Idag, för 24 år sedan, fick jag mitt första barn...
Han föddes i Karlskrona klockan 23,07 och när han landade på min mage sa han inte ett pip.
Jag hade ju sett på TV och så hur alla bebisar skrek sig hesa när de var nyfödda och blev lite konfunderad över det. "Man han skriker ju inte" sa jag. "Varför skriker han inte?"
Barnmorskan log brett och sa, med sån där låg, lugnande barnmorskeröst "För att han inte behöver. Få förlossningar går så lugnt och stillsamt tillväga som hans, han behöver inte skrika".
Och det var precis så jag mindes det. Det var lugnt, tyst och fokuserat trots att det gick vansinnigt fort. Och jag minns att jag blev så förvånad över att han var så varm...
Det enda jobbiga med hela hans födelse var att jag hade bestämt mig för att det skulle göra fruktansvärt ont men absolut inte ville ha någon konstig bedövning. Kvaddlar, destillerat vatten på fyra punkter under huden, det lät ju naturligt och bra.
Det var det säkert också. Om man bortser från att det gjorde tre gånger så ont som att föda barn...
Fyra gånger stacks en nål in under huden i svanken och jag trodde jag skulle svimma. Jag satt grensle över en stol och hyperventilerade lustgas och ville bara dö medan en getingsvärm stack mig i ryggen. Värkar och barnafödande kändes som ingenting jämfört med den vansinniga smärtan som delgavs då - vad jag vet används inte metoden så ofta längre på grund av det.
Eventuellt var det kanske tack vare det som jag upplevde att resten var hur lugnt som helst. I så fall fyllde det ju sin funktion vill jag lova...
Jag vet inte om det hänger ihop, men efter den behandlingen tog det inte många minuter förrän allt var klart och jag var mamma till den sötaste unge som någonsin sett dagens ljus.
Jodå, jag vet - så säger alla mammor som sina ungar. Och det får man göra. Jag också.
Han var så liten... 3 260 gram och 50 lång. Alla kläder vi hade köpt som vi skrattat åt för att de var så små gick om honom två gånger. Visserligen var inte jag heller så stor på den tiden, jag hoppade i mina gamla kläder när jag åkte hem och vågen visade 54 kilo... Det var tider det!
Vi hade bestämt att en eventuell son skulle heta Christian långt innan han ens var påtänkt. Eller JAG hade bestämt att jag ville ha en son som hette Christian och hans far var med på det tåget från början. Problemet var bara att sonen, när han väl var på plats, inte såg ut som en Christian... Han såg ut som precis allt UTOM just det. Han var för liten för att heta det helt enkelt! Så han hette nog allt man kan tänka sig första halvåret - först då växte han i namnet och det blev rätt.
Den lugna, stillsamma förlossningen gjorde nog intryck på honom för han har i alla tider varit lika lugn och stillsam.
Och idag fyller han 24 år...
Per Hans Christian. Världens finaste 24-åring.
Jag älskar dig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar