1. Jag är alltid lika glad över att konstatera att jag är där. Ännu gladare om det dessutom visar sig vara rätt dag, rätt tid och rätt frissa. Allt annat har hänt...
2. Stressfaktorn. Jag har egentligen inte tid men... hm... Och pengarna... Det känns som det är en onödigt dyr lyx... Men den känslan brukar ge med sig efter ett par minuter.
3. Paniken när frissan drar upp en slinga hår, tittar på den med ögon stora som tefat, skakar på huvudet och utbrister; "man VAD har du GJORT???"
4. Den ännu djupare paniken när frissan säger; "aaa... men vi måste klippa alltihop Lena... Fyra, fem cm alltså... Det går inte annars... kan inte rädda det här..."
Sista punkten händer inte alltid. Den hände idag. Och förra gången.
Sista halvåret har jag tappat maaaaasssoooooor med hår. Det som är kvar är inte top noch qualitet, för att uttrycka det hela milt. Har ingen aning om vad det beror på heller, men det växer i alla fall ut igen.
Alltså har jag mängder med hår i hårbotten och inget hår alls i topparna...
Intressant fall!
Så... klippklippklipp och tja... Nu har jag i alla fall hår i hårbotten och resten ligger på golvet i hos en frisörsalong...
Det gör för all del inte så mycket - jag trivs med kort hår. Det är mest den jobbiga känslan av att något är fel och att jag inte vet vad som stressar lite.
Och vem blir inte stressad när en frissa säger; det här går inte att rädda...
Men hon är duktig och räddar mer än hon tror. För färgar man det lite mörkt och lite ljust så kan man lura vem som helst att man har fler hårstrån än man egentligen har...
Det är minsann inte alla som går och klipper sig och kommer hem med mer hår än när man åkte! ;)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar