Livet är som ett rutigt schackbräde. (Klart det är rutigt, alla schackbräden är rutiga...) Någonstans ska man stå och någonstans skall man ta vägen, allt beroende på vilken roll man har.
Jag har i många år varit en högmodig drottning på mitt bräde. Stått och gått precis vart jag vill, omgärdad av alla andra i mitt lag. Jag är van vid det. Hela mitt lag har varit van vid det. Förvisso har jag numera ett mindre lag än tidigare, jag har tappat några team mates på vägen men det är så schack fungerar...
Nu borde jag vara mer drottning än någonsin förr - jag har lämnat det rutiga brädet och världen ligger öppen. Ändå är jag så otroligt begränsad... Alla som känner mig vet att begränsningar är det som stör min tillvaro mest av allt.
Det dyker upp nya gränser, nya regler, nya hinder. Och jag känner mig... som en kung kanske. Fast vilse. Jag kan fortfarande gå men bara ETT steg i taget. Alla som spelar schack vet ju att kungen inte heller får ställas i position där den hotas så därför måste den ibland stå helt still. Och DET är väl inte min starka sida, för att uttrycka det milt...
Så jag tror jag ska byta roll. Löpare kanske? Obegränsat antal steg men bara på diagonalen?
Mycket av den kritik jag fått ta emot genom årens lopp har handlat om att jag trampar på som en tanks, rakt fram och kör över för att komma dit jag vill. Jag får väl ta till mig av kritiken och tänka om.
Mhm, löpare... Jag går hur mycket jag vill men bara diagonalt. Så länge vägen inte är blockerad av andra pjäser borde jag kunna gå långt. För blockeras vägen kan jag alltid välja andra hållet.
Bra där!
Då är det väl bara att trycka på klockan och sätta igång?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar