, rita mönster för närmast överskådliga period. De mönster jag försöker rita nu är konturlösa och suddas ut som en transformerad barbafigur så fort jag inbillar mig att jag lyckats.

Jag fattar att det tar tid att landa. Rent teoretiskt fattar jag det. Jag har bara svårt att ta till mig att praktik och teori inte alltid går hand i hand.

Barnveckor som inte blir några barnveckor, kvällar som inte blir som jag trott, ungar som inte reagerar eller agerar som jag förväntar mig - frustrerande och intressant. Frågeställningar jag aldrig hört, problem jag aldrig kunnat förutse och kärlek jag inte trodde fanns... Allt i en salig röra. Jag saknar att inte ha mina barn omkring mig, alla tre på en gång. Det visste jag att jag skulle göra, ändå blir det ibland så påtagligt. Det går i vågor. Att förhålla sig till människor runt omkring som inte vet hur att förhålla sig till mig har också varit mentalt pressande, även om den biten faktiskt börjar arta sig riktigt bra.

Det handlar om att ge sig hän när det är bra och lösa alla andra knutar så smidigt som möjligt. Det är lite så jag jobbar för närvarande.

Jag är bara så infernaliskt trött... Vad jag längtar mest efter just nu är att få sova en hel natt utan avbrott och slippa vakna innan gryningen.

Lycklig, lessen och trött? Det är nog ungefär där jag är. Åtminstone idag. Åtminstone just nu. Hur det är om en timme vet jag inte.

Life is a rollercoaster...