Gråttan...

Jag bor i enplanslägenhet, d v s bottenvåning. Med altandörr i vardagsrummet. Vardagsrummet är också mitt sovrum. Det är sommar, varmt på nätterna och därför ganska bra med altandörr i vardagssovrummet...

Eller, rättare sagt, det låter bra. Visst gör det?

Mhm.

För ett tag sedan skulle jag stänga den där altandörren precis när vi skulle gå och lägga oss. I skenet från fönsterlampan såg jag plötsligt skuggan av en råtta som passerade min fot - på golvet. På insidan av altandörren. Det finns onda människor som påstår att jag agerade högst dramatiskt vid denna händelse vilket jag bestämt förnekar. Möjligen var jag något, lite grinig eftersom jag inte gillar råttor men några direkt vilda skrik och hysteriska anfall kan jag inte minnas.

Storsonen råkade förära mig med ett besök just denna kväll och han tog på sig uppgiften att hitta råttan som, såvitt jag kunde bedöma, hade kilat in sig bakom soffan.

Det råa skrattet från samma storson när han konstaterade att det var fråga om en "grooooooda bara" klingar än i mina öron. "Det är ju en groooooda - fast den är stor!"

Hur stor den var vet jag inte, jag kände inget behov av att inspektera inkräktaren utan väntade tills han fått ut den. Bestens artbestämning övergick sedan från råtta - groda - till gråtta.

Så borde väl allt vara frid och fröjd?!

Inte alls.

Igår skulle jag gå och lägga mig igen. När jag sträckte mig efter dörrhandtaget på altandörren såg jag en svart "hög" på golvet mellan altandörren och myggnätet...

Ensam hemma med Lillfisen ville jag ju framstå som den lugna, kontrollerade och coola mamma jag inte är och gick därför lugnt in till honom, med hjärtfrekvens på 420 och sus i öronen, och frågade om han ville hjälpa mig att lyfta ut en groda? Han såg lite överlägset på mig och menade att "meeeen dåååå" och följde med. Inne i vardagsrummet tvärstannade han, tittade på slemhögen på golvet och sa att "oooojdååå, var den sååååå stoooor..." och erbjöd sig att hämta sitt träsvärd...

Jag kände inte att en träsvärdsmassakrerad gråtta var precis vad jag ville ha så jag avböjde hans heroiska förslag till insats och hämtade en sopborste. Med knän som ständigt vek sig och skräckens iskalla omfamnande puttade jag på besten - som larvade iväg mot utgången. Men på vägen gick han fel och befann sig plöstligt stående på bakfötterna/tassarna/fenorna (vad HAR grodor för fötter egentligen) och såg ut att vara på väg att klättra upp på altandörren istället för ut.

Förnimmelsen av att han skulle vända och komma tillbaka fick blodet att försvinna ner i fötterna på mig och lagom svajig pet-pet-petade jag på eländet igen - och han bestämde sig för att ge sig ut i mörkret.

Vidrigt. Fullständigt, komplett jefla asvidrigt.

Ska spika igen altandörren och aldrig mer öppna den.

Må gråttan drunkna i regnet.

Orka.