Consummatum est – Det är fullbordat

Watta day, watta day...

 

Jag åkte till tätorten, uträttade ett ärende, gick till doktorn, betalade 200 spänn för att få ett telefonnummer till en massör... Men en braaaaaaa massör, den bästa! enligt uppgift... Sen uträttade jag ett ärende till och så -så var det dags.

 

Till macken och hyra släpa. Jupp. Ni som hängt med ett tag vet hur road jag är av den typen av aktiviteter. Precis. Nada.

 

Men det gick bra! Jag fick en sladd, betalade miljoner kronor och tackade med ett glatt "Hoppas bara jag slipper backa för DET kan jag inte" och insåg, efter en blick på expeditens stelnade leende att jag fick skynda mig ut innan hon tog tillbaka sladden.

 

Jag krånglade på släpet, fick dit sladden och körde iväg. Jomen visst - jag kan ju det där. Nemas bekymmer. Jag är t o m så väl bevandrad i släpkörningsreglerna så jag har full koll på att man bara får köra i 80. Så jag gjorde det, glad över att någon liten trafikregel fastnat i alla fall. 80 hela vägen. Jajamen. Synd bara att jag, när jag nästan var framme, insåg att jag körde på en 70-väg. Då gäller inte 80-regeln va? Nä. Trodde inte det heller. Men aja, det gick bra ändå.

 

Sen svängde jag elegant in framför butiken med sängen som skulle hämtas, parkerade snyggt över två rutor - blev lite krångel när jag insåg att jag parkerat för nära ett av deras jäkla prydnadsträd men jag lyckades bråka mig loss där med - gled snyggt ner på baksidan där utlämningen är, gjorde en rejäl U-sväng och stod således på rätt håll för att ta mig hem!

 

Bagatell om ni frågar mig!

 

Kom hem, baxade ur sängen, släpade in den och fortsatte putsa fönster.

 

Eftersom jag inte visste hur lång tid det hela skulle ta så hyrde jag släpet ända till kvällen så jag hade fyra timmar tillgodo... Ekipaget fick därför bara stå utanför på gatan så länge. Så tänkte jag.

 

Så tänkte inte brevbäraren, när han/hon plötsligt dök upp och blev våld-samt irriterad över att jag blockerat de sista två lådorna i raden. Så till den milda grad att stackarn fick häääänga sig på signalhornet och tuuuuuuta och tuuuuuuta... Ojojoj. Och inte hörde väl jag det, jag lyssnar på en bra bok och befann mig i en annan värld där jag putsade på. Inte förrän sonen kom och undrade varför posten stod utanför och tutade insåg jag att det eventuellt kunde bero på mig.

 

Så jag marscherade ut, smällde demonstrativt igen bildörren, körde fram en meter - preciiiiiiis lagom för att postbilen skulle få plats men ändå fick krångla för att ta sig ut.

 

Jamen ursäkta mig, jag är inte på världens bästa humör jag heller och hade jag ställt mig en meter längre fram från början hade grannen inte kommit ut med sin bil! Jag prioriterade grannen framför två brevlådor som EVENTUELLT skulle fyllas med post. Sue me.

 

Efter att ha skruvat sängar hela dagen, adventspyntat och grejat åkte vi faktiskt och köpte pizza, Lillfisen och jag. Det var inte igår precis.

Och nu - nu är jag heeeeeelt slut. Och Lussekatterna får faktiskt vänta till helgen. Timmarna räckte inte så långt...