Nu lämnar vi snart sista kurvan och kommer in på upploppet. Viker av mot landningsbanan liksom. Som vi alla vet är upploppet alltid värst. Landningen alltid det kritiska momentet.
Jag är ytterst hängiven mitt jobb. Men inte den här veckan...
Försöker fokusera på kommande semester istället. Och möts av en omöjlig känslomix som säger att jag inte vill ha nån semester i kombination med att jag aldrig behövt den så mycket som nu?!
På fredag åker sonen till pappa och är borta i två veckor. Två veckor... Ytterligare en ny rutin som känns så otroligt konstig. Vi har aldrig varit ifrån varandra i två veckor.
Ledighet känns inte som något jag vill ha för mig själv. Ledighet är något jag vill ha tillsammans med mina barn.
Sedan Storsonen föddes har all ledig tid planlagts för att kunna tillbringa så mycket tid som möjligt ihop med barnen. Ett sätt att kompensera att vi alltid jobbat mycket. Så lite barnomsorg och ensamtid hemma som möjligt för dem, så lång ledighet med någon av oss som möjligt. Så har upplägget varit.
Nu är barnen inte längre små förvisso, de klarar sig själva hemma, barnomsorg behövs inte längre - men att vara ledig utan barn?? Det känns inte som det ska på något vis.
Barnen själva verkar vara tillfreds med upplägget. Mellansonen har fritt tillträde till ledig tid med både pappa och mamma, Lillfisen ser fram emot två veckor hos pappa.
Jag är så förundrad över hur mitt liv kan bestå av kombinationen "så otroligt lycklig" och "så mycket ångest" på en och samma gång!
Någonstans vet jag trots allt att allt kommer bli bra.
Nu ska jag bara kliva över den här veckans ångesttröskel, åka till jobbet och ta tag i det som måste tas tag i.
Framåt augusti kommer jag förmodligen summera det hela till något ganska positivt.
Screw you, ångest! Det är dags för dig att ta semester!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar