Nämen om man skulle ta sig en mil i löparspåret, trycka i sig en spenatsmoothie och välkomna en ny, ljuvlig regnmorgon?
Eller helt enkelt bara lägga sig ner och dö?
Sedan sommarlovet började har jag klivit upp mitt i nätterna (runt klockan sex alltså) och åkt till jobbet. På så vis kan jag sluta tidigare och tillbringa eftermiddagarna med min lediga son. Så tänkte jag!
Sonen tänkte att mammor inte är det coolaste sällskapet på jorden och har istället ägnat mina tidiga eftermiddagar med sin cykel och sina kompisar... Han ramlar in när han är hungrig och det är inte så ofta.
För all del, det är väl så det ska vara. Men just nu, när jag efter tre timmars sömn sitter som en zombie och undrar vem jag är, var och varför, börjar jag ifrågasätta mina beslut. Hur nödvändigt ÄR det egentligen att börja jobba innan morgontidningen ens har kommit?
Mitt upplägg känns som teoretiskt good parenting. En dag, när han blir stor, ska jag minsann tala om för honom vad jag faktiskt gjorde för hans skull. När han gnäller om att jag inte vill passa hans ungar ska jag berätta vilka otroliga uppoffringar jag gjorde när han var liten! "Jag klev upp så tidigt på mornarna att hade det varit vinter hade det fortfarande varit mörkt, körde alla miljoner mil till jobbet i en Toyota, jobbade halvt ihjäl mig och körde hem - och du var ändå inte hemma..."
Då är det pay back time och hans tur att få dåligt samvete.
Minsann!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar