Som när jag går på loppis (f´låt, ANTIK-affär) och kliver in i ett rum där det står en typical Lena-soffa och diskret visslar på mig; "Psssst! Heeey! Här är jag och jag är din. Vi behöver varandra för att bli lyckliga!" och jag inte har en chans i världen att hålla tillbaka ett "åååååhhhhh"...
Sen går jag ett par varv för att återvända till karamell-soffan och inser dystert att jag säkerligen inte har råd att köpa någon sådan för med tanke på övriga priser i affären kostar den säkert långt över min avsatta möbelbudget på 0:- den här månaden.
Istället deppar jag lite över att jag inte har obegränsade tillgångar och är på väg ut ur affären när jag, spontant och utan möjlighet att hålla tillbaka en gång till slänger ur mig frågan; vad kostar soffan?
Väntar mig ett svar som inte understiger 2 000 kronor och innan affärsinnehavaren hunnit avsluta svaret "500" säger jag, för tredje gången utan möjlighet att hålla tillbaka: "jag tar den".
Från den verkliga världen runt mig tycker jag mig kunna skönja ett diskret men förvånat - aningen skrämt - flämtande från Kärleken som befinner sig någonstans i periferin men jag ignorerar det och tusen tankar flyger genom huvudet, en starkare än alla andra; Var i hela världen ska jag ställa den??? men jag tänker att det är av underordnad betydelse. Nästa tanke är "hur ska jag få hem den" men äh - har jag nu en kombi så får den väl jobba lite?
Så jag fäller säten, stuvar om i bilen och med gemensamma krafter baxar vi ut soffan i bilen - och tänka sig, den smälter liksom in som hand i handsken...
Medan vi trixar lite undrar Kärleken försynt om jag möjligen är aningen "impulsiv" vilket jag bestämt förnekar. Jag menar, soffan TALADE till mig, vad skulle jag göra?? Tänka, be att få återkomma och LÄMNA den stackarn i affären med risk för att den skulle hamna hos någon som inte älskade den lika mycket som jag? Aldrig i livet.
Ja, och sen kånkade vi runt den mellan mina två rum och stuvade om lite här och där och tadaaaaaa! plötsligt stod den där den skulle! Fick plocka bort lite grejer som jag inte riktigt vet var jag ska göra av förvisso men äh - det löser sig!
Vi kommer bli sååååå lyckliga, soffan och jag. Kärlek när den är som bäst! Dessutom matchar mina gardiner och soffan varandra som de vore gjorda för att leva tillsammans.
Fyndigt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar