Fredag den 13 - part 329

Dessa ständiga vägskäl som dyker upp i livet hela, hela tiden, dessa beslut av höger/vänster/rakt fram som ska fattas - varför har vi inte alla någon som fattar sådana beslut ÅT oss? Varför måste man göra allt själv?

Känslor, sundt förnuft, livet i praktiken och i teorin, avvägningar, behovet av att skydda sig själv och ibland även andra, ta enkla vägar eller bästa vägar...

Ibland kan man låta känslor styra, välja en krångligare och jobbigare väg och bara hoppas att man inte snubblar. Ibland är det kanske bättre att låta bekvämlighet och enkelhet styra och lägga känslorna åt sidan... Men hur ska man veta när vilket är bäst?

Jag behöver en mamma. En mamma som talar om för mig vilket som är bäst för mig. Så att jag kan bråka lite, komma med motargument, fatta beslut i ren obstination och gör allt för att visa henne att hon hade fel!

Sådär lagom tonårish ni vet... Spelar ingen roll hur många födelsedagar jag haft, det är lite så jag känner mig.

Snåriga vägar...

 

Och naturligtvis dras allt till sin spets en fredag den 13 - symboliken är ju föga överraskande...

För övrigt spelar det ingen roll hur många filmer som gjorts under den rubriken, jag tycker min är värst i alla fall...

Blev uppringd av en mamma till Lillfisens kompis när jag satt på jobbet; sonen hade ramlat i skogen och slagit upp ett djupt sår i benet på något och nu var kompisens pappa på väg med honom till vårdcentralen för rengöring och koll.

Med djupaste tacksamhet över att vara omgiven av ett så tryggt och bra nätverk slängde jag mig i bilen och körde hem. Pratade med pappan i telefonen på väg hem och han tillhör den lugna, coola typen som fick mig att utan vidare köra hem och vänta på dem hemma istället för att köra direkt till vårdcentralen jag också...
Hade ett inplanerat överraskningspartaj inplanerat för en till 40 år kommen svägerska, så med adrenalinet pumpande, telefonen ringande, dörrklockan ringande, hunden skällande och - som det kändes - miljarder bollar i luften samtidigt packade jag nödvändigheter medan jag väntade på den skadade sonens hemkomst.

Personal från vårdcentralen ringde mig och berättade vad de gjort och vad läkaren sagt - underbara, underbara personal! Säga vad man vill om vården, när den funkar är den fantastisk!

Läkaren ansåg det vara ett gränsfall; sy eller inte sy, men bedömde att det räckte med tejpning. Så han kom hem, Lillfisen, med snygg omplåstring och vid gott mod. Sedan ägnade han en halvtimme åt att försöka återberätta ljudet när den vassa stenen skar upp hans ben och rös vid tanken så han fick knottriga armar.

I sinom tid, något lite försenade, kom vi i alla fall iväg till kalajset och tack och lov fick vi avsluta dagen på bästa tänkbara sätt! Kändes som det behövdes lite! ;)

Den numera föråldrade svägerskan blev väldigt överraskad och var nog mest bekymrad över att de inte ens hade något fikabröd hemma. Men hon slängde bekymren över axeln när hennes make släpade fram den smörgåstårta han så omsorgsfullt gömt undan när hon tittat åt ett annat håll.

 

Läskigt snygg är hon också, för att vara så gammal...

Sen sov vi på en madrass på golvet, väcktes av en vit, hårig jättekatt och bjöds på frukost i bästa hotell-stil!

Sådana bröder har jag och jag uppskattar dem väldigt!

Nu ska jag ägna den här dagen åt att köpa mjölk, göra makaroner med ost och fundera över resten av mitt liv.

Ha en bra lördag!