...närmare bestämt på dagen 17 år sedan åkte jag till jobbet som vanligt. Höggravid förvisso, men med - enligt min planering - minst ett par veckor kvar till leverans.
Detta var på den tiden både dåvarande maken och jag jobbade som mest, jag hade eget företag och maken jobbade dygnet runt.
Det var fredag och vi hade ett jättejobb som skulle levereras till ABB i Karlskrona veckan efter så helgen var avsatt för arbete.
Jag tyckte kanske det var konstigt att det läckte fostervatten med jämna mellanrum medan jag jobbade men jag var så inne i vad jag höll på med så jag reagerade inte nämnvärt egentligen. Det skulle väl vara så i slutet kanske, vad visste jag? Jag hade ju bara ett barn innan och där startade det inte med vattenavgång eller något annat spännande... Inte förrän jag råkade nämna det i förbifarten till någon av tjejerna på jobbet som himlade med ögonen och sa att det nog inte skulle vara så. "Du ska nog ringa BB och kolla det där" menade hon.
Jag suckade och "jajajajaaaaaaaaaa, jag ska. Sen..."
Till slut ringde jag i alla fall. "Du får komma hit" sa personalen på förlossningen. "Vi måste kolla hur mycket vatten det är kvar..."
"NU?" sa jag. "Jag har inte tid med det NU!"
Hur som helst - jag fick ringa dåvarande maken och frågade om han skulle följa med.
"NU?" sa han. "Jag har inte tid med det NU!"
"Nä, inte jag heller, men jag får väl köra dit och kolla - ska du med eller så åker jag själv. Men jag kan vänta lite så åker vi på lunchen?"
Vid lunch stod jag och väntade på honom på hans jobb. Han skulle "bara göra det och det och det" och hans arbetskamrater kom och gick förbi mig där jag stod när de skulle ut och äta.
"Åh, hej, har det inte blivit nåt än?" hojtade någon glatt.
"Nä, men vi ska åka in en sväng nu, bara maken blir klar" svarade jag lika glatt och blev jätteförvånad över allas ooooohhhh-ande och öööööhhhhh-ande... Ibland, kanske framför allt när man är gravid, inser man inte själv hur det man säger kan tas emot.
"Ska ni åka till BB NU, och här står du och väntar på att han ska vända papper????" sa någon. "Åk nu för sjutton, stå inte här!!!"
Efter mycket om och men kom vi iväg och det ultraljudades och det undersöktes och det överlades.
Barnet var inte fixerat och det läckte vatten och den kombinationen var tydligen inte bra. Den var så o-bra att jag beordrades inläggning och platt sängläge...
Jag var gråtfärdig.
"Men det gååååååår inte" gnölade jag. "Jag har inte tiiiiiiiiid att ligga i sängen nu!"
Efter en kvart låg jag i sängen. Maken körde hem, packade en väska och kom tillbaka, tyckte lite synd om mig och åkte hem igen. Jag fick telefon inkopplad och kunde ringa tjejerna på jobbet och instruera, beordra och fixa.
Inom mig svor jag som en borstbindare, frustrerad och irriterad över att behöva ligga där på obestämd tid när det fanns så mycket annat att göra!
Dagen gick och jag löste korsord och fortsatte svära tyst för mig själv. Jag fick inte ens gå upp i dagrummet och se på TV - skulle det sätta igång kunde barnet åka ner och klämma en hand eller nåt eftersom han inte "ramlat ner" som han skulle. Suck, suck.
Medan jag löste mina korsord började plötsligt förvärkarna sätta igång också! Inte nog med att jag skulle ligga där - det skulle göra ont också! I två veckor kanske!
Det var väääääääldigt, vääääääldigt synd om mig just då.
Förvärkarna blev värre och värre och vänta lite nu... kom de inte med ganska jämna intervaller? Om jag verkligen kände efter?
Jag började notera tiderna i marginalen på korsordet. Bara för sakens skull, det var ju lite intressant med regelbundna förvärkar två veckor innan jag bestämt att jag skulle föda barn...
En sköterska kom in för att kolla hur jag mådde. "Jorå, jag mår bra, jäkla konstiga förvärkar bara" sa jag. "Nu kommer de liksom med en minuts mellanrum hela tiden, jättekonstigt, hahahaaaa..."
Hon tittade på mig och undrade om jag ringt maken? "Ringt maken??? Nä, varför då????"
Nu såg hon ut som hon blev lite trött och undrade om han inte skulle vara med?
Vara med???? Nä, han var hemma hos storsonen... Eller vad menade hon??
"Vaddå?? Tror du att det är på riktigt????" frågade jag, mycket förvånad.
Hon suckade igen och sa att jag nog skulle ringa NU för att sedan rullas ner på förlossningen.
Jag ringde och maken anlände vid halv sju.
En timme senare var det klart. En ljuvlig, varm unge med kritvitt hår landade på min mage och ingen var mer förvånad än jag. Inte över att han var ljuvlig och varm utan mer över att han fanns.
På lördagen åkte vi hem. Vi fick stanna vid affären och köpa blöjor, tvättlappar och övriga förnödenheter som krävs när man plötsligt och oplanerat kommer hem med en bebis.
Så började det. Så fortsatte det...
Idag blir han 17 år. Han är fortfarande ljuvlig, men lite hårigare, längre och inte lika bekymmerslös...
Älskar dig, Jonathan Mikael Andreas.
Min Nona.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar