Jag har, flyktigt och i förbigående, nämnt det förut - jag fyller år varenda år fast inte så många.
Däremot går uppenbarligen kroppen igenom diverse faser ändå, trots min ringa ålder. Exempelvis att saker inte sitter kvar precis där de satt förut; kilon t ex. De sitter numera på helt andra ställen än innan! Lite längre... ner liksom. De är dessutom väldig svåra att flytta på har jag märkt...
PMS är en annan sak som genomgått någon form av transformation. Förr kunde jag gå över lik för choklad ett par dagar i månaden - nu kan jag gå över lik för choklad, glass, godis, kakor - shit, mat! whatever sju dagar i månaden. Ge mig och jag äter! Ge mig inte och jag gråter.
Förr kunde jag lätt riva lite inredning, slå sönder lite saker och be de flesta fara precis vart de ville bara det var långt ifrån mig. Numera blir jag sentimental, gråtmild och jättefånig...
Och någonstans känns det ungefär som att backa tillbaka till yngre år. Innan kropp och hjärna var i fas och innan jag kände mig själv så väl att jag visste varför jag ville hoppa på motorhuvarna på bilar vars förare körde för nära, välta TV-apparater för att programmen var dåliga och kasta sten på irriterande småbröder och lärde mig att behärska känslan. (Nåja...) Lite grann är det en återgång dit. För plötsligt blir världen jättekonstig utan att jag har en aning om varför bara för att det blir när jag minst anar det! Jag kopplar inte ihop saker och ting för det finns inget mönster.
Jag har haft eviga problem med mensvärk i hela mitt liv. Ont i magen alltså. Helt normalt. Numera har jag ont i ryggen, precis som värkar inför en förlossning - och hur normalt är det på en skala??
Så. Från aggressiv, ung bitch till gråtande, sentimental äldre bitch med ont i ryggen...
Jag säger ju att det händer grejer. Lite synd bara att jag inte vet när, var eller hur...
Istället går jag omkring och tror jag har fått ryggskott, är skengravid och hamnat i depression.
Herregud, vem ÄR jag???
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar