Idrottsligheter

Lillfisen har börjat spela innebandy.

Mellansonen spelade också innebandy under några år. Deras far var lagledare och vi tvättade lagtröjor, strumpor och byxor, körde på matcher, organiserade körschema, satt i sekretariat och engagerade t o m storsonen bitvis när det saknades folk. Allt omkring oss handlade om innebandy. Telefonen ringde jämt om innebandygrejer.

Man lär känna massor av trevliga människor, föräldrar, tränare, goa ungar och inte minst sina egna barn.

Det är lite så idrott funkar.

Idrott är bra. Bara jag slipper utöva den har jag inga som helst problem med den.

Vad jag i alla hast glömde när jag utan tvekan accepterade sonens önskan om att börja träna var hur ebarmligt trist det är att sitta på en läktare i en idrottshall och titta på när ungarna tränas...

Plötsligt, medan jag satt där, kom det minnet ifatt mig. Inte bara det - även det vansinnigt trista i att stå och hänga över ett staket vid en fotbollsplan medan barnen skuttar runt med hoppsasteg fram och tillbaka och sedan gnäller hela vägen hem för "jag fick ju aldrig bollen".

När jag säger "barnen" syftar jag på mina barn. De har inte haft någon direkt fallenhet för fotboll. De har mest klättrat i målnätet och lekt med kompisar bakom målen. Med tanke på hur snygga, graciösa hoppsasteg storsonen gjorde anmälde vi honom till buggkurs för barn. DET tycktes han ha naturlig fallenhet för. Det hade han kanske också, men vi fick aldrig veta. Han slutade innan hans begåvning upptäcktes...

Ridning tyckte jag var ett bra alternativ. Det var ju något jag själv höll på med och visste hur vansinnigt kul det var. Det tyckte inte mina barn. Efter ett par hästhovar placerade rakt i magen på storsonen la vi ner även det projektet.

Amerikans fotboll? Där fastnade storsonen. Själv stod vi och hängde över nya räcken när det var match, käkade Bullens varmkorv och tittade på hur den ena efter den andra lyftes av planen med brutna revben och stukade kroppsdelar, hela tiden med förhoppning om att det var någon annans son än vår.

Amerikans fotboll är en tuff sport.

Tja, jag tror vi testat det mesta faktiskt. Och som sagt, nu är det då dags igen.

Två dagar i veckan.

Jag tänker ta med en dyna att sitta på.

Den träsmaken i baksätet efter en och en halv timme på en nästan tom läktare i en idrottshall skojar man inte bort...