...för nu är det inte långt kvar till jul!
Även om jag inte har en aning om hur den kommer att bli, hur den ska firas eller en OM jag ska fira jul så lär den ju bli av ändå...
Jag är en julälskare av stora mått. Från första advent till annandag jul omger jag mig av röda ljus, saffran och glögg, pepparkakor med mögelost och honung och skumtomtar. Och jag längtar redan.
För första gången i mitt liv blir det jul utan mina barn... DET är tungt.
Så. Då är frågan. Hur firar man jul utan barn? Utan familj? Har man nu haft sådant omkring sig i 24 år så blir det ju något av en omställning, kan man säga...
Nu är jag ju inte alldeles ensam i världen, även om det låter så, och mina bästa vänner i världen har lovat mig både plats i soffan och vid julbordet om så skulle vara så inte för det! Jag ska nog sysselsätta mig. Men känslan...
Hur det än är så har jag hållit ganska hårt på traditioner och nu ska det skapas nya - att tänka om är inte så lätt som det låter. Se alternativ. Hitta nya vägar.
Vi diskuterade det här, några vänner och jag häromdagen, att barnen blir vuxna och förr eller senare måste de flesta hitta nya traditioner och andra sätt oavsett om man delat på kärnfamiljen eller inte.
Men någonstans lever jag hela tiden med förvissningen om att "sååååå har det aaaaaalltid varit" och sen har jag fastnat där. Tills jag inser att julstrumpor, morgonjulklappar och eld i öppna spisen inte kommer bli... Inte på samma sätt som det brukar.
Vemodigt. Jag skulle ljuga om jag sa något annat.
Men öppet för nytänk!
Och jag är så totalt lugn i förvissningen om att mina barn kommer få en alldeles suverän jul och det gör det hela lite lättare. De är bara så väldigt långt borta...
Konstig känsla. Att se fram emot något som inte kommer bli som det brukar.
Tio veckor kvar.
Snart kan vi börja baka lussekatter! :D
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar