När jag är tuff...

...hård och obeveklig bara för att jag bestämt mig för att vara just tuff, hård och obeveklig så brukar det funka ganska bra.

Man kör inte med mig och definitivt inte över mig liksom. Typ. Situationer jag inte gillar lämnar jag. Japp! För det har jag bestämt. Jag behöver inte nån, jag kan själv. Svider det så går det över. Jag kan ta det! Jajamen! Får jag inte som jag vill och det inte hjälper att stampa med foten så stick och brinn. Inte gör det mig nåt!

Öh... Hm.

Ja, det VAR så i alla fall. Men sen blev jag kär - det är de där jäkla ögonen... Fan också.

Så numera är mina beslut inte längre bara mina. Jag delar dem liksom med någon annans önskemål och vilja. Ge och ta heter det visst. Jämka mina behov med någon annans.

Stoltheten har träningsvärk och jag känner inte igen mig själv. Skulle jag plötsligt börja vika mina beslut för någon annan liksom? Hallå....

Ändå har jag precis upptäckt att jag nog gjort det.

Ärligt talat gjorde det inte ens ont. Han är värd det. Vi är värda det.

Ni tror väl aldrig jag börjar bli en sån där snäll, vänlig och omtänksam människa som lyssnar på andra? Va? Säg att det inte är så! Scary shit...

Nämen naturligtvis inte. Det är bara de där jäkla ögonen...

Maj gåd... Hur ska detta sluta? ;)