Jag har varit på a r b e t s f ö r m e d l i n g e n!!
Ett minst sagt spännande projekt vill jag lova! (Hm, många utropstecken här....)
Min situation är lite speciell - jag är uppsagd från mitt jobb eftersom det har gått i konkurs. Jag har uppsägningstid fram till nånstans i november. Fr o m 1 november har jag dock ett nytt jobb. Men fram till dess uppbär jag statlig lönegaranti. För att få denna lönegaranti måste jag bevisa under eder och sanningsförsäkran att jag inte har något jobb utan står till arbetsmarknadens förfogande. Vilket jag ju gör fram till november. Alltså måste jag skriva in mig på arbetsförmedlingen. Jag ska inte stämpla, jag behöver i dagsläget inga åtgärdspaket (om det inte innefattar ett nytt jobb fr o m ungefär i morgon fram till sista oktober), och jag är i egentlig mening fortfarande anställd, även om jag är arbetsbefriad.
Rörigt? Mhm...
Hur som helst - jag måste registrera in mig på AF som arbetssökande. Sagt och gjort. Ägnade förmiddagen åt att fylla i alla behövliga uppgifter på nätet bara för att, när jag väl var klar, få veta att jag inte skulle tro att jag var "registrerad som arbetssökande" bara för det, jag var tvungen att komma dit också. Och prata med en handläggare. Japp.
Så jag körde dit, parkerade, öppnade dörren och klev in... i ett fullkomligt dödstyst, folktomt litet rum med en stor skylt; "Lyft på luren så får du tala med en arbetsförmedlare". Vår arbetsförmedling hör nämligen till kategorin "obemannad arbetsförmedling", d v s där jobbar inte en käft. Där stod tre stolar på rad utmed en vägg, ett bord med stolar en bit bort och en bokylla på väggen med broschyrer... Hade jag haft minsta tendens till depression hade jag förmodligen fått lägga mig på bordet och inte kommit därifrån igen.
Nåväl, jag skulle alltså lyfta på luren. I ett hörn stod en telefon, jag förutsatte att det var den luren så jag lyfte den helt enkelt. Det tutade lite och en automatisk röst meddelade att jag skulle knappa in mitt personnummer, tio siffror, och avsluta med fyrkant. Hade jag inget personnummer skulle jag trycka fyrkant. Nu HAR jag ett så jag tryckte in det... Rösten återkom och meddelade att jag kunde få min köplats meddelade via SMS om jag angav mitt mobilnummer?!? Jag undrade ett slag över om det var bra eller dåligt men insåg inte vitsen med det över huvudtaget så jag hoppade över den biten.
Sen kom en trevlig karl, en RIKTIG människa (tror jag, det lät så) och jag förklarade mitt ärende - jag behövde rega mig som arbetssökande fast jag skulle inte stämpla eller så, och jag blev inte arbetslös på riktigt förrän en bit in i november och då hade jag redan fått nytt jobb...
För mig framstår jag som rena drömmen för en arbetsförmedlare. Hon är arbetssökande men vi behöver inte jobba ihjäl oss för hennes skull, hon har fått nytt jobb, hon behöver bara något slags intyg.
Arbetsförmedlingen ser mig inte riktigt lika drömlik. För min kategori FINNS liksom inte...
Den trevliga karln upplyste mig om att jag skulle få en kölapp ur automaten som stod bredvid telefonen och när mitt könummer syntes ovanför en dörr bredvid skulle jag gå in där och tala med en arbetsförmedlare. Genom en bildruta. Okej okej...
Jag satte mig ner och väntade. Det var nån i rummet och på skylten stod 04. Jag hade plats 05. Tre minuter senare kom personen i rummet ut och gick. Jag var ensam kvar i hela världen. Arbetsförmedlingsvärlden. Den tysta, tomma och innehållslösa. Jag satt kvar på min stol, tänkte på livet och surfade på min telefon. Jag kollade platsbanken, ringde en vän, funderade på om jag skulle hyra mig ett hus eller inte och kände att jag var lite hungrig. Sen gäspade jag och kollade på klockan - 45 minuter hade gått sedan min lapp spottades ut...
Någonstans förnam jag känslan av ovärdighet. Att min tid betraktades så otroligt värdelös. Är det för att jag söker jobb? I alla andra sammanhang är tid en värdefull vara som alla försöker värna vart man än kommer men där?
Att sitta totally alone i ett minst sagt astråkigt utrymme och vänta på att få komma in i ett lika tomt rum med en liten, liten TV-apparat kändes som någon form av straffkommendering.
Nu blev det ju då äntligen 05 ovanför dörren och jag gick in. På den lilla bildskärmen syntes en kille som såg ut att vara yngre än min son. Han hade headset och ett blått draperi bakom sig. När han tittade in i sin monitor, var han nu befann sig, såg han inte mig i ögonen utan nedåt i TV-rutan. Hur jag än gjorde kunde jag alltså inte ens få ögonkontakt.
Han var förvisso utomordentligt trevlig och till en början otroooooligt korrekt, men det tog jag snabbt ur honom, moahahaaaaa....
Jag förklarade mitt fall en gång till och han kunde inte så mycket om statlig lönegaranti så han fick plugga lite på sin bildskärm medan jag trummade i bordsskivan...
Sen drog han alla regler, alla måsten, alla förutsättningar jag måste uppfylla varefter han punkt för punkt läste upp för mig vad jag redan fyllt i via nätet på förmiddagen. Sen ville han se mitt körkort varvid jag såg aningen förvirrad ut tills jag fattade att jag skulle hålla upp det framför den lilla TV:n. Jag gjorde det och började gapskratta! "Fatta hur fånigt detta äääääääär" skrattade jag och kille kunde inte hålla sig, han föll igenom den korrekta fasaden och hans vattenkammade lugg ramlade ner framför ena ögat. Han skrattade. Nästan.
"Du måste komma närmare" sa han och jag lutade mig mot skärmen, blinkade åt honom och undrade om det var bättre så.
Sen fick jag ytterligare instruktioner och fick veta att jag skulle kallas till ett möte för vidare åtgärdsplanering i slutet av oktober. "I slutet av oktober? Jamen jag börjar ju mitt nya jobb i november, det behövs väl inget möte i slutet av oktober då?"
Jo, det behövdes visst. Och kunde jag inte komma skulle jag ringa... Sure sure.
"Ska jag matcha dig mot lediga jobb nu?" frågade han.
"Tja, om du har nåt i bakfickan från i morgon till sista oktober så gör det!" flinade jag.
Det hade han inte.
Sen rasade hans datasystem ner och han blev alldeles svettig och nervös och förberedde mig på att han kunde försvinna från skärmen och jag lugnade honom och sa att jag lovade sitta kvar där i så fall tills han kom tillbaka...
Jag är registrerad på arbetsförmedlingen som arbetssökande med anställning och nytt jobb fr o m november, d v s innan min nuvarande anställning ens är slut.
Jag ska inte stämpla, så om jag nu inte kommer på åtgärdsmötet i Kalmar i slutet på oktober så lär jag ju inte bli avstängd från a-kassan i alla fall.
Och om nån har ett litet jobb åt mig fram till sista oktober så tar jag det! För jag står i alla fall till arbetsmarknadens förfogande med hull och hår.
Men får jag önska något så vill jag gärna ha ett jobb där jag träffar människor. Riktiga människor.
För det där systemet var nog bland det fånigaste jag varit med om.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar