Uppbrott

Så kom den då, dagen jag inte ville vara med om.

När allt ställs på sin spets och insikten är glasklar - det här kommer inte att fungera.

Det har väl varit under uppsegling ett tag i och för sig. Men någonstans hoppas man ju. Önskar och vill. Eller nåt...

Man kan inte vänta hur länge som helst. Inte ens på mirakel. Framför allt inte när man inser att det inte kommer att hända.

När relationen blir meningslös och möjligheterna att få den att fungera på sikt inte längre finns är det bara att lägga känslorna åt sidan och jobba vidare - ensam. Eller hur?

Jag kommer bara aldrig att förstå hur det är möjligt... Att så starka känslor inte räcker. Lika bra att sluta undra kanske...

Nu ska jag bara gråta klart ett tag. Sen: medelålders, bättre begagnad, något överviktig singel anyone?

Nä. Trodde väl inte det heller... Helt okej. Jag klarar mig själv.